Echoes Of My Thoughts

Igår var jag och en arbetskamrat och kollade på ett gäng artister som lirade under 10-årsjubileumet på Café MIC i Vänersborg. Vi var där i ganska god tid och var bland dom första att entra lokalen. Det var en alkoholfri tillställning där medelåldern verkade ligga runt 15-18 år om man bortser från oss tre "äldre herrar". Vad gäller underhållningen, alltså de live-band som lirade under kvällen, kan den bäst sammanfattas såhär; Alla banden hade något, men ingen hade allt! Det är väldigt unikt måste jag säga! Alla hade något men det var dessvärre en jävla massa viktiga delar som saknades för att det skulle bli underhållande och acceptabelt att lyssna på. Nu en snabbare genomgång av banden:


18.45 - Sabotage
Detta bandet hade störtsköna melodier, men sångaren sjung något så vedervädigt och riktigt förjälva falskt. Det gjorde att det endast gick att njuta av deras musik så länge han höll käften, vilket var allt för sällan. Dom hade en duktigt gitarrist som jag såg senast under "Rock Am Näs 2009" och berömde honom för hans spelskicklighet. Även då hade de en riktigt jävla tondöv sångare (för den observante läsaren, så var det alltså samma person). Framträdandet var ganska skapligt vad gäller scennärvaro.
Slutsats: Kicka sångaren omgående!

19.30 - Punktering Förbjuden
Dom hade en sångare som kunde sjunga bra, men dessvärre lät låtarna riktigt illa. Otajat och riktigt olidligt diskant ljud.
Slutsats: Mera bas och bättre melodier.

20.15 - The Coffeebreakers
Ett gäng brudar som öppnade med den klart bästa låten under hela kvällen! Hur bra som helst! Ett gäng coola och fräscha tjejer som röjde på scenen så gott de kunde. Dock svajade låtarna lite, efter öppningslåten, men de hämtade in detta lite mot slutet av giget.
Slutsats: Bästa bandet under kvällen. Fortfarande unga och har en ljus framtid framför sig. Det enda som saknas är en lite jämnare låt-standard (då gapet mellan kanon-hit och medel-måtta var ganska stort).

21.00 - Holmes
Dags för de riktiga utstickarna för kvällen. Ett gäng skickliga musiker, förmodligen duktigaste instrumentalisterna rent generellt set över ett helt band, under kvällen. Dessvärre var det ett framträdande som hade fått en 20-timmars lång vistelse på en mörk kyrkogård att framstå som mer avslappnande! Sångaren hävdade att de lirat i 10 år tillsammans. Det kan jag inte förstå överhuvudtaget. De glömde ju av att det fanns publik och sångaren i sig har förmodligen både scenskräck och torgfobi! Han både viskar i micken på scenen och är förmodligen livrädd bara han kommer på tanken att han faktiskt har en publik som tittar på honom.
Slutsats: Rent musikaliskt sett var det ganska okej, rätt softa melodier med sköna svängningar. Dock var scennärvaron under all kritik. Sämre kan man inte vara på en scen.

21.45 - Affordable Hybrid
Huvudakten som lirade någon form av punk och skrammel-rock. Det enda bandet som kändes helt fulländade. De hade bra sång, sköna och hårda riff, duktiga musiker och röjde på scenen. Så sett var dem bäst på allt, om man kan säga så. Dock skulle jag ju inte köpa en skiva med dem eller på något sätt vara ett troget fan. Men det var show och när det gäller musik, är det a och o.
Slutsats: De hade alla pusslebitar som krävs för ett band. Dock var kanske inte musiken min stil riktigt.




Slutsats av kvällen: Mycket bandad kompott. Mycket givande och tagande. Brudarna får jag nog ändå säga var bäst tillsammans med musikerna i första bandet och sedan en acceptabel huvudakt.


Vad tycker ni om kvällen och banden?!

I brist på vettiga och underhållande TV-program under julafton zappades det vilt mellan kanalerna för att hitta något som kunde tänkas tillräckligt intressant för att lägga ett halvt öga på. Det gick ofärskämt många skitprogram på julafton, som jag tidigare skrivit här, men dessvärre var det ta mig fan en julkonsert på varje kanal och dessutom samtidigt! Snälla rara, hur tänker ni då???

Eftersom DiLeva är en favorit hos mig så valde jag att kolla på den konsert där han skulle medverka med en egenskriven låt. Låten han framförde var ingen mindre än "Julens Stjärna". En låt som han skrev på midsommarafton, till alla hemlösa som är utsatta i samhället, men som blir ännu mer utsatta när det är jul och vinter. Ännu en mycket fin tanke av denna underbara man! Som om inte det vore tillräckligt, så finns låten att ladda ner som singel på diverse sidor och där allt överskott går till hemlösa i Sverige.

Ni hemlösa, tacka Di Leva för hans omtanke! Ni andra, tänk vad mycket man kan göra för andra, bara man lägger manken till och försöker!


Hur mycket gör du för andra i din vardag och hur mycket mer kan du göra?!

Nu ett inlägg som är ganska försenat, men som ändå känns anmärkningsvärt att slänga upp här:

Några veckor innan julafton var jag och handlade en massa livsmedel inför julförberedelserna på Maxi. Jag kånkade de två halvtunga röda plast-kassarna med Maxi-emblemet på mot min parkerade fina Volvo.
Väl framme låste jag upp centrallåset och ställde jag ner den ena kassen på marken, i hopp om att öppna bagage-luckan och lägga ner varorna. På bagage-luckan (för er som vet hur Volvo 850 ser ut) låg det kvar ett par centimeter högt lager av snö och is.
Jag tänkte att det är väl bara att öppna luckan och stoppa ner påsarna. Ingen tid att förlora.

Till min stora förvåning knäcker till ganska rejält när jag öppnade bagageluckan till sin fulla höjd och ser hur det rasslar ner en hel hoper med tunna snötäckta isblock rakt ner i bagaget! Jag han tänka ungefär något i stil med; "Bra jobbat, Calle!" innan jag hör ett äldre par bakom mig komma gåendes med sin kundvagn. Mannen sa något i stil med; "Höhöhö... Har du is-maskin i bagaget eller?". Jag vände mig om och log mot honom; "Hehe. Ja, man kan nästan tro det".

Han gjorde min dag! =)

Tänkte bara som utfyllnad i bloggen att skriva lite kort om årets julkalender, "Tjuvarnas jul", som så brukligt. Har inte sett så många avsnitt som jag borde av olika anledningar, men det lilla jag har sett anser jag ha varit bra. Över det stora hela tycker jag att den har det som en julkalender borde ha; en lätt story att följa med i, julkänsla, spänning och en känsla av gemenskap. Den vänder sig till barnen på ett mysigt sätt, utan att varken bli för barnslig eller oseriös, vilket gör att även vuxna kan tycka den är vettig att se på, enligt min mening.
Att det förekommer snö är ett stort plus, vilket inte alltid verkar vara att föredra i julkalendrarna som gått under åren. En julkalender skall innehålla snö och den får gärna vara gammaldags, för att skapa den bästa sedvanliga och mysiga stämningen som skall infinna sig på julen! Dock har det inte alltid varit så, för er som undrar... Tänker då närmast på "Skägget i brevlådan" som gick 2008. Det kan ha varit den sämsta julkalendern genom alla tider. Eller rättare sagt; DET ÄR den sämsta!! Den var alldeles FÖR modern, hade FÖR lite snö, SAKNADE julstämning och innehöll en rad URTÖNTIGA skådespelare.

Som sagt var. Så var det inte i årets kalender. Den var sevärd! Vad tycker du?

God Jul i efterskott till alla läsare och självklart god fortsättning!

Blev lite fundersam igår när jag tittade över TV-programmen och förvånades över hur mycket skit-program det går på Julafton! För att inte tala om Juldagen. Där är det precis samma sak.
Jag kan ju tycka att det mest optimala vore att sända en jäkla massa filmer på dessa dagar, då merparten av alla i hela Svergie är hemma och umgås med när och kära. Man tar sig tid att kunna sitta ner å kolla på en film med tända ljus och glittrande snö ute (för er som har det, för det har inte jag haft) i vintermörkret.

Skärpning SVT och TV4 framförallt. Mer bra TV-program på jul-ledigheten.
Det återstår att se vad som händer framigenom under mellandagarna, då jag inte kikat på dessa program-sedlar ännu. Hittills har det i alla fall varit bedrövligt än så länge och ett rent ut sagt uselt utbud!

