Echoes Of My Thoughts

Igår var jag och en arbetskamrat och kollade på ett gäng artister som lirade under 10-årsjubileumet på Café MIC i Vänersborg. Vi var där i ganska god tid och var bland dom första att entra lokalen. Det var en alkoholfri tillställning där medelåldern verkade ligga runt 15-18 år om man bortser från oss tre "äldre herrar". Vad gäller underhållningen, alltså de live-band som lirade under kvällen, kan den bäst sammanfattas såhär; Alla banden hade något, men ingen hade allt! Det är väldigt unikt måste jag säga! Alla hade något men det var dessvärre en jävla massa viktiga delar som saknades för att det skulle bli underhållande och acceptabelt att lyssna på. Nu en snabbare genomgång av banden:


18.45 - Sabotage
Detta bandet hade störtsköna melodier, men sångaren sjung något så vedervädigt och riktigt förjälva falskt. Det gjorde att det endast gick att njuta av deras musik så länge han höll käften, vilket var allt för sällan. Dom hade en duktigt gitarrist som jag såg senast under "Rock Am Näs 2009" och berömde honom för hans spelskicklighet. Även då hade de en riktigt jävla tondöv sångare (för den observante läsaren, så var det alltså samma person). Framträdandet var ganska skapligt vad gäller scennärvaro.
Slutsats: Kicka sångaren omgående!

19.30 - Punktering Förbjuden
Dom hade en sångare som kunde sjunga bra, men dessvärre lät låtarna riktigt illa. Otajat och riktigt olidligt diskant ljud.
Slutsats: Mera bas och bättre melodier.

20.15 - The Coffeebreakers
Ett gäng brudar som öppnade med den klart bästa låten under hela kvällen! Hur bra som helst! Ett gäng coola och fräscha tjejer som röjde på scenen så gott de kunde. Dock svajade låtarna lite, efter öppningslåten, men de hämtade in detta lite mot slutet av giget.
Slutsats: Bästa bandet under kvällen. Fortfarande unga och har en ljus framtid framför sig. Det enda som saknas är en lite jämnare låt-standard (då gapet mellan kanon-hit och medel-måtta var ganska stort).

21.00 - Holmes
Dags för de riktiga utstickarna för kvällen. Ett gäng skickliga musiker, förmodligen duktigaste instrumentalisterna rent generellt set över ett helt band, under kvällen. Dessvärre var det ett framträdande som hade fått en 20-timmars lång vistelse på en mörk kyrkogård att framstå som mer avslappnande! Sångaren hävdade att de lirat i 10 år tillsammans. Det kan jag inte förstå överhuvudtaget. De glömde ju av att det fanns publik och sångaren i sig har förmodligen både scenskräck och torgfobi! Han både viskar i micken på scenen och är förmodligen livrädd bara han kommer på tanken att han faktiskt har en publik som tittar på honom.
Slutsats: Rent musikaliskt sett var det ganska okej, rätt softa melodier med sköna svängningar. Dock var scennärvaron under all kritik. Sämre kan man inte vara på en scen.

21.45 - Affordable Hybrid
Huvudakten som lirade någon form av punk och skrammel-rock. Det enda bandet som kändes helt fulländade. De hade bra sång, sköna och hårda riff, duktiga musiker och röjde på scenen. Så sett var dem bäst på allt, om man kan säga så. Dock skulle jag ju inte köpa en skiva med dem eller på något sätt vara ett troget fan. Men det var show och när det gäller musik, är det a och o.
Slutsats: De hade alla pusslebitar som krävs för ett band. Dock var kanske inte musiken min stil riktigt.




Slutsats av kvällen: Mycket bandad kompott. Mycket givande och tagande. Brudarna får jag nog ändå säga var bäst tillsammans med musikerna i första bandet och sedan en acceptabel huvudakt.


Vad tycker ni om kvällen och banden?!

