Echoes Of My Thoughts

Sitter och grunnar lite över en dialog som jag hade igår kväll och i förmiddags med en vän. Det handlade egentligen om en skit sak, där vi båda hade olika uppfattningar om hur en viss situation hade varit. Då vi inte upplevde den tillsammans, blir det naturligtvis lätt att man övertolkar saker efter sin egen hjärna, så som man tror att det borde vara. Inte så konstigt, det händer lätt så när man skall diskutera saker genom sms istället för att prata om dem ansikte mot ansikte med en ärlig betoning i grund och botten.

Det intressanta med detta var att jag tyckte hon var svår och hon tyckte att jag var svår. Dessutom tycker inte jag själv att jag är det, och inte heller hon själv tycker att hon är det. Vi tycker alltså båda att den andra är komplicerad, men samtidigt att vi själva inte är det. Hur går detta ihop? När blir man komplicerad eller svår egentligen? Personligen anser jag inte att jag är svår, det gör jag verkligen inte, men ändå uppfattade omgivningen mig som det i situationen ovan.

Är det så enkelt som att man blir komplicerad eller svår så fort man har en människa i sin omgivning som inte förstår hur man själv tänker?

Jag själv vet ju exakt hur jag ser på en viss situation, alltså är jag enkel. Min vän som i det här fallet inte förstår min synvinkel, anser då att jag är komplicerad eller svår? Jag själv tycker att min vän är det samma, men till vilken grund? Är det för att jag inte förstår hur hon tänker? Alltså endast på grund av att vi är så olika, har så olika värderingar och åsikter om något att vi inte kan omvända oss för att förstå den andre? Kanske till och med vägrar förstå den andre medvetet/omedvetet, för att själva på något sätt vara segrare i situationen och därmed även en enkel och okomplicerad person?

Vad tror du om detta?

Nämen, vad menar jag med det nu då? Jo, det skall jag tala om för er. Sitter hemma och kollar lite random youtube klipp och då kommer det ju alltid upp en jävla massa andra förslag på saker man kan kolla på, som i de flesta fall är helt ointressanta för min del. Nåväl. Mitt bland sådana videoklipp kommer det titt som tätt upp diverse olika videobloggar. Visst kan det vara roligt med en sådan, det är inte det som är själva grejen. Problemet är att de flesta man någonsin tittar på är otroligt mycket inriktade på fjortisar och brats. Då snackar vi inte Magnus Betnér, och sådana "vuxna", mogna, moderna och professionella komiker/talare/skådespelare. Vi snackar genomsnittet på svenska folket, i synnerhet, på svenska tonårsflickor (åldrarna 13-22), där en del 22-åringar fortfarande beter sig som 13 och har intellekt som en 10-åring.

Oavsett vad man har för åsikt om själva bloggaren, så finns det en anledning till varför man börjar med en videoblogg just. Anledningen är; bekräftelse. Precis som när det gäller så mycket annat i dagens samhälle, kolla bara på Facebook som bara är uppbyggt på en enda sak, nämligen på att existera och att få bekräftelse för allt man gör, ser, fotograferar, checkar in och ja gud vet vad. Skillnaden med att göra en videoblogg är dock att man visar upp sig själv i ett rörligt format, där man kan visa upp hela sitt icke-verbala register och det kroppsspråk man dagligen använder, samt tonläge och sättet man pratar på. Dessvärre verkar de flesta inte förstå att det är så mycket mer av sig själv man visar utåt när man är på film, mot om man istället hade använt sig av fotografier och skrift. Man får en helt annan bild av en människa. Visar det sig då att den video-bloggande personen istället är en mogen person, men beter sig som en tönt i bloggen, så kommer alla tycka att personen är omogen. Dessvärre finns det allt för få personer som inser att man kan göra tvärt om, nämligen att vara grymt omogen men låtsas vara mer vuxen än man faktiskt är, genom att just tänka på saker som tonläge, kroppsspråk, hållning och icke-verbal kommunikation, för att nämna några exempel.

Nåväl, man startar ju även en videoblogg av anledningen bekräftelse vilket gör att man kan sitta hemma varje dag, filma sig själv och lägga upp det på youtube. Man kan då få hur många likes och tittar som helst, trots att klippet i sig är 30 sekunder långt och handlar om; "idag har jag ätit filmjölk, det regnar ute, imorgon skall jag klippa mig och hämta min valp som jag har köpt och det skall bli mycket roligt, yippiiiii. Måste även berätta om en kille i min klass som..... och han är bara så för mycket för mig, bla bla bla bla". Alltså, kort och gått, ett inlägg som inte handlar om något vettigt alls, mer än just hållning, kroppsspråk, icke-verbal kommunikation, tonläge och brist på intelligens.

Ändå lyckas personen vara en TV-stjärma i sitt eget hem, utan att varken vara förtjäna det eller egentligen komma någonvart med den skit man pratar om. Så om du vill bli en TV-stjärna, eventuellt skämma ut dig för hela svenska folket, eller få mer bekräftelse och kändisskap än vad du har i skolan, starta en videoblogg, men tänk dig för. Lycka till.