Hur som helst får jag väl ändå önska er ett gott nytt år, om inte tillfälle ges att göra det!

Välkomna tillbaka 2012 med fler rykande inlägg med intressanta samtalsämnen och våran efterlängtade debutskiva med mitt band Ravaged från Trollhättan (förhoppningsvis i Januari).

Ha det gött!

För ett par månader sedan i TV-programmet "Talang" uppträdde en ung man som tagit permission för att få medverka i ett av avsnitten. En herre som är den trubadur vi alla egentligen saknat sedan Cornelis Wreeswijk (eller hur det nu stavas, ni vet vem jag menar). Då jag hörde denna man prata märktes det hur ödmjuk, vänlig och avslappnad denna människa var. Något som skulle göra att hans talang uppskattas ännu mera. När han väl öppnade munnen och började sjunga (låten jag tror heter något i stil med "Egots tid") så dog jag lite grand.

Jon Wallner visar då att han är en duktig gitarrist, musiker, sångare och framför allt en enastående låtskrivare. Texten jag pratar om kan många säkert känna igen sig i och den beskriver väldigt många fina och vackra ord/begrepp. Min personliga uppfattning av texten är enligt den psykologiska bilden Sigmund Freud ger på människan, Ett jag, ett ego och ett överjag.  Jaget är mer sympatiskt och tänker på andra, medan överjaget skall försöka hitta den perfekta balansen mellan dessa två punkter. Där jag lägger mest tyngdvikt på egot, som då är rent egoistiskt och tänker på egen vinning och skiter i andra.

Låten handlar om att börja om på nytt. Om att må dåligt och att inte hitta rätt i livet. Om att känna sig sliten och vilja pigga på sig lite. Om att vara egoistisk och vakna upp i insikten att bli mer sympatisk och empatisk.

I dagsläget hittar jag inte någon text till denna låt, så jag ber er istället att sätta på videon och lyssna. Verkligen lyssna noga, för texten är underbar! Upphovsmannen förtjänar allt beröm och uppmärksamhet.



Det finns även minst ett par andra låtar på youtube som kan lyssna på där om ni söker på hans namn.

Har precis kollat färdigt på "Svenska Hjältar" på TV. Ett program där "vanliga människor" får chans att hylla sina vänner, släktingar och medmänniskor för deras olika insatser. Det var personer som startat föreningar och samlat ihop pengar till välgörenhet och andra välgörande ändamål. Jag tänker bland annat på Bullhjälpen, Ung Cancer och "Dallas" (hela Rosengårds låtsas-pappa). Det har handlat om en äldre kvinna som stoppade ett knivslagsmål mellan tre yngre män och några små killar som räddade sin vän från en björn. En ung tjej blir svårt misshandlad av sin tidigare kvinno-misshandlande pojkvän så att hon hamnar i koma och får börja om sitt liv från början mer eller mindre (ur vissa synvinklar i alla fall) pga de skador han ådrog henne.
Kommer inte ihåg i skrivande stund om det handlade om någon mer person, men oavsett så är det inte avsiktligt.

Personligen tycker jag det är väldigt bra att svensk television vill visa på att det faktiskt finns ett gäng "vardags-hjältar" som gör väldigt mycket, men som kanske ofta arbetar lite i det tysta och okända. De kanske till och med arbetar gratis på sin fritid med denna sysselsättning, och de gör det för att de tycker det är kul. För att de vill hjälpa andra personer och att deras medmänniskor skall må bra/bättre/må bra igen!

Detta borde egentligen hela svenska befolkningen ta till sig och försöka göra lite mer av i vardagen. Oftast krävs det inte så mycket för att göra något åt en annan person. Ibland kan det bara vara en liten gest eller bara ett leende. Dock är i alla fall vi svenskar som sagt var ganska dåliga på sådana saker rent generellt, då vi uppenbarligen inte vill något att göra med främmande människor om vi inte är fulla på krogen eller är så illa tvungna till det.

Hur som helst tycker jag att det var ett bra program. Jag tycker att personerna som det handlade om förtjände sina priser och den uppmärksamhet de dragit på sig i samband med sina "sysselsättningar".
Programmet var underhållande och rörande.

NU, en tanke till svenska folket där ute i vintermörkret: 
Våga vara annrolunda.
Våga vara speciella.
Våga vara unika.
Våga vara er själva.
Och framförallt, våga göra något för andra. Speciellt för människor du inte trodde att du kunde påverka på ett sådant sätt.

Känner mig bara tvungen att citera en icke fullt begåvad herre, Per Lindmarker, s.k. verksamhetschef på akuten i Solna, angående varför sjukvårds-personal är så underbetalda:

”Jag hoppas att de flesta som arbetar med vård av människor gör det för att det känns meningsfullt i sig”. 

Din idiot! Senaste århundradet då sjuksköterskeyrket var ett kall var då Florence Nightingale levde.

" Jag kommer att skriva en förklaring i den här veckans brev, men den som är offentliganställd kan inte förvänta sig samma lön som man har i en del andra yrken, i synnerhet på den privata arbetsmarknaden. Det måste man veta om man väljer det".

Vad sägs om att fundera på hur vårat arbete ser ut? Kanske dags att ge sig ut i verkliga livet och växa upp lite, din förbanande mes!

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/vardchef-sagar-lonekrav-i-veckobrev/


Skulle kunna hålla på att älta denna åsikt i all evighet men har inte tid att lägga ner så mycket energi på en människa som är riktigt dum i huvudet. Inte konstigt att vården ser ut som den gör. Du kanske skulle visa lite stake och stå upp för dina anställda som sliter arslet av sig varje dag med oacceptabla arbetsförhållanden istället och bidra till en patientsäker vård där en nollvision vad gäller överbeläggningar och vårdrelaterade dödsfall finns. Så som sjukvården BORDE styras.

Det är människor vi ger professionell omvårdnad. Inte föremål. Glöm aldrig det!

Jag tycker egentligen inte att ni skall läsa artikeln jag länkar till, då det står rätt mycket skit där som man bara blir förbannad av helt i onödan. Adressen är endast med som källa till mina citat. Vill ni ändå läsa, så varnar jag för helt vansinniga uttryck från en feg människa som slickar politikernas arslen. Jag väljer att blogga om det för att ni andra som inte är insatta i svensk sjukvård skall veta hur verksamheten ser ut.

Som ni märker, människan är inte riktigt frisk. Så enkelt är det. Han är en idiot!

Detta är ett ganska spännande egentligen, hur en människas personlighet kan förändras bara för att den relation man har med henne övergår från att bara vara kompisar (eller KK:s) till att ha henne som flickvän. Det är fortfarande samma relation med samma två människor, men den har bytt namn, och din flickvän blir nu en helt annan person i vissa avseenden. Det kan även vara så att du själv, som pojkvän, intar en sådan förändring. Jag säger inte att det är något fel med alla de förändringar som kanske sker i samband med namnbytet på relationen, men en del förändringar tycker jag blir åt det sämre mot vänskapsrelationen man hade innan. Det enda jag vill påpeka med inlägget är att det blir en intressant skillnad i samband med att detta inträffar. (Med hänsyn till alla homosexuella, men i detta sammanhang nämns endast hetrosexuallitet).

Av någon anledning upplever i alla fall jag att det blir mer problem och gnäll så fort man blir ett par än vad det var innan när man var vänner. Då kunde man prata om allt och hjälpas åt med allt på ett mer spontant och naturligt sätt. Nu måste man prata om allt helt plötsligt, precis som att det helt plötsligt ingår i kravet att vara någons pojkvän att man pratar om precis allt? PMS blir absolut mycket mer uppenbart, inte för att det är något fel och det kanske är nödvändigt också, men det är ett faktum att så är fallet. Hon blir ledsen för saker som jag verkligen inte förstår varför man gråter för, alltså riktiga skitsaker. Det blir konflikter om att man inte lyssnar eller engagerar sig i den andra osv. Även om man faktiskt gör det. På något sätt så uppmärksammas inte det tillräckligt just den stunden. Personligen är jag mycket väl medveten om att ett förhållande skall vara jämställt och att man skall ge och ta, så därför kan jag ärligt säga att alla "problem" som uppstår inte är mitt fel heller. Tjejen blir på något sätt känsligare bara eller går in i en annan roll i samband med att man inleder ett förhållande, eller jag har ingen bra förklaring på det egentligen.