I brist på vettiga och underhållande TV-program under julafton zappades det vilt mellan kanalerna för att hitta något som kunde tänkas tillräckligt intressant för att lägga ett halvt öga på. Det gick ofärskämt många skitprogram på julafton, som jag tidigare skrivit här, men dessvärre var det ta mig fan en julkonsert på varje kanal och dessutom samtidigt! Snälla rara, hur tänker ni då???

Eftersom DiLeva är en favorit hos mig så valde jag att kolla på den konsert där han skulle medverka med en egenskriven låt. Låten han framförde var ingen mindre än "Julens Stjärna". En låt som han skrev på midsommarafton, till alla hemlösa som är utsatta i samhället, men som blir ännu mer utsatta när det är jul och vinter. Ännu en mycket fin tanke av denna underbara man! Som om inte det vore tillräckligt, så finns låten att ladda ner som singel på diverse sidor och där allt överskott går till hemlösa i Sverige.

Ni hemlösa, tacka Di Leva för hans omtanke! Ni andra, tänk vad mycket man kan göra för andra, bara man lägger manken till och försöker!


Hur mycket gör du för andra i din vardag och hur mycket mer kan du göra?!

Nu ett inlägg som är ganska försenat, men som ändå känns anmärkningsvärt att slänga upp här:

Några veckor innan julafton var jag och handlade en massa livsmedel inför julförberedelserna på Maxi. Jag kånkade de två halvtunga röda plast-kassarna med Maxi-emblemet på mot min parkerade fina Volvo.
Väl framme låste jag upp centrallåset och ställde jag ner den ena kassen på marken, i hopp om att öppna bagage-luckan och lägga ner varorna. På bagage-luckan (för er som vet hur Volvo 850 ser ut) låg det kvar ett par centimeter högt lager av snö och is.
Jag tänkte att det är väl bara att öppna luckan och stoppa ner påsarna. Ingen tid att förlora.

Till min stora förvåning knäcker till ganska rejält när jag öppnade bagageluckan till sin fulla höjd och ser hur det rasslar ner en hel hoper med tunna snötäckta isblock rakt ner i bagaget! Jag han tänka ungefär något i stil med; "Bra jobbat, Calle!" innan jag hör ett äldre par bakom mig komma gåendes med sin kundvagn. Mannen sa något i stil med; "Höhöhö... Har du is-maskin i bagaget eller?". Jag vände mig om och log mot honom; "Hehe. Ja, man kan nästan tro det".

Han gjorde min dag! =)

Tänkte bara som utfyllnad i bloggen att skriva lite kort om årets julkalender, "Tjuvarnas jul", som så brukligt. Har inte sett så många avsnitt som jag borde av olika anledningar, men det lilla jag har sett anser jag ha varit bra. Över det stora hela tycker jag att den har det som en julkalender borde ha; en lätt story att följa med i, julkänsla, spänning och en känsla av gemenskap. Den vänder sig till barnen på ett mysigt sätt, utan att varken bli för barnslig eller oseriös, vilket gör att även vuxna kan tycka den är vettig att se på, enligt min mening.
Att det förekommer snö är ett stort plus, vilket inte alltid verkar vara att föredra i julkalendrarna som gått under åren. En julkalender skall innehålla snö och den får gärna vara gammaldags, för att skapa den bästa sedvanliga och mysiga stämningen som skall infinna sig på julen! Dock har det inte alltid varit så, för er som undrar... Tänker då närmast på "Skägget i brevlådan" som gick 2008. Det kan ha varit den sämsta julkalendern genom alla tider. Eller rättare sagt; DET ÄR den sämsta!! Den var alldeles FÖR modern, hade FÖR lite snö, SAKNADE julstämning och innehöll en rad URTÖNTIGA skådespelare.

Som sagt var. Så var det inte i årets kalender. Den var sevärd! Vad tycker du?

God Jul i efterskott till alla läsare och självklart god fortsättning!

Blev lite fundersam igår när jag tittade över TV-programmen och förvånades över hur mycket skit-program det går på Julafton! För att inte tala om Juldagen. Där är det precis samma sak.
Jag kan ju tycka att det mest optimala vore att sända en jäkla massa filmer på dessa dagar, då merparten av alla i hela Svergie är hemma och umgås med när och kära. Man tar sig tid att kunna sitta ner å kolla på en film med tända ljus och glittrande snö ute (för er som har det, för det har inte jag haft) i vintermörkret.

