Prenumerera!

Ravaged på Spotify

Ravaged på Spotify
Klicka på bilden för att lyssna på mitt band

Klicka på bilden för att komma till våran officiella hemsida!

Populära inlägg

GILLA PÅ FACEBOOK GENOM ATT KLICKA HÄR! Instagram Echoes Of My Thoughts Följ min blogg med Bloglovin

Kontakta mig

Namn

E-post *

Meddelande *

Kommande gig med Ravaged

Roon Don L. Lee. Använder Blogger.
onsdag 7 december 2011
Detta är ett ganska spännande egentligen, hur en människas personlighet kan förändras bara för att den relation man har med henne övergår från att bara vara kompisar (eller KK:s) till att ha henne som flickvän. Det är fortfarande samma relation med samma två människor, men den har bytt namn, och din flickvän blir nu en helt annan person i vissa avseenden. Det kan även vara så att du själv, som pojkvän, intar en sådan förändring. Jag säger inte att det är något fel med alla de förändringar som kanske sker i samband med namnbytet på relationen, men en del förändringar tycker jag blir åt det sämre mot vänskapsrelationen man hade innan. Det enda jag vill påpeka med inlägget är att det blir en intressant skillnad i samband med att detta inträffar. (Med hänsyn till alla homosexuella, men i detta sammanhang nämns endast hetrosexuallitet).

Av någon anledning upplever i alla fall jag att det blir mer problem och gnäll så fort man blir ett par än vad det var innan när man var vänner. Då kunde man prata om allt och hjälpas åt med allt på ett mer spontant och naturligt sätt. Nu måste man prata om allt helt plötsligt, precis som att det helt plötsligt ingår i kravet att vara någons pojkvän att man pratar om precis allt? PMS blir absolut mycket mer uppenbart, inte för att det är något fel och det kanske är nödvändigt också, men det är ett faktum att så är fallet. Hon blir ledsen för saker som jag verkligen inte förstår varför man gråter för, alltså riktiga skitsaker. Det blir konflikter om att man inte lyssnar eller engagerar sig i den andra osv. Även om man faktiskt gör det. På något sätt så uppmärksammas inte det tillräckligt just den stunden. Personligen är jag mycket väl medveten om att ett förhållande skall vara jämställt och att man skall ge och ta, så därför kan jag ärligt säga att alla "problem" som uppstår inte är mitt fel heller. Tjejen blir på något sätt känsligare bara eller går in i en annan roll i samband med att man inleder ett förhållande, eller jag har ingen bra förklaring på det egentligen.

Det skulle kunna bli lättare att tröttna på en sådan flickvän, som förändras alldeles för mycket i och med att ett förhållande inleds, då hon blir en helt annan person. Man tycker ju om henne för den hon är och inte för den flickvännen hon själv vill vara eller den bilden hon har av hur en relation skall fungera.

I samband med att man startar en relation med en annan människa så kommer också alla dessa måsten hela tiden. Man måste visa att man tycker om någon med blommor, middagar, bio och så vidare. Det är egentligen inget fel med detta, problemet är bara att den spontanitet som fanns som vänner helt plötsligt försvinner. Nu är det mer så att dessa saker är något man bara MÅSTE göra regelbundet, annars är också det fel. Likaså då man träffas. Om man träffas som vänner ett par gånger i veckan så måste man på något sätt träffas så ofta det bara går i samband med att man startar ett förhållande. Särskilt om det är ett distansförhållande. Kanske är detta fel och att det bara är jag som har fått fel blid och inre tvång på mig själv, än vad den synen min partner egentligen har på detta? När spontaniteten man hade som vänner försvunnit och man börjar ta allt för givet så blir vardagen på något sätt ett självklart mönster. Ett mönster som man måste följa och annars får man skit för det också; "tycker du inte om mig längre, du säger/gör aldrig...." osv.

Träffar man ännu mera omogna tjejer så är exempelvis alla förhållanden som inte blir till enligt skolboken helt felaktiga. Man skall bli tillsammans på det där perfekta och vackra sättet, som bara sker på film när det har gjort tusentals omtagningar och finns ett tydligt manus att gå efter. I dessa sammanhang är det totalt felaktigt att träffas och bli tillsammans via en kontakt-annons på nätet. Hur nu detta bara kan vara möjligt? Dessa tjejer borde kanske bli mer realistiska och växa upp kan jag ju tycka. (Varför skulle alla dina förhållanden bli till på det allra mest perfekta sättet, när resten av ditt liv innehåller så mycket smärta och lidande som du inte kan styra över och som du gärna sluppit om du skrivit boken själv).

Även det där med svartsjuka kan också bli mer påtagligt i samband med att man har ett förhållande, men då man var vänner så fanns det ingen sådan. Då var det acceptabelt att göra vad man kände för på fritiden, sedan finns det tydligen inget annat än att umgås med den personen hela tiden.

En annan oerhört intressant sak när man lyssnar på ett problem som en tjej har är att de ofta kommer på lösningen självmant. De diskuterar så mycket kring situationen för sig själva att de tillslut använt sig av alla möjliga infallsvinklar att de endast återstår en enda och det är den som senare kom att kallas för lösningen på problemet. Det enda du har gjort är att lyssna lite halvhjärtat och det räckte tydligen.

Jag är medveten om att jag generaliserar en del m.m., men visst är tanken lite intressant med personlighetsförändringar hos människor där relationerna är dem samma, men bara har bytt namn?!

Vad tycker ni om detta resonemang? Känner ni igen er eller ni någon annan åsikt om detta ämne?

1 kommentarer:

Jadu, förändras gör vi ständigt!När mitt fösta förhållande tog slut så hade man lärt sig så otroligt mycket på det och med tiden kunde man se tillbaka på saker som man kunde gjort annorlunda och t.ex. hur spontaniteten som fanns i början försvann lite med tiden när det blev mer ett självklart mönster som du skriver. Och eftersom man lärt sig av det hela så blir man personlighetsförändrad rent generellt efteråt.
Jag är mer öppen och social nu mot tjejkompisar än vad jag var innan :)

Skicka en kommentar

Archives

Mina andra boggar

Etiketter