Det skulle kunna bli lättare att tröttna på en sådan flickvän, som förändras alldeles för mycket i och med att ett förhållande inleds, då hon blir en helt annan person. Man tycker ju om henne för den hon är och inte för den flickvännen hon själv vill vara eller den bilden hon har av hur en relation skall fungera.

I samband med att man startar en relation med en annan människa så kommer också alla dessa måsten hela tiden. Man måste visa att man tycker om någon med blommor, middagar, bio och så vidare. Det är egentligen inget fel med detta, problemet är bara att den spontanitet som fanns som vänner helt plötsligt försvinner. Nu är det mer så att dessa saker är något man bara MÅSTE göra regelbundet, annars är också det fel. Likaså då man träffas. Om man träffas som vänner ett par gånger i veckan så måste man på något sätt träffas så ofta det bara går i samband med att man startar ett förhållande. Särskilt om det är ett distansförhållande. Kanske är detta fel och att det bara är jag som har fått fel blid och inre tvång på mig själv, än vad den synen min partner egentligen har på detta? När spontaniteten man hade som vänner försvunnit och man börjar ta allt för givet så blir vardagen på något sätt ett självklart mönster. Ett mönster som man måste följa och annars får man skit för det också; "tycker du inte om mig längre, du säger/gör aldrig...." osv.

Träffar man ännu mera omogna tjejer så är exempelvis alla förhållanden som inte blir till enligt skolboken helt felaktiga. Man skall bli tillsammans på det där perfekta och vackra sättet, som bara sker på film när det har gjort tusentals omtagningar och finns ett tydligt manus att gå efter. I dessa sammanhang är det totalt felaktigt att träffas och bli tillsammans via en kontakt-annons på nätet. Hur nu detta bara kan vara möjligt? Dessa tjejer borde kanske bli mer realistiska och växa upp kan jag ju tycka. (Varför skulle alla dina förhållanden bli till på det allra mest perfekta sättet, när resten av ditt liv innehåller så mycket smärta och lidande som du inte kan styra över och som du gärna sluppit om du skrivit boken själv).

Även det där med svartsjuka kan också bli mer påtagligt i samband med att man har ett förhållande, men då man var vänner så fanns det ingen sådan. Då var det acceptabelt att göra vad man kände för på fritiden, sedan finns det tydligen inget annat än att umgås med den personen hela tiden.

En annan oerhört intressant sak när man lyssnar på ett problem som en tjej har är att de ofta kommer på lösningen självmant. De diskuterar så mycket kring situationen för sig själva att de tillslut använt sig av alla möjliga infallsvinklar att de endast återstår en enda och det är den som senare kom att kallas för lösningen på problemet. Det enda du har gjort är att lyssna lite halvhjärtat och det räckte tydligen.

Jag är medveten om att jag generaliserar en del m.m., men visst är tanken lite intressant med personlighetsförändringar hos människor där relationerna är dem samma, men bara har bytt namn?!

Vad tycker ni om detta resonemang? Känner ni igen er eller ni någon annan åsikt om detta ämne?

• Do some changes at our homepage.
• Planning our release-party at Backstage Rockbar.
• Prepare to take part at “Marias Skivor” in RadioTrollhättan next spring.
• Composing more new songs.
• Looking for more gigs in Sweden.
• Eventually some more surprises as well… But you won’tknow yet what they are.

Igår påbörjades en kortare sammanfattning av ett par låtar med Joakim Thåström, innehållande ett par analyser om hans texter. Idag är det dags för den texten som jag tycker är bäst, hårdast och passar in i gårdagens koncept allra bäst. Med koncept menar jag alltså texter i allmänhet som bara handlar om hur underbart, vacker och gulligt allt är. Texter som inte visar den andra sidan av livet. Den sidan som också finns. Hos en del människor har den tyvärr en väldigt stor del av deras personlighet och hos en del andra är den mer human och kortvarig. Dags att gå rakt på sak:


"Ingen neråtsång" har verkligen en av de bästa texterna av de låtar jag känner till med Thåström.

Det är lite av en emo-suicide-låt! Lyssnar ni på låten och läser texten och tänker efter vad det verkligen står, så är jag helt säker på att ni alla förstår precis hur jag menar med detta begrepp. Därför blir det ingen närmare presentation om handlingen än så, då EMO-SUICIDE säger allt om texten tycker jag. Det jag än en gång gillar; att allt i hans texter inte är så jävla perfekt och underbart och gulligt, utan mer som livet i verkligheten! Den andra sidan av livet som man ofta glömmer bort, eller inte vågar se, men som också finns.

Detta är den bästa texten av dem alla och får därför även högst betyg, 5/5. Orginal-låten på skivan kan jag tycka är bättre och tyngre än denna halv-aukustiska version, som absolut inte lyckas med den geniala låt-uppbyggnaden som finns på skivan. Lyssna på i alla fall.

Jag har varit inne på det säkert ett par hundra gånger i denna bloggen känns det som, men det tåls allt att sägas igen. Ni som följt denna bloggen vet att jag har väldigt goda tankar kring Thomas DiLeva, 2000-talets egna och underskattade Jesus.
Mannen som står för de mest humana och genomtänkta texter vad gäller filosofin kring vänskap, kärlek, gemenskap och stora frågor i livet. En man som har en väldigt sund livsstil och hade alla människor vart 20% DiLeva, så hade det inte funnits några krig. Bara en sund syn på att alla är lika mycket värda, att man får vara som man vill så länge det inte skadar någon annan och att man skall vara rädd om det man har.

Skall idag lägga fokus på en låt som heter just "Ingen kan köpa livet". Lyssna på låten och smaka på orden så förstår du vad den handlar om. Liksom i alla andra av hans texter och även hans talspråk, så är det väldigt bildligt det han målar upp.

Jag tycker personligen han prickar in mycket om 2000-talets människosyn. Man vill bara ha och ha, vara alla till lags, försöka vara perfekt, vilja vara unik men inte veta vad man vill göra i livet och tänker mer på att passa in i någon perfekt bild som tillslut ändå nästan alltid styrs av makt och/eller pengar.

Men det enda som alltid pågår är faktiskt LIVET. Ända tills dess att du dör, så pågår faktiskt livet. Du lever hela tiden, fram tills det tar slut en dag. Njut lite mer av att du lever och att du är som du är istället för att lägga massa energi på annat i livet. "Det mesta kan man köpa, men ingen kan köpa livet". Tänk på det lite oftare....

Det är jag som är normal. Det var jag som kom från himlen, från himlen kom jag ner, och allting som ni saknat det kom jag för att ge. // Det var jag som höll en spegel, en spegel höll jag ner, och allting som ni såg där, var sånt ni ville se. Glöm allting som ni lärt er, glöm allting det var fel, alla namnen som ni gett mig, alla namnen som ni skrek. Det var jag. // Det var jag som kom som ängel och aldrig sa jag nej, allting som ni peka på det fick ni utav mig. Sen så sjöng sirener och ni föll ner på knä och sen så sjöng ni med mig, döva som ni e. // Det var ni som blev som jag och inte jag som blev som er. Det var jag som kom från himlen sent. Som kom från himlen sent. Som kom för att ni bett. // Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Det är ni som är dom konstiga, det är ni som är som jag."

Detta är ett par utdrag ur texten "Från Himlen Sänt"  från en av de mest kända svenska punkarna genom tiderna. Jag talar naturligtvis om Joakim Thåström. Mannen som vart alltifrån soloartist, till frontfigur i Ebba Grön och Imperiet. Jag är inte något enormt fan av Thåström i sig, men jag har lagt märke till ett par riktigt bra låtar som han har framfört och tänker här nämna några av dem. Framförallt för att hans texter inte alltid är så förbannat vackra och gulliga, utan lite mer brutala om man kan säga så. Den som bäst stämmer in på detta av de tre låtar jag diskuterar här är "Ingen neråtsång" lite längre ner på sidan. Men jag börjar med ovanstående låt:

"Från himlen sänt" är enligt mig en slags låt om ett folk som ber till en saviour på något sätt, men inte vet riktigt vad man ber till. Så småningom dyker detta sändebud upp och målar kanske upp en lite mer annorlunda bild av verkligheten och sin makt än vad folket kanske önskat. Jag har slängt upp ett par meningar från låten i citatet direkt i början för att visa några exempel om den något "brutala" versionen av att "avguda" någon okänd varelse, som man ändrar uppfattning om när den verkligen dyker upp för första gången. En tung låt, för att vara svensk och för att vara punk, men ack så bra sådan. Absolut lyssningsbar! BETYG: 4/5

När månen om natten sätts i brand och ett isande skrik ifrån norr, är det sant?  Det dom viskar om, en rit nånstans, så välsignat vare vårt land. // Var e vargen? Var e vargen? Var e vargen du trodde var död? // Hörs berättas om en urgammal myt om blixtrande ögon du aldrig kan fly. // Den vilda världens hunger, lämnar aldrig dig. // Som en levande lavin kommer hungriga djur, över vidden hörs deras tjurt."