Skärpning SVT och TV4 framförallt. Mer bra TV-program på jul-ledigheten.
Det återstår att se vad som händer framigenom under mellandagarna, då jag inte kikat på dessa program-sedlar ännu. Hittills har det i alla fall varit bedrövligt än så länge och ett rent ut sagt uselt utbud!

Hur som helst får jag väl ändå önska er ett gott nytt år, om inte tillfälle ges att göra det!

Välkomna tillbaka 2012 med fler rykande inlägg med intressanta samtalsämnen och våran efterlängtade debutskiva med mitt band Ravaged från Trollhättan (förhoppningsvis i Januari).

Ha det gött!

För ett par månader sedan i TV-programmet "Talang" uppträdde en ung man som tagit permission för att få medverka i ett av avsnitten. En herre som är den trubadur vi alla egentligen saknat sedan Cornelis Wreeswijk (eller hur det nu stavas, ni vet vem jag menar). Då jag hörde denna man prata märktes det hur ödmjuk, vänlig och avslappnad denna människa var. Något som skulle göra att hans talang uppskattas ännu mera. När han väl öppnade munnen och började sjunga (låten jag tror heter något i stil med "Egots tid") så dog jag lite grand.

Jon Wallner visar då att han är en duktig gitarrist, musiker, sångare och framför allt en enastående låtskrivare. Texten jag pratar om kan många säkert känna igen sig i och den beskriver väldigt många fina och vackra ord/begrepp. Min personliga uppfattning av texten är enligt den psykologiska bilden Sigmund Freud ger på människan, Ett jag, ett ego och ett överjag.  Jaget är mer sympatiskt och tänker på andra, medan överjaget skall försöka hitta den perfekta balansen mellan dessa två punkter. Där jag lägger mest tyngdvikt på egot, som då är rent egoistiskt och tänker på egen vinning och skiter i andra.

Låten handlar om att börja om på nytt. Om att må dåligt och att inte hitta rätt i livet. Om att känna sig sliten och vilja pigga på sig lite. Om att vara egoistisk och vakna upp i insikten att bli mer sympatisk och empatisk.

I dagsläget hittar jag inte någon text till denna låt, så jag ber er istället att sätta på videon och lyssna. Verkligen lyssna noga, för texten är underbar! Upphovsmannen förtjänar allt beröm och uppmärksamhet.



Det finns även minst ett par andra låtar på youtube som kan lyssna på där om ni söker på hans namn.

Har precis kollat färdigt på "Svenska Hjältar" på TV. Ett program där "vanliga människor" får chans att hylla sina vänner, släktingar och medmänniskor för deras olika insatser. Det var personer som startat föreningar och samlat ihop pengar till välgörenhet och andra välgörande ändamål. Jag tänker bland annat på Bullhjälpen, Ung Cancer och "Dallas" (hela Rosengårds låtsas-pappa). Det har handlat om en äldre kvinna som stoppade ett knivslagsmål mellan tre yngre män och några små killar som räddade sin vän från en björn. En ung tjej blir svårt misshandlad av sin tidigare kvinno-misshandlande pojkvän så att hon hamnar i koma och får börja om sitt liv från början mer eller mindre (ur vissa synvinklar i alla fall) pga de skador han ådrog henne.
Kommer inte ihåg i skrivande stund om det handlade om någon mer person, men oavsett så är det inte avsiktligt.

Personligen tycker jag det är väldigt bra att svensk television vill visa på att det faktiskt finns ett gäng "vardags-hjältar" som gör väldigt mycket, men som kanske ofta arbetar lite i det tysta och okända. De kanske till och med arbetar gratis på sin fritid med denna sysselsättning, och de gör det för att de tycker det är kul. För att de vill hjälpa andra personer och att deras medmänniskor skall må bra/bättre/må bra igen!