Som ni säkert redan känner till så är jag fotbollsmålvakt, eller kanske snarare skall säga, VAR fotbollsmålvakt. För 20 år sedan, då jag var 6 år gammal, tog mina föräldrar med mig på min första fotbollsträning. Då var det mer inriktat på "boll och lek" än på hårt spel, närkamp och snygga frisparksmål. Då handlade det mer om att ha roligt med en fotboll. Att förstå hur roligt det är att motionera, samarbeta med andra, vara en liten del i något större och att sträva efter ett gemensamt mål. Det blev senare mer och mer viktigt att man presterade och tränade hårt på egen hand för att klara av att prestera när det gällde som mest, nämligen på matcherna.

När jag var 10 år gammal började jag testa på att vara målvakt för första gången, och tillslut var jag fast. Varför väljer man då att bli målvakt? Det är väl att göra mål som är det roligaste? Jag började dock stå i mål av en helt annan anledning än att göra avgörande och snygga räddningar. Det var nämligen så att jag under hela min uppväxt har drömt om att vara ishockeymålvakt, vilket jag iofs fortfarande gör, då de är så jävla coola i deras utrustning och målvaktsmasker! Dessvärre var det redan 5 målvakter i mitt ishockeylag och alla var söner till tränare, varför mina föräldrar inte trodde jag skulle få stå så mycket och dessutom sa de "ska du verkligen stå där bak och få den hårda pucken på dig?!". Hur många barn vill stå i mål då?

Så när jag spelat fotboll i några år testade jag på att vara målvakt för att det fanns sån liten chans för mig att vara det i ishockey, samt att pucken gjorde ont. Jag var även bollrädd och hade glasögon, vilket var ett stort problem när man skulle nicka och så vidare, samt att det gjorde så ont när man fick bollen i ansiktet. Som målvakt skulle jag då dessutom testa på att träna mina reflexer och träna bort min bollrädsla. Tillslut var jag fast! Det var ju hur kul som helst, även om det tog 3 år innan jag fick lära mig hur man skulle landa när man slänger sig, varför framför allt min högra axel är helt åt helvete fortfarande i vissa sammanhang.

Hur som helst. I februari 2012 skulle det då hända, det som inte fick hända. Jag var på fotbollsträning, på konstgräs, minusgrader, snö, halka och sent på kvällen. Jag gjorde en förflyttning i sidled som inte gick som jag tänkt mig. Foten fastnade, bollen gick in och jag vred om benet och satte mig på min egen fot. Det kändes som att vrida ur en disktrasa ungefär när smalbenet och fotleden krossades. Ont som fan gjorde det och jag kommer ihåg exakt hur det hela gick till. Jag har skrivit de förut här i bloggen, så läs de inläggen om ni vill veta mer ingående om vad som hände och varför etc:


Avslutar än en gång med en av de snyggaste reflexräddningarna jag någonsin gjort under min 20-åriga karriär. Nu är det dags att gå vidare, men dessa dagar kommer alltid leva kvar som vackra minnen i mitt liv som jag aldrig någonsin hade velat vara utan! Jag var ALLTD KUNG på planen när det gällde och det är väl då man skall vara bäst av alla?!

En gång på sjuksköterskeprogrammet hade vi en herre som föreläste för oss om att vara utanför. Om missbruk och misshandel och allt som hör till. Jag har nämnt honom tidigare i den här bloggen, så kommer därför inte göra det speciellt ingående igen. Det viktigaste att känna till med denna man är att han i sin ungdom hamnade i fel kompisgäng och i den identitetskris som han befann sig i så valde han att umgås mer och mer med dem. Anledningen var nämligen att där var han någon. Han betydde något för någon annan, även om det var på fel sätt. Hans polare tyckte han var en schysst snubbe som bjöd friskt på sprit och liknande, även om han somnade först av alla varje gång. Detta fortsatte med mer missbruk, misshandel och ja ni vet, tillslut var han en av dem. Vännerna ringde till honom för att han var rolig och schysst som fan och gjorde precis det man bad honom om. Han själv kände att han var någon, att han behövdes och han slapp vara ensam om dagarna.

Sedan jag flyttade hit så har jag verkligen försökt, på mitt eget sätt, att ta mig in i kompisgäng genom att kontakta okända människor i närliggande orter för att ha något att göra med på dagarna. Ha någon att chatta med. Ha någon att fråga hur helgen har varit. Sökandet efter ett gäng som man kan göra allt med. Som man kan hänga med på vardagarna, när man är ledig från jobbet och dra iväg på massa roliga evenemang/resor.