"Var e vargen?" är en låt som handlar om någon form av gammal myt, mystik, spänning, hungriga jagande vargar och en jakt på liv eller död. Ett försök att skriva en låt som en skräckfilm, med en målande text som på ett genialiskt sätt kopplas ihop med det rent musikaliska i låten. Den tunga mysiken, rösterna och de små gitarr-effekterna. Stycket "Den vilda världens hunger, lämnar aldrig dig" är hur bra som helst! Genialiskt att lägga upp en refräng av så klassisk typ, på ett helt nytt sätt, genom att slänga in ett tredje "var e vargen", egentligen på helt fel plats enligt takten, och få det att låta så bra! Jag tycker han lyckas med att skapa den där "fear of the dark-känslan", att vara jagad och även att lyssnaren kan se situationen framför sig och sätta sig in i den. BETYG: 4/5

Idag har vi haft första salstentan på IVA-programmet i patofysiologi. Det kan allt ha gått vägen den här gången tror jag, eller håller mina tummar så hårt jag kan och hoppas i alla fall det.

Innan vi började skriva satt vi och snackade lite löst mellan de utspridda bänkarna, där en kille i klassen yttrar sig om en idé att dra ut och ta en bira eller två och kolla läget på stan efter tentan. Det snackades lite vilt ett tag mellan bänkarna om vilken tidpunkt som var mest aktuellt och det verkade som att vi kunde bli uppemot en 7-8 personer i alla fall. Minst.
Personligen hade jag till en början lite svårt att förstå om det hela var sanning eller ironi, med tanke på hur situationen var i sig. Tillslut kändes det dock som att det var seriös. Att det verkligen skulle bli av.
Han föreslog en tidpunkt och mötesplats och det verkade som att alla var överens.

Lite halv-töntig som jag är ibland, så tänkte jag; "Undrar om det gällde mig?" eftersom ingen direkt hade tillfrågat mig om jag ville deltag. Självklart lät det riktigt nice, men jag kommer inte om jag inte blir bjuden. Då jag är uppfostrad med att ärlighet varar längst tänkte jag; "Vill han att jag skall komma så säger han det till mig personligen eller så yttrar han sig på ett sådant sätt att jag förstår att alla i hela klassen är välkomna om de känner för det". Eftersom inget av alternativen kändes speciellt utpekade, så tänkte jag att det kanske inte gällde mig ändå. De andra tjejerna i klassen som han pratade med verkade ju vara så himla inne på hans idé eftersom de låter så himla angelägna då de sitter å diskuterar öppet klassrummet.

Jag tänkte inte mer på det, utan skrev min tenta, gick ut ur salen och väntade på resten av gänget jag samåker med. När alla var ute och vi skulle diskutera hur vi skulle lägga upp kvällen tog en tjej i gruppen initiativet att vi skulle hänga på !snubben-som-tidigare-hade-uttalat-sig":s förslag. Det hade jag nästan glömt. Hur var det nu igen. Ville han att vi skulle haka på eller inte, då vi inte direkt öga mot öga var inbjudna?
Hur som helst, socialt störd eller osvensk som jag är (enligt resonemanget i tidigare inlägg med samma titel) så tänkte jag att jag hakar på eftersom jag ändå vill det, oavsett om jag var direkt eller indirekt inbjuden eller kanske till och med oinbjuden.

Oavsett hur det nu var, så förberedde vi oss och drog iväg mot stan där den bestämda mötesplatsen var. Eftersom vi var lite sena, så ringde vi och via eniro fick vi tag på ett nummer till mannen bakom initiativet och meddelade att vi kommer, men aningen försenade.

Nu till själva poängen: 
När vi väl kom dit, möttes vi av en ensam och sjukt social (osvensk?!) kille som stod och väntade på oss i kylan, punktlig och förhoppningsfull. Problemet var bara att vi var de enda som dök upp. Tjejerna som varit så intresserade i klassrummet var inte där. Alltså hade han tvingats gå ensam om inte vi hade kommit dit. Om inte vi hade gett oss fan på att vara sociala och nyfikna på att lära känna nya människor!

Tänk på det. Ibland skadar det inte att våga vara social mot andra och att bjuda på sig själv och SAMTIDIGT VARA NYKTER. Det gäller bara att våga vara lite OSVENSK eller SOCIALT STÖRD. Vågar du?!

Kvällen var helt magnifik, något jag absolut inte ångrar, och inkluderade förutom det trevliga sällskapet och ett bra initiativ från en kille i klassen, även en schysst måltid och musik-quiz.

Tack för en trevlig kväll! Tack för ett bra initiativ och för att du vill vara social! Jag är glad att jag hängde med, så jag slapp höra imorgon att du stått där själv och förväntansfull och väntat på någon annan som aldrig tänker komma, i hopp om att det kan komma någon om 5 minuter ändå, och dessutom missat en så trevlig kväll!!

Idag firades Fars Dag med att åka hem till familjen och följa med dem på bio. Filmen som valdes var Tintin fast i 3D-format, på salongen Bergakungen i Göteborg. Efteråt åkte vi till mormor och morfar för att fika och ta det lite lugnt ett par timmar.

Jag hade inga större förväntningar/förhoppningar av filmen, då jag inte hört så mycket om den. Dock kan jag säga att det var en riktigt bra film. Mycket bra gjord med fina miljöer och coola stuntman-trick så att det fick lite släng av verklighet och en tydlig bild av den mera overkliga, ursprungliga seriernas värld. Sedan är det ju två riktiga genier som är upphovsmän till denna film i Steven Spielberg och Peter Jackson.

Handlingen var spännande och humoristisk. En bra familje-film, som kanske i och för sig är för svår för barn att hänga med i. Man får nog vara i 10-årsåldern i alla fall om man skall hänga med lite och självklart bör man nog se den med dubbade ljudspår på svenska.

Kan säga att det helt klart var en sevärd film som aldrig känns seg eller långtråkig. Den slutar på ett sådant sett att man känner ett sug och intresse av att se nästa del när den kommer på bio.

Helt klart sevärd!

Betyg: 4/5

Var hemma hos mina föräldrar idag igen och tog en kort liten sväng i området jag växt upp i med bilen. Då gick det upp för mig hur litet allt egentligen är. Hur korta avstånd det är överallt. Att min syn på omgivningen har ändrats, även om den i stort sätt ser likadan ut. Vändplanen vi spelade landhockey på var enorm, men nu var det nästan precis att man kunde vända på den med bilen i ett ända rattutslag. Vägen vi åkte inlines på var väldigt bred, men idag tror jag knappt att det hade gått att mötas två bilar på den, även om jag vet att det går. Backen vi åkte snow-racer nedför var inte så lång och bred som för några år sedan.

Lite knepigt egentligen hur saker förändras i ens ögon, även om de är lika stora och det inte skett någon som helst ombyggnation på området. Frågan är vad det är som gör att vi upplever samma omgivning i en helt annan skala.

Är det för att våran syn blir bättre? Är det för att vi växer och blir längre och därmed ser saker från en annan synvinkel? Är det för att hjärnan utvecklas mer och därför kan vi lättare göra beräkningar om avstånd, hastighet och ögonmått etc.?  Förmodligen är det alla tre sakerna ihop, men det hade vart lite kul att veta vilket av dem som har störst betydelse för om-inlärning och ny-tolkning av omvärlden.

Minns hur pappa en gång visade oss där han bodde när han var liten, och den fasansfulla "svarta backen" som knappt lutade mer än ett planläge, trots att den då var enorm. Backen i sig ser likadan ut, men då var den så mycket brantare.