Detta borde egentligen hela svenska befolkningen ta till sig och försöka göra lite mer av i vardagen. Oftast krävs det inte så mycket för att göra något åt en annan person. Ibland kan det bara vara en liten gest eller bara ett leende. Dock är i alla fall vi svenskar som sagt var ganska dåliga på sådana saker rent generellt, då vi uppenbarligen inte vill något att göra med främmande människor om vi inte är fulla på krogen eller är så illa tvungna till det.

Hur som helst tycker jag att det var ett bra program. Jag tycker att personerna som det handlade om förtjände sina priser och den uppmärksamhet de dragit på sig i samband med sina "sysselsättningar".
Programmet var underhållande och rörande.

NU, en tanke till svenska folket där ute i vintermörkret: 
Våga vara annrolunda.
Våga vara speciella.
Våga vara unika.
Våga vara er själva.
Och framförallt, våga göra något för andra. Speciellt för människor du inte trodde att du kunde påverka på ett sådant sätt.

Känner mig bara tvungen att citera en icke fullt begåvad herre, Per Lindmarker, s.k. verksamhetschef på akuten i Solna, angående varför sjukvårds-personal är så underbetalda:

”Jag hoppas att de flesta som arbetar med vård av människor gör det för att det känns meningsfullt i sig”. 

Din idiot! Senaste århundradet då sjuksköterskeyrket var ett kall var då Florence Nightingale levde.

" Jag kommer att skriva en förklaring i den här veckans brev, men den som är offentliganställd kan inte förvänta sig samma lön som man har i en del andra yrken, i synnerhet på den privata arbetsmarknaden. Det måste man veta om man väljer det".

Vad sägs om att fundera på hur vårat arbete ser ut? Kanske dags att ge sig ut i verkliga livet och växa upp lite, din förbanande mes!

http://www.dagensmedicin.se/nyheter/vardchef-sagar-lonekrav-i-veckobrev/


Skulle kunna hålla på att älta denna åsikt i all evighet men har inte tid att lägga ner så mycket energi på en människa som är riktigt dum i huvudet. Inte konstigt att vården ser ut som den gör. Du kanske skulle visa lite stake och stå upp för dina anställda som sliter arslet av sig varje dag med oacceptabla arbetsförhållanden istället och bidra till en patientsäker vård där en nollvision vad gäller överbeläggningar och vårdrelaterade dödsfall finns. Så som sjukvården BORDE styras.

Det är människor vi ger professionell omvårdnad. Inte föremål. Glöm aldrig det!

Jag tycker egentligen inte att ni skall läsa artikeln jag länkar till, då det står rätt mycket skit där som man bara blir förbannad av helt i onödan. Adressen är endast med som källa till mina citat. Vill ni ändå läsa, så varnar jag för helt vansinniga uttryck från en feg människa som slickar politikernas arslen. Jag väljer att blogga om det för att ni andra som inte är insatta i svensk sjukvård skall veta hur verksamheten ser ut.

Som ni märker, människan är inte riktigt frisk. Så enkelt är det. Han är en idiot!

Detta är ett ganska spännande egentligen, hur en människas personlighet kan förändras bara för att den relation man har med henne övergår från att bara vara kompisar (eller KK:s) till att ha henne som flickvän. Det är fortfarande samma relation med samma två människor, men den har bytt namn, och din flickvän blir nu en helt annan person i vissa avseenden. Det kan även vara så att du själv, som pojkvän, intar en sådan förändring. Jag säger inte att det är något fel med alla de förändringar som kanske sker i samband med namnbytet på relationen, men en del förändringar tycker jag blir åt det sämre mot vänskapsrelationen man hade innan. Det enda jag vill påpeka med inlägget är att det blir en intressant skillnad i samband med att detta inträffar. (Med hänsyn till alla homosexuella, men i detta sammanhang nämns endast hetrosexuallitet).