Nu kanske det låter som om jag är världens ensammaste människa, men riktigt så illa är det inte. Jag har allt vänner, arbetskamrater och jag vet att vi har roligt ihop och så vidare. Det är jag medveten om. Däremot träffar jag för få av dessa på min fritid av olika anledningar och det leder på något sätt till en social störning av undran varför ingen vill hänga med mig. Varför ingen kommer på mina kalas etc. Varför tjejer man väl träffar ifrågasätter om man är homosexuell, bara för att de aldrig varit med en kille som visar kvinnor den respekt och ömhet som de förtjänar.
Dock har jag kommit så långt i mitt engagemang att hitta polare att jag börjar bli frustrerad över att alla dessa "relationer" bara glider ur mina händer, innan de ens har börjat. Att folk är så rädda för att träffa nya människor. Antingen väljer man att inte skriva varje dag, för att inte vara för på, så att tiden bara går och sen är det typ försent eller så skriver man oftare för att få en chatt-dialog som sträcker sig över flera timmar och att man kan höras dagen efter. Det är då det börjar likna något. Folk söker kontakt med mig och inte bara tvärt om. Folk undrar hur jag har det. Folk minns att vi tjötade igår och att de var roligt och trevligt.

Likt mannen i ovanstående exempel, som gjorde saker som omgivningen (hans "dåliga" vänner) ville för att få bekräftelse och existens, så har jag kommit på mig själv i att jag börjat göra precis likadant, fast på ett betydligt hälsosammare plan. Jag som en gång fick MVG i massage och inte har velat massera alla jag känner, inte ens berättat för mina lagkamrater med sträckningar etc att jag kan massera, för att jag vill inte ha det som "jobb". I fotbollslaget ville jag bli förknippad med den "målvaktstalangen" jag var och inte som lagets bänkvärmare och massör. Därför. Nu däremot har jag börjat erbjuda folk massage för att visa att jag är en bra människa och för att få en anledning att umgås med människor. Självklart håller jag på i 1,5 timme (vilket är längre än vad en behandling håller på som man betalar för) och min behandling är självklart gratis. Bara för att ställa upp på medmänniskor. Dessutom är det kul att få människor att må bra och social stimulans är verkligen nödvändigt för att jag ska må bra.

Det är alltså oerhört lätt att fastna i det att man söker efter en grupp-identitet där man gör saker som man tror passar in i omgivningen för att man skall bli populär etc och omtyckt. Att folk skall vilja träffa mig typ 1 gång/vecka för att få massage, så att de njuter och blir glada. Medan jag själv gör det för att vara snäll och för att lära känna nya människor. För att jag skall få lite socialt umgänge och kanske komma in i ett gäng. Att folk ska fatta vilken bra människa jag är, så att jag är välkommen till dem igen, fast i andra sammanhang.

Jag är till och med sugen på att börja spela fotboll igen, ibland (mycket sällan!) bara för att få ännu mer bekräftelse om att vara störst, bäst och vackrast. Om att vara någon. Om en identitet i en grupp. Och självklart, för bekräftelsen att vara bäst i världen varje gång man räddar ett skott.

Satt med min handledare igår och beundrade NU-sjukvårdens intrnät respektive hemsida. Vi var båda fulla av beundran, eftersom att ingen av oss kunde förstå hur man kan göra så oerhört fula och svårhittade hemsidor?! Världens fulaste layout och helt omöjligt att hitta saker. Det måste vara en riktig idiot som har skapat dessa sidor, på riktigt alltså. Som om inte detta vore tillräckligt så finns det även en hel rad av mappar och sidor som är gamla, och då menar jag inte typ två veckor, utan uppåt 4-5 år. Man hittar alltså scheman för läkare som är från 2009 och så vidare. Ja ni fattar ju.

När vi börjar klicka runt på andra sjukhus i VG-regionen så möts vi av samma förundran. Deras hemsidor är precis lika fula och svårhittade som våra. Inte ett dugg oväntat i och för sig, men ändå. På skaraborgs intranät kan man följa någon från deras sjukhuslednings twitter. Ärligt talat. Vem i hela världen är så besatt av en sådan person som fattar nada att man väljer att följa dem via twitter? Shit alltså, ni som gör det; Vad fan sysslar ni med? Vad tror ni att ni skall få ut av det? *Suck* Lika bra att lägga ner. Ännu mer intressant är hur en person i sjukhusledningen kan tro att de är så jävla populära att en hel region vill följa dem på en helt 110"% arbetsrelaterad twitter-sida?

Är man i så stort behov av positiv bekräftelse som överbetald, pengakåt sjukhuspolitiker-idiot att man måste skaffa en twitter-sida? Tror du på fullaste allvar att du är en kändis för att du råkar sitta i sjukhusledningen och snällt följer alla politiska beslut, utan att göra minsta motstånd och samtidigt vara mycket väl medveten om att du fuckar upp hela din nedre omgivning på "golvet". Det är inget att var stolt över direkt.

Jag personligen skulle absolut kunna tänka mig att följa en sådan meningslös twitter-sida OM det vore så att det var min egen fru som drev den. Inte för att jag bryr med om hennes yrkesval, utan för att slippa diskussionerna vid middagsbordet om att jag inte följer min egen frus twitter. Annars skulle jag verkligen ALDRIG göra det. Stödja folk i sådan dynga!