En annan sak som är intressant är när det sker diverse olika ombyggnationer runt om i landet. Ofta har man väldigt dålig koll hur det såg ut innan förändringen trädde i kraft. När man bygger nya vägar exempelvis så går det så långsamt att man inte noterar riktigt vad som händer dag för dag, men när det är helt klart så är minnet väldigt vagt om hur det såg ut innan. Vilka avstånd det var och vilken miljöförändring som faktiskt är gjord.
Kom att tänka på det idag när jag körde runt alla de förbannade ombyggnationerna av 45:an. Helt plötsligt är det bara klart och man har ingen aning om hur det såg ut innan.

Så som dagens samhälle (och sjukvård) fungerar så finns det en viss mall för hur den typiska ur-kvinnan och ur-mannen skall vara, se ut, känna, må, vilja och bete sig. I vissa sammanhang är detta säkert väldigt bra att det finns en grundtanke, en norm om hur en människa skall vara för att betraktas som "normal". Det fina ordet som ingen passar in under, även om vi alla kanske önskar det någon gång då och då.

Skall ta mig friheten att slänga ut några exempel (vill även poängtera att det säkert finns fler exempel, men det är dessa jag kom på just nu):

* Män skall vara vältränade, muskulösa och vara "manliga".
Alla män är inte vältränade, även om det säkert skulle vara roligt att vara det. Vi är inte muskulösa allihop. Ibland vill vi inte vara manliga utan vi vill kunna gråta och bli ompysslade precis som vem som helst.

*Kvinnor skall raka benen, raka armhålorna, sminkade och smala, snygga kroppar.
Det där med rakade ben och armhålor har väl setts som något naturligt hos de flesta kvinnor rätt länge. Sminket är något som många tjejer som jag har träffat är helt beroende av för att de skall kunna träffas och umgås. De förstår uppenbarligen inte att de är lika fina utan. Det där med de perfekta kropparna för att passa i dagens klädmode måste vara något som en del tjejer drömmer om som inte har detta än så länge.

* Invandrare är sociala utan alkohol, pratar med folk på bussen, gör saker tillsammans och så vidare. 
Ett problem med att vara svensk på fest är att vi måste ha alkohol för att överhuvudtaget kunna/få prata med varandra och ännu större mängder för att kunna dansa och ragga upp folk. Det är ett allmänt stort problem som alla känner till, men som ingen gör något åt pga grupptrycket "att alla andra dricker ju". Är du nykter på stan kan du på sin höjd fråga "varifrån går den bussen?", "vad är klockan?" eller "vart ligger den restaurangen?". Går en svensk på en buss och sätter sig vid fönstret så lägger man väskan intill sig för att slippa prata med någon. Vi går ogärna ut i trapphuset om vi hör att någon annan är där. I så fall väntar vi hellre en stund. Vad gäller att göra saker tillsammans så beror det väl lite på vem det gäller, men jag tror att generellt sett har invandrare en mer social fritid än svenskar, även om det kanske inte är så stor skillnad.

* Normen för att vara frisk/sjuk eller ha hälsa/ohälsa.
Detta kan man prata om hur länge som helst egentligen, men ett exempel. Råkar du ha lite förhöjt blodsocker anses du ha kost-behandlad diabetes. Är du ett svenskt barn som har svårt att sitta still har du DAMP (en diagnos som inte finns i Danmark exv. då man anser att det är normalt för barn att inte sitta still). Har du lite svårare än andra att läsa, får du per automatik dyslexi. Är du lite långsam i din utveckling har du en utvecklingsstörning. Har du ett för lågt BMI kanske du har anorexi, är det för högt är du överviktig.

* Sexualitet
Tycker du om att ha sex med någon av samma kön är du plötsligt homosexuell. Är du som kille nyfiken på till exempel kvinnokläder och testar att ha på dig det någon gång för att se hur det känns med exempelvis en klänning på sommaren, så är du förmodligen både homo och transa. Är du kille och har långt hår och/eller skägg samt är väldigt mjuk och vänlig till din person kan du också betraktas som homo. Hade du däremot haft kort hår och/eller inget skägg hade du vart "en fin kille" eller svärmorsdröm.
Likadant om du är tjej och har kort hår och är lite framåt, så blir du antingen feminist, lebb eller kanske pojkflicka. Jag säger inte att det alltid är så, men att den som ser dig rent objektivt kan skapa sig den fördomen omedvetet, eller kanske till och med någon helt annan fördom, vilket du förmodligen aldrig kommer få veta ändå.

* Kön
Det klassiska exemplet av att vi människor alltid måste ha ett kön på en person vi möter. Ser du en person på stan som du inte kan bestämma om det är en kvinna eller en man så går du och stör dig väldigt länge på detta. Vissa drag i ansikte, kläder och kropp får dig att tro att det är en kvinna medan andra egenskaper mer syftar på det motsatta. Ändå tvingar du dig själv att titta så noga att du glömmer av att blinka. Bara för att du skall veta hur du skall förhålla dig till den personen. Det är rätt intressant egentligen och jag tror att de flesta känner igen sig här!

Som du ser finns det fan i mig ett namn för allt som faller utanför normen "normal". Går att hålla på hur länge som helst. Nu till själva poängen med inlägget om att vara osvensk eller socialt störd?!

Jag börjar ärligt talat undra varför alla (eller väldigt många i alla fall) av dem som jag umgås med, eller försöker umgås med, så är det ingen som vill. När jag är i ett visst umgänge, som på jobbet, så märker jag att jag är omtyckt och att jag funkar i grupp och så vidare. Men helt plötsligt när man försöker prata med någon annan på fritiden så får man inte ens chansen. Varför kan man inte bara ge alla människor en chans? Det finns väl ingen som säger att personen i fråga måste umgås med mig natt och dag, men vad är det som är så farligt med att träffas en eller två gånger? Du kanske hittar en vän för livet i och med att du försöker?!

Kanske är jag typiskt osvensk? Alltså att jag kan umgås med folk jag inte känner och samtidigt vara nykter. Dessutom har jag roligt på samma gång.

Eftersom det finns adjektiv för allting som en människa är inom normen "normal" eller utanför densamma (se ovan) så är frågan om jag kanske rent av är socialt störd? Jag kanske har ett större behov av att umgås med människor än vad genomsnittet har? Alltså att jag måste ha människor runt omkring mig varje dag för att må bra. (Klart man vill ha egen-tid också, men ni fattar poängen). Det kanske är därför jag mår som jag gör ibland, när folk inte hör av sig, svarar på meddelanden som man skickar. Det värsta är att det inte har någon betydelse längre att man jobbat ihop i över ett år, de svarar inte på mina meddelanden ändå. Som kollegor går det tydligen bra att prata men på fritiden då vill de inte veta av mig?! Jag har lagt ner så fruktansvärt mycket tid på Internet framför allt för att hitta en jäkla massa vänner och har hittat mycket också. Dock är det väldigt få som svarar, hör av sig och tillfrågar mig om att hitta på saker.

Kanske är jag störd åt andra hållet för att ingen har lust att umgås med mig och jag förstår inte varför. Att jag inte ser det som alla andra ser? Detta är inte så allvarligt som det låter, bara lite allmänna reflektioner!

Vilka saker ångrar du som du varit med om?

Vad skulle du ändra på om du fick leva om ditt liv? 

Hur skulle det se ut och vilka val skulle du gjort annorlunda?

Om inte det hade hänt. Om detta hade hänt istället. Om jag fick ändra på det som var.
Om, Om och Om igen....




Avslutningsvis, låten Om med Niklas Strömstedt:

Leende spegel med brister och fel, ser att barnet har blivit en man.
Och gudarna gav mig en underlig själ, som har svårt att ta för sig ibland.
Men idag, har vi kommit en bit, du och jag.
Ta bort alla ord, du vet vad jag menar. 

Chorus:
Om du var ett hav vore jag en våg.
Om du var himmelen skulle jag ha vingar.
Om du var ett regn hade jag vart hav och land.
Om du var musik vore jag en sång.
Om du var vidderna ville jag va' vinden.
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns. 

Kom, kom min älskade månen är stor, alla fönster är öppna inatt.
Öppna mot världen där kärleken bor, bara kom, håll mig vaken inatt.
Vi är kvar, vi är tiden som går, du och jag.
Vi gör det igen när morgonen kommer. 