Av någon anledning upplever i alla fall jag att det blir mer problem och gnäll så fort man blir ett par än vad det var innan när man var vänner. Då kunde man prata om allt och hjälpas åt med allt på ett mer spontant och naturligt sätt. Nu måste man prata om allt helt plötsligt, precis som att det helt plötsligt ingår i kravet att vara någons pojkvän att man pratar om precis allt? PMS blir absolut mycket mer uppenbart, inte för att det är något fel och det kanske är nödvändigt också, men det är ett faktum att så är fallet. Hon blir ledsen för saker som jag verkligen inte förstår varför man gråter för, alltså riktiga skitsaker. Det blir konflikter om att man inte lyssnar eller engagerar sig i den andra osv. Även om man faktiskt gör det. På något sätt så uppmärksammas inte det tillräckligt just den stunden. Personligen är jag mycket väl medveten om att ett förhållande skall vara jämställt och att man skall ge och ta, så därför kan jag ärligt säga att alla "problem" som uppstår inte är mitt fel heller. Tjejen blir på något sätt känsligare bara eller går in i en annan roll i samband med att man inleder ett förhållande, eller jag har ingen bra förklaring på det egentligen.

Det skulle kunna bli lättare att tröttna på en sådan flickvän, som förändras alldeles för mycket i och med att ett förhållande inleds, då hon blir en helt annan person. Man tycker ju om henne för den hon är och inte för den flickvännen hon själv vill vara eller den bilden hon har av hur en relation skall fungera.

I samband med att man startar en relation med en annan människa så kommer också alla dessa måsten hela tiden. Man måste visa att man tycker om någon med blommor, middagar, bio och så vidare. Det är egentligen inget fel med detta, problemet är bara att den spontanitet som fanns som vänner helt plötsligt försvinner. Nu är det mer så att dessa saker är något man bara MÅSTE göra regelbundet, annars är också det fel. Likaså då man träffas. Om man träffas som vänner ett par gånger i veckan så måste man på något sätt träffas så ofta det bara går i samband med att man startar ett förhållande. Särskilt om det är ett distansförhållande. Kanske är detta fel och att det bara är jag som har fått fel blid och inre tvång på mig själv, än vad den synen min partner egentligen har på detta? När spontaniteten man hade som vänner försvunnit och man börjar ta allt för givet så blir vardagen på något sätt ett självklart mönster. Ett mönster som man måste följa och annars får man skit för det också; "tycker du inte om mig längre, du säger/gör aldrig...." osv.

Träffar man ännu mera omogna tjejer så är exempelvis alla förhållanden som inte blir till enligt skolboken helt felaktiga. Man skall bli tillsammans på det där perfekta och vackra sättet, som bara sker på film när det har gjort tusentals omtagningar och finns ett tydligt manus att gå efter. I dessa sammanhang är det totalt felaktigt att träffas och bli tillsammans via en kontakt-annons på nätet. Hur nu detta bara kan vara möjligt? Dessa tjejer borde kanske bli mer realistiska och växa upp kan jag ju tycka. (Varför skulle alla dina förhållanden bli till på det allra mest perfekta sättet, när resten av ditt liv innehåller så mycket smärta och lidande som du inte kan styra över och som du gärna sluppit om du skrivit boken själv).

Även det där med svartsjuka kan också bli mer påtagligt i samband med att man har ett förhållande, men då man var vänner så fanns det ingen sådan. Då var det acceptabelt att göra vad man kände för på fritiden, sedan finns det tydligen inget annat än att umgås med den personen hela tiden.

En annan oerhört intressant sak när man lyssnar på ett problem som en tjej har är att de ofta kommer på lösningen självmant. De diskuterar så mycket kring situationen för sig själva att de tillslut använt sig av alla möjliga infallsvinklar att de endast återstår en enda och det är den som senare kom att kallas för lösningen på problemet. Det enda du har gjort är att lyssna lite halvhjärtat och det räckte tydligen.

Jag är medveten om att jag generaliserar en del m.m., men visst är tanken lite intressant med personlighetsförändringar hos människor där relationerna är dem samma, men bara har bytt namn?!

Vad tycker ni om detta resonemang? Känner ni igen er eller ni någon annan åsikt om detta ämne?