Echoes Of My Thoughts

Som en del av mina vänner säkert vet, så var jag en sväng i Göteborg igår, närmare bestämt i Lisebergshallen, för att kolla på HammerFall! Dessvärre slutade det med att jag fick gå dit ensam, då min hårdrockande tjej-kompis från Falköping inte kunde närvara. Till saken hör att det var endast därför jag åkte dit. Ja, det är helt sant. Hade frågat hur många människor som helst, både nära och övriga i min bekantskapskrets. Då tänkte jag att jag skiter i det denna gången då. Men eftersom tjejen i fråga sagt att hon skulle vara där, så tänkte jag, äsch jag köper en biljett ändå och drar dit med en fin polare. Det kommer ju i alla fall vara en nice person som jag känner där så slipper jag vara helt själv.

Hur som helst hade jag på något sätt lyckats missuppfatta det hela, då hon inte hade någon biljett och inte heller hade planerat att skaffa någon heller. Där stod jag snopet med skägget i brevlådan eftersom jag köpte min biljett lite för "tidigt" (?) och försökte på alla möjliga sätt få dit henne. Det gick dock inte den här gången heller, då hon hade tenta inom den närmaste framtiden... Jaja, nog om detta. Jag hade skitkul ändå, ingen anledning att stå och sura när man kan njuta av en helkväll med Heavy Metal av högsta klass!! Men det kunde varit ännu bättre i och med sällskapet.

Oavsett detta hinder, så var jag ju tvungen att åka dit, för att få valuta för den biljett jag ändå slängt ut pengar på, varför det hade vart idiotiskt att inte utnyttja densamma.

Förbanden bestod av DeathDestruction (med Fredrik Larsson från HammerFall som basist), följt av Vicious Rumours och suveräna Amaranthe, innan det var dags för huvudakten!

DeathDestruction var ett death metal band, sådana som jag inte gillar speciellt mycket i allmänhet, och inte heller denna gång. De hade en gitarrist, en basist, en trummis och en sångare, där Fredrik Larsson på en 5-strängad bas körde lite olika basgångar. Dock hörde jag fan inte ett dugg av de melodislingor han spelade. Kanske för att jag har så bra öronproppar?!

Efterföljande Vicious Rumours bestod av ett gäng riktigt gamla och urtöntiga 55-åringar från Amerika eller nåt. De hade långt hår, fast man såg flinten rakt igenom. Trummisen var den värsta Nicko MacBrain-wanna be:n jag någonsin sätt! Sångaren försökte se ut som den där skurken (vad han nu heter) i Harry Potter, som en orm eller nåt. Vet inte hur man ska beskriva det. Mycket äckliga ögon i alla fall och han var urtöntig på scen och rent generellt, precis som resten i bandet. Usch. Dock sjunga han bra, speciellt riktigt bra i falsett.

Så var det dags för Amaranthe att entra scenen! De gjorde det med riktig stil och höll hög klass. Mycket bra låtar och scennärvaro. Helt klart det enda förbandet som höll måttet, enligt min mening, och då dessutom höll det mer råge! Klassskillnad! Basisten var cool som fan och röjde järnet! Även om jag hört någon enstaka låt av dem och visste att de skulle lira innan HammerFall, så hade jag dålig koll på dem och deras låtar. Mycket bra var det i alla fall och till deras framträdande hoppade och sjung även publiken med. Dem bör ni helt enkelt verkligen kolla upp på Spotify eller liknande!

HammerFall-konserten i sig var riktigt jäkla grym! Den hade allt, utom publik. Det kanske låter konstigt, men så var det faktiskt. Kollade man sig runt omkring var det många tomma stolar lediga. Fler än man kan tro. Set-listan de använde sig av inkluderade de självklart många av de största hitsen och även några spår från nya skivan. Joacim Cans blandade mellansnacket med korta berättelser och en del humor. Alla förhållanden var helt perfekta egentligen. Som jag sjung, hoppade och head-bangade tillsammans med en hel hoper okända människor. Oavsett går det inte att komma ifrån den brist på folk som jag tidigare nämnde. Som recensenten Kalle Malmstedt i GP skrev på deras hemsida;

Det är varken synd om ett Hammerfall som har återuppfunnit sig själva eller om en publik som får en grymt bra rockkonsert. Det är bara synd om den som inte var här.

Dessutom hävdar han att Joacim sjunger bättre nu än någonsin och det kan jag faktiskt hålla med om, (då jag själv även påpekat detta i min blogg tidigare). Framträdandet var tajt och bra på alla sätt och vis, liksom samarbetet med publiken. Absolut helt vad man kan förvänta sig av HammerFall och mer därtill!

Betyg på HammerFalls spelning: en stark 4,5 av 5!!