Om du var ett hav vore jag en våg.
Om du var himmelen skulle jag ha vingar.
Om du var ett regn hade jag vart hav och land.
Om du var musik vore jag en sång.
Om du var vidderna ville jag va' vinden.
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns.
  

Na, na, na, na, na...
  

[Chorus x2]

Du har fortfarande ett tag kvar att leva och det är inte försent att ändra på något, även om dåtiden/det som passerat är svårare att ändra på (tyvärr). Allt är möjligt men i olika utsträckning och på olika sätt. Det är bara du själv som kan sätta stopp för ditt eget liv. Ingen annan.

Det är så fruktansvärt tröttsamt hur tjejer håller på. Inte alla. Inte alltid. En del och ibland! Det handlar om att byta åsikt lika fort som man vänder på en hand. Varför skriver jag inte att killar håller på så? Jo, därför att det aldrig har hänt vad jag känner till. För killar är det mer antingen eller, Ja eller Nej, svart på vitt och rakt på sak. Hur ofta har man inte lyssnat på problem som ens tjejkompisar osv har utan att behöva säga ett enda ord? Det roliga är nämligen att tjejer resonerar så himla länge runt ett problem att de själva kommer på svaret eftersom de vänder och vrider på saker och ting i 37.000 olika synvinklar. Det är i sig ganska intressant kan jag tycka.

Denna gång gäller det som sagt var att ändra åsikt var 10:e minut, enligt en anonym person i en situation hämtat från verkligheten om hur det kan gå till: Först vill hon träffas. Dagen därpå så är det tvärt om. Då duger han inte längre helt plötsligt. Ena natten får han sms om att hon vill ha sex med honom och på morgonen nästa dag så har hon hittat någon annan. Då var han så förbannat het och underbar och sedan "så passar det inte så bra längre". Kära tjej, uppför dig som folk tack.

Så går det ett par dagar och sedan hör människan av sig igen och är svartsjuk på att han umgås med hennes syster, hur nu detta går ihop?! Det är mycket underligt, eftersom han inte träffat personen i fråga på ett par år och aldrig någonsin i hela världen har varit intresserad av henne heller. Dessutom skulle det aldrig i helvete falla honom in att träffa hennes syster igen, så som hon betett sig mot honom.

Trots detta visade ointresse uppstår ändå denna svartsjuka mot den kille som hon varannan dag inte vill prata om eller ha någon kontakt med. De andra dagarna så duger han helt plötsligt och då är han riktigt bra.
Men bara varannan dag.

Ena dagen säger hon till honom; det är lika bra att vi inte pratar med varandra, och säger på så vis upp kontakten. Nästa dag önskar hon honom lyckoönskningar om evenemang han ska på etc.

Bestäm dig. Ha en åsikt och ha den konstant! Visst, det är inte lätt att vara kär men man kan i alla fall ge människor en chans och försöka lära känna dem på riktigt. Träffas och se hur det värkar. Låta det gå lite tid. Fundera och ragga på en kille i taget för du kan ändå inte vara tillsammans med alla samtidigt om nu båda skulle nappa.

Det är antingen eller. Ja eller Nej. Svart eller vitt. Vill du ha honom får du ta honom som han är och du måste göra det nu, innan du ångrar dig resten av ditt liv. Innan du förstår vad du missar. Innan det är försent.

Tack på förhand, du underbara och omtalade tjej som betyder allt för honom! Allt.

Som en del av mina vänner säkert vet, så var jag en sväng i Göteborg igår, närmare bestämt i Lisebergshallen, för att kolla på HammerFall! Dessvärre slutade det med att jag fick gå dit ensam, då min hårdrockande tjej-kompis från Falköping inte kunde närvara. Till saken hör att det var endast därför jag åkte dit. Ja, det är helt sant. Hade frågat hur många människor som helst, både nära och övriga i min bekantskapskrets. Då tänkte jag att jag skiter i det denna gången då. Men eftersom tjejen i fråga sagt att hon skulle vara där, så tänkte jag, äsch jag köper en biljett ändå och drar dit med en fin polare. Det kommer ju i alla fall vara en nice person som jag känner där så slipper jag vara helt själv.

Hur som helst hade jag på något sätt lyckats missuppfatta det hela, då hon inte hade någon biljett och inte heller hade planerat att skaffa någon heller. Där stod jag snopet med skägget i brevlådan eftersom jag köpte min biljett lite för "tidigt" (?) och försökte på alla möjliga sätt få dit henne. Det gick dock inte den här gången heller, då hon hade tenta inom den närmaste framtiden... Jaja, nog om detta. Jag hade skitkul ändå, ingen anledning att stå och sura när man kan njuta av en helkväll med Heavy Metal av högsta klass!! Men det kunde varit ännu bättre i och med sällskapet.

Oavsett detta hinder, så var jag ju tvungen att åka dit, för att få valuta för den biljett jag ändå slängt ut pengar på, varför det hade vart idiotiskt att inte utnyttja densamma.

Förbanden bestod av DeathDestruction (med Fredrik Larsson från HammerFall som basist), följt av Vicious Rumours och suveräna Amaranthe, innan det var dags för huvudakten!

DeathDestruction var ett death metal band, sådana som jag inte gillar speciellt mycket i allmänhet, och inte heller denna gång. De hade en gitarrist, en basist, en trummis och en sångare, där Fredrik Larsson på en 5-strängad bas körde lite olika basgångar. Dock hörde jag fan inte ett dugg av de melodislingor han spelade. Kanske för att jag har så bra öronproppar?!

Efterföljande Vicious Rumours bestod av ett gäng riktigt gamla och urtöntiga 55-åringar från Amerika eller nåt. De hade långt hår, fast man såg flinten rakt igenom. Trummisen var den värsta Nicko MacBrain-wanna be:n jag någonsin sätt! Sångaren försökte se ut som den där skurken (vad han nu heter) i Harry Potter, som en orm eller nåt. Vet inte hur man ska beskriva det. Mycket äckliga ögon i alla fall och han var urtöntig på scen och rent generellt, precis som resten i bandet. Usch. Dock sjunga han bra, speciellt riktigt bra i falsett.

Så var det dags för Amaranthe att entra scenen! De gjorde det med riktig stil och höll hög klass. Mycket bra låtar och scennärvaro. Helt klart det enda förbandet som höll måttet, enligt min mening, och då dessutom höll det mer råge! Klassskillnad! Basisten var cool som fan och röjde järnet! Även om jag hört någon enstaka låt av dem och visste att de skulle lira innan HammerFall, så hade jag dålig koll på dem och deras låtar. Mycket bra var det i alla fall och till deras framträdande hoppade och sjung även publiken med. Dem bör ni helt enkelt verkligen kolla upp på Spotify eller liknande!

HammerFall-konserten i sig var riktigt jäkla grym! Den hade allt, utom publik. Det kanske låter konstigt, men så var det faktiskt. Kollade man sig runt omkring var det många tomma stolar lediga. Fler än man kan tro. Set-listan de använde sig av inkluderade de självklart många av de största hitsen och även några spår från nya skivan. Joacim Cans blandade mellansnacket med korta berättelser och en del humor. Alla förhållanden var helt perfekta egentligen. Som jag sjung, hoppade och head-bangade tillsammans med en hel hoper okända människor. Oavsett går det inte att komma ifrån den brist på folk som jag tidigare nämnde. Som recensenten Kalle Malmstedt i GP skrev på deras hemsida;

Det är varken synd om ett Hammerfall som har återuppfunnit sig själva eller om en publik som får en grymt bra rockkonsert. Det är bara synd om den som inte var här.

Dessutom hävdar han att Joacim sjunger bättre nu än någonsin och det kan jag faktiskt hålla med om, (då jag själv även påpekat detta i min blogg tidigare). Framträdandet var tajt och bra på alla sätt och vis, liksom samarbetet med publiken. Absolut helt vad man kan förvänta sig av HammerFall och mer därtill!

Betyg på HammerFalls spelning: en stark 4,5 av 5!!

Vad tyckte du om kvällens konsert, förbanden eller HammerFall i stort?

Ps. Ex-medlemmarna Stefan Elmgren och Magnus Rosén var inbjudna som gäster på VIP-läktaren, såg jag.

När jag var riktigt liten skapade jag mig en uppfattning om livet och världen runt omkring mig, något som ni alla har gjort en gång i tiden. En bild av verkligheten som har förändrats väldigt många gånger allt eftersom dagar, veckor, månader och år har gått. Allt eftersom mitt liv har pågått har den livserfarenheten som detta medfört gjort att jag har fått olika uppfattning om saker och ting, både till det bättre och det sämre.
Verkligheten blir på något sätt mer realistisk och mindre som den dröm den en gång var.

Dock har inte alla gånger varit speciellt roliga "inlärningstillfällen", då man ibland får lida nåt kopiöst för att ändra verklighetsuppfattning osv. Ta bara en sådan sak som att träffa en falsk människa för första gången. Någon du litat på något så kopiöst eller kanske älskat hänsynslöst och så ändras den uppfattningen över en natt. Att upptäcka att det finns andra människor omkring dig som inte är lika ärliga, öppna, raka och väluppfostrade som du själv. Den bilden hade jag inte på min näthinna innan jag märkte att det finns fler svin i världen än vad man kan tro, som ändå kallas "människor". Då ändrades min uppfattning, att man inte kan lita på alla människor man träffar.

Det har även medfört att om jag exempelvis träffar någon som påminner om ett riktigt svin jag har träffat, så generaliserar jag lätt att den personen också är vidrig, för att nämna ett exempel. Ibland blir jag även lite irriterad på mig själv att jag skapar en så tidig uppfattning om människor, som jag egentligen vill uppfatta på ett helt annat sätt, bara för att inte skada mig själv. Samtidigt är det bra att detta sker i vissa situationer, då jag mår mycket bättre av det i längden. (Generalisering är alltså en medfödd och mycket normal egenskap, för er som inte visste det, då våran hjärna inte orkar ha 10.000 individuella och unika uppfattningar om hur exempelvis alla invandrare, blondiner, kvinnor, falska människor eller fotbollsspelare är. Därför drar vi alla över en kam, generaliserar, är fördomsfulla, främlingsfientliga och ibland även socialt störda om vi varit med om något riktigt traumatiskt. Nya situationer som snabbt kallar fram gamla minnen och känslor för att varna oss att inte vara med om samma elände än en gång, för att skydda våran egen existens).

Jag skrev tidigare om att livserfarenheten man får genom åren ger dig en annan verklighetsuppfattning med tiden. Att ens upplevelser, tolkningar och krav på omgivningen förändras med tiden, ibland nästan lika ofta som dagligen. Att ramarna kring dessa begrepp är olika hårda och olika utformade, beroende på hur stora marginaler du vill ge exempelvis personen i fråga. Normalt sett kanske du inte tillåter ett visst beteende, men om detta istället tillhör en människa som du tycker väldigt mycket om, så kommer du att ändra denna ram, böja den lite, göra den mjukare, för att se mellan fingrarna. Du tillåter vad du i andra sammanhang kallar för en negativ egenskap att existera, eftersom alla inte är perfekta och då du verkligen gillar, eller VILL gilla, personen i fråga, så ser du mellan fingrarna och tillåter detta beteende.

Drömmen du en gång hade om hur ditt liv borde vara har ändrats en väldig massa gånger under åren, för att uppfylla alla krav, känslor, tankar och åsikter som du har på omvärlden. Endast för att du själv skall trivas så bra som möjligt, enligt det medfödda mänskliga behovet som kallas egoism. Alltså att att tänka på sig själv och sin egen överlevnad i första hand. Alla har denna egenskap, tro mig, se bara vad som händer med människor som har obegränsad tillgång med pengar! Då blir denna egenskap helt plötsligt väldigt mycket tydligare än vad den annars kanske är i vardagen. Alla har egenskapen egoism, men vissa människor visar den inte så ofta för omvärlden och andra tycker den är extremt viktig att visa så ofta man kan.

Dock är det väldigt lätt hänt att den perfekta drömmen om ditt liv faktiskt gör dig hemmablind! Du är så låst på livet du skulle haft. Den "verklighetsuppfattning" som får dig att må så oerhört bra inombords. Som inkluderar alla dina intressen och behov (egosimen). Boendet du alltid drömt om. Arbetet du inte fick. Familjen/barnen som inte blev som du hoppats. Flickvännen som inte har det där lilla extra. Dottern som tog livet av sig. Båten du inte har råd med. Valet du en gång skulle göra, för att ändra ditt liv för evigt, som blev felaktigt, vilket du ångrar hela ditt liv. Skilsmässan som ni lovade varandra bara skulle vara något som händer andra, men som en dag blev eran egen verklighet. Detta är bara några exempel.

En annan sak är drömmen om den perfekta partnern, som också gör dig hemmablind, och skall ha alla egenskaper du vill att din partner skall ha, istället för att inse att människan i fråga är bra som den är. Att du kanske klarar dig utan de där andra egenskaperna? Leta efter något som nästan inte finns, eller det kanske känns så ibland i alla fall. Du har kanske ett bra förhållande men vill ändå ha något som är bättre hela tiden och blir då inte nöjd med det du redan har.

Din perfekta inneboende dröm om ditt liv som utvecklats under årens lopp gör dig hemmablind. Du ser inte vad du har, för att det är så mycket du också skulle vilja ha, önska eller ändra på. Du ser inte skogen för alla träd. Visst finns det mycket du kan påverka och ändra, men du kan inte förändra hela världen på en natt. Kom ihåg att se de saker du ändå har och värdesätt dem i första hand, istället för att försöka längta efter att förgylla din egen alldeles perfekta dröm om verkligheten. Det är inte ens säkert att du blir lyckligare för att du har allt du pekar på, om din dröm en dag blir ditt fullständiga liv och din verklighet.

Det handlar om konsten att kunna sträva framåt utan att gå för långt. Att se det man redan har och inte bara det man skulle vilja ha.

As youprobably know already, we are going to have our next gig at the yearlymusic-competition "Musikslaget 2011" held in Trollhättan, Sweden.

Förmodligen har jag någon form av omedvetet självdestruktivt beteende genom att kolla på filmen "Jag Saknar Dig", och två gånger dessutom?! Kanske. Kanske inte. Skall även tillägga att citatet ovan är en text till en av de låtar som tillhör film-musiken i filmen, en låt som såklart heter "Jag Saknar Dig".

Hur som helst så måste jag kommentera ännu en gång om den ovan nämnda helt sjukt jävla fantastiskt vackra och underbara filmen.

Som jag skrev tidigare är denna film bland det mest underbara och vackra man kan se och dessutom är den som en stenhård och hänsynslös kniv rakt i hjärtat varje gång. Därför är det självdestruktivt att se den, i alla fall för min egen del. Jag älskar den, men ändå får den mig att lida så mycket. Det är imponerande. För att citera mig själv från föregående inlägg:

Jag var igår och kollade på en fantastiskt underbar film på bio igår; "Jag saknar dig" och fick mig en riktig tankeställare. Det kändes nästan som att livet stannade upp. Att jag dog lite grand. Att jag gick sönder, och jag är fortfarande inte helt hel. Inte ens dagen efteråt. När jag tänker efter så finns det faktiskt inte ens tillräckligt med ord för att beskriva denna underbara och vackra film! Den hade precis allt och det bästa av allt var närheten till verkligheten. Sorg, kärlek, relationer mellan människor, ensamhet, gemenskap, med gripande, stark och vacker koppling till verkligheten. Till livet. Till ditt och mit liv. Våra liv. Det kändes som att det var min syster som dog. Det kändes som att det var min syster som var kär. Det kändes som att det var min syster jag hjälpte. Som hjälpte mig. Att vi var där för varandra i vått och torrt. Jag var nära dem och vi delade allt. Jag grät när de andra gjorde det i filmen. Jag sörjde med dem. Jag log med dem. Jag kände mig delaktig i allt även om jag bara var "åskådare".
Det kändes precis som om jag var där...

Eftersom den gav mig en otrolig tankeställare om hur nära döden vi alla är och hur mycket en liten situation plötsligt förändrar så himla många människors liv och ger hur många av dem ett så fruktansvärt lidande på bara några minuter. Man lär sig rätt tidigt i livet att man någon gång kommer att dö, frågan är bara när och av vad. Först nu förstår jag egentligen på fullaste allvar att jag inte är odödlig. Jag kom alltså till insikt med att man i stort sätt kan dö av vad som helst och när som helst. Det är i och för sig ingen nyhet, och jag vet egentligen innerst inne, att man inte mår speciellt bra av att oroa sig för ingenting hela dagarna i ända. Ändå gör jag det.... Inte hela dagarna, men ändå ett par gånger dagligen. Det räcker bara att jag sätter mig i en bil så tror jag nästan att det var jag som körde ihjäl min kompis, precis som det var på filmen.