Vad tyckte du om kvällens konsert, förbanden eller HammerFall i stort?

Ps. Ex-medlemmarna Stefan Elmgren och Magnus Rosén var inbjudna som gäster på VIP-läktaren, såg jag.

När jag var riktigt liten skapade jag mig en uppfattning om livet och världen runt omkring mig, något som ni alla har gjort en gång i tiden. En bild av verkligheten som har förändrats väldigt många gånger allt eftersom dagar, veckor, månader och år har gått. Allt eftersom mitt liv har pågått har den livserfarenheten som detta medfört gjort att jag har fått olika uppfattning om saker och ting, både till det bättre och det sämre.
Verkligheten blir på något sätt mer realistisk och mindre som den dröm den en gång var.

Dock har inte alla gånger varit speciellt roliga "inlärningstillfällen", då man ibland får lida nåt kopiöst för att ändra verklighetsuppfattning osv. Ta bara en sådan sak som att träffa en falsk människa för första gången. Någon du litat på något så kopiöst eller kanske älskat hänsynslöst och så ändras den uppfattningen över en natt. Att upptäcka att det finns andra människor omkring dig som inte är lika ärliga, öppna, raka och väluppfostrade som du själv. Den bilden hade jag inte på min näthinna innan jag märkte att det finns fler svin i världen än vad man kan tro, som ändå kallas "människor". Då ändrades min uppfattning, att man inte kan lita på alla människor man träffar.

Det har även medfört att om jag exempelvis träffar någon som påminner om ett riktigt svin jag har träffat, så generaliserar jag lätt att den personen också är vidrig, för att nämna ett exempel. Ibland blir jag även lite irriterad på mig själv att jag skapar en så tidig uppfattning om människor, som jag egentligen vill uppfatta på ett helt annat sätt, bara för att inte skada mig själv. Samtidigt är det bra att detta sker i vissa situationer, då jag mår mycket bättre av det i längden. (Generalisering är alltså en medfödd och mycket normal egenskap, för er som inte visste det, då våran hjärna inte orkar ha 10.000 individuella och unika uppfattningar om hur exempelvis alla invandrare, blondiner, kvinnor, falska människor eller fotbollsspelare är. Därför drar vi alla över en kam, generaliserar, är fördomsfulla, främlingsfientliga och ibland även socialt störda om vi varit med om något riktigt traumatiskt. Nya situationer som snabbt kallar fram gamla minnen och känslor för att varna oss att inte vara med om samma elände än en gång, för att skydda våran egen existens).

Jag skrev tidigare om att livserfarenheten man får genom åren ger dig en annan verklighetsuppfattning med tiden. Att ens upplevelser, tolkningar och krav på omgivningen förändras med tiden, ibland nästan lika ofta som dagligen. Att ramarna kring dessa begrepp är olika hårda och olika utformade, beroende på hur stora marginaler du vill ge exempelvis personen i fråga. Normalt sett kanske du inte tillåter ett visst beteende, men om detta istället tillhör en människa som du tycker väldigt mycket om, så kommer du att ändra denna ram, böja den lite, göra den mjukare, för att se mellan fingrarna. Du tillåter vad du i andra sammanhang kallar för en negativ egenskap att existera, eftersom alla inte är perfekta och då du verkligen gillar, eller VILL gilla, personen i fråga, så ser du mellan fingrarna och tillåter detta beteende.

Drömmen du en gång hade om hur ditt liv borde vara har ändrats en väldig massa gånger under åren, för att uppfylla alla krav, känslor, tankar och åsikter som du har på omvärlden. Endast för att du själv skall trivas så bra som möjligt, enligt det medfödda mänskliga behovet som kallas egoism. Alltså att att tänka på sig själv och sin egen överlevnad i första hand. Alla har denna egenskap, tro mig, se bara vad som händer med människor som har obegränsad tillgång med pengar! Då blir denna egenskap helt plötsligt väldigt mycket tydligare än vad den annars kanske är i vardagen. Alla har egenskapen egoism, men vissa människor visar den inte så ofta för omvärlden och andra tycker den är extremt viktig att visa så ofta man kan.

Dock är det väldigt lätt hänt att den perfekta drömmen om ditt liv faktiskt gör dig hemmablind! Du är så låst på livet du skulle haft. Den "verklighetsuppfattning" som får dig att må så oerhört bra inombords. Som inkluderar alla dina intressen och behov (egosimen). Boendet du alltid drömt om. Arbetet du inte fick. Familjen/barnen som inte blev som du hoppats. Flickvännen som inte har det där lilla extra. Dottern som tog livet av sig. Båten du inte har råd med. Valet du en gång skulle göra, för att ändra ditt liv för evigt, som blev felaktigt, vilket du ångrar hela ditt liv