Jag skulle även vilja säga att filmen gav mig ett "Wake Up Call" att ta vara på livet och dess möjligheter, att göra det till sitt eget, för det är ändå mitt. Att göra det man vill, så länge man mår bra av det själv och att det inte skadar andra. Att ta vara på sina vänner och släktingar osv. Jag skrev att "mitt nya liv börjar nu" i mitt förra inlägg om filmen, och så är det med den saken. Mitt nya liv har börjat (i alla fall vad gäller vissa saker).

Glöm inte bort att älska mig innan jag dör. Glöm inte bort att älska andra innan dem dör. Glöm inte bort att visa vad du tycker om andra människor. Lev livet, njut av det, bevara det och gör något fint av det, för nu, för igår och för alltid...

Då jag är en sådan person som försöker förstå mig själv först, innan jag begär att omvärlden skall förstå mig, så har jag kommit fram till att jag faktiskt fick dödsångest efteråt. Det är sjukt. Hur man kan få det av en film?! Det säger ganska mycket om hur väl de lyckas påverka mig med denna filmen. Så lätt brukar det inte vara kan jag säga. Det brukar vara riktigt svårt att få mig att leva mig in i en film i 120%, men dem lyckades.

Det finns dessutom en mängd av scener och situationer i filmen som jag har en stark relation till, varför jag vet att denna filmen påverkar mig ännu mer än den annars skulle ha gjort, då det skapar vissa associationer från tidigare minnen etc. Jag anser dock att det är för personligt och för komplicerat att skriva det här, så jag väljer att avstå.

Slutsatsen är dock att filmen gav mig dödsångest. Så var det faktiskt. Den är självdestruktiv för mig, precis som all dess tillhörande film-musik. Jag älskar dem (låtar, skådespelarna, manuset och filmen) men mår samtidigt inte alltid så bra av dem. Det måste väl ändå vara någon form av självdestruktivitet även om man samtidigt mår bra av det?!

Oavsett: se filmen, det är det bästa man kan tänka sig i filmväg, även om det inte låter så just nu!

Betyg: * * * * *  5/5.


(Ps. Ni som känner mig och bryr er om mig: Detta handlar inte om självmordsbenägenhet, om ni nu skulle tro det!).

Jag var igår och kollade på en fantastiskt underbar film på bio igår; "Jag saknar dig" och fick mig en riktig tankeställare. Det kändes nästan som att livet stannade upp. Att jag dog lite grand. Att jag gick sönder, och jag är fortfarande inte helt hel. Inte ens dagen efteråt.
När jag tänker efter så finns det faktiskt inte ens tillräckligt med ord för att beskriva denna underbara och vackra film! Den hade precis allt och det bästa av allt var närheten till verkligheten. Sorg, kärlek, relationer mellan människor, ensamhet, gemenskap, med gripande, stark och vacker koppling till verkligheten. Till livet. Till ditt och mit liv. Våra liv. Det kändes som att det var min syster som dog. Det kändes som att det var min syster som var kär. Det kändes som att det var min syster jag hjälpte. Som hjälpte mig. Att vi var där för varandra i vått och torrt. Jag var nära dem och vi delade allt. Jag grät när de andra gjorde det i filmen. Jag sörjde med dem. Jag log med dem. Jag kände mig delaktig i allt även om jag bara var "åskådare".
Det kändes precis som om jag var där...

Filmen handlar kortfattat om två helt underbara och vackra enäggs-tvillingar i en familj med en hel del konflikter och "varierande människosyn" på medlemmarna i familjen. Rätt var det var, utan att någon anar det, så dör den ena tvillingsyrran. Filmen handlar om att ta sorgen efter någon man älskar. Om att gå vidare både som anhöriga och som vållande till annans död. Det handlar om att vara starka tillsammans och samtidigt vara ung och oerfaren i livet. Att försöka hitta sig själv och sin egen framtid i ett stort plötsligt uppstående kaos, sorg och ensamhet, tillsammans med en massa vackra minnen. Det enda som finns kvar.


(Jag blev så tagen av filmen att jag åkte förbi mina föräldrar och bröder på vägen hem för att berätta att jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Dock var det bara pappa som var vaken kl 24 på en onsdagsnatt så han skulle hälsa alla de andra dagen efter. Så bestämde mig för att inatt börjar mitt nya liv. Ett liv som jag själv ska skapa och vara nöjd med. Alla människor jag skall glädja och skapa minnen med. Göra det jag vill).

Framför allt handlar det om att man inte skall glömma bort att älska dem man har nära sig och att visa det för dem. Att njuta av deras närvaro. När som helst kan de faktiskt dö... Då har du inte längre någon chans att berätta för dem hur mycket dem betyder för dig. Då har du inte längre någon mer chans att vara nära den personen. Då har du bara kvar en massa underbara minnen av saker ni delat tillsammans. Men varför tycker vi att det är så farligt att vara ärliga? Varför är det så svårt ibland?

På samma sätt kan du själv dö lika fort. Filmen visa på hur lätt man faktiskt kan dö. Att vi inte är odödliga, även om vi kanske önskade det. Det handlar bara om lite "oflyt" ibland och så är man plötsligt inte längre kvar rent fysiskt sett på jorden. Vad som händer efter döden vet vi inte speciellt mycket om.

Ni bara måste se denna filmen någon gång! Det är en helt underbart fantastisk film som sagt var och som inkluderar allt. Framför allt visar den på hur någonting så nära helt plötsligt kan vara så långt bort. Hur livet blir helt annorlunda för en himla massa människor på bara några få sekunder. Hur nära döden vi alla faktiskt är varje dag... 


Hade du kunnat leva med att du exempelvis dödar en annan människa och skrapar en trasig släkt för den personen, bara för att du skall vara så jävla cool och köra för fort, fortare än din förmåga, eller om du kör rattfull? Jag hade aldrig kunnat leva med det. Jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv över att ha ställt till med något sådant.... Tänk er för, för helvete!!

Ni vet redan om det. Vi skall alla dö någon gång. Så enkelt är livet uppbyggt. Även om vi själva inte tycker det låter speciellt upplyftande att se det så, men så är det i alla fall. Frågan är fortfarande inte om vi dör, utan när, var och på vilket sett. Jag har sagt det förut i min blogg och jag säger det igen:

Glöm inte bort att visa vad du tycker om andra människor. Att njuta över tiden tillsammans med dem. Att vara nära dem och känna deras kroppsvärme, oavsett om det är ett syskon, en förälder, flickvän, din mormor eller någon annan person som är mycket betydelsefull för dig. Rätt som det är kan de dö och då har du som sagt var haft din chans att göra ert liv tillsammans som något unikt. Likaså kan du själv vara död helt plötsligt. Idag när du går upp kanske blir din sista, så ta vara på livet och vad det har att ge dig.
Då kan du alltid känna att du har gjort det bästa av livet, av dig själv och av alla dina relationer med alla andra människor du känner på något sätt. Du har kramat ur sista droppen och levt livet fullt ut. Allt är upp till dig själv om hur du vill ha det i slutändan. Endast upp till dig själv.

Glöm inte bort att älska mig innan jag dör, för då är det bara mitt minne du har kvar, så se till att det minnet är vackert, stort och värt att minnas utan ångest om hur du borde gjort istället. Passa på att göra det nu och gör det som du vill! Det värsta som kan hända är att du gör något extra för mig, bekräftar mig och får mig att känna mig glad och lycklig. Tro mig, det är något jag vill känna för att leva...

Glöm inte bort att älska andra innan dem dör, för då har du bara ett minne av dem kvar, så passa på att göra det vackert, stort och minnesvärt innan det är försent och du inte kan påverka det längre. Passa på att göra det nu och gör det på det sätt du vill! Det värsta som kan hända är att du gör någon annan glad eller får någon annan person att må bra. Det kan aldrig skada.

Lev livet, njut av det, bevara det och gör något fint av det, för nu, för igår och för alltid...

Betyg: Självklart 5/5; * * * * *


Ps. Du måste se filmen så snart som möjligt. Du kommer lära dig något värt för resten av livet genom att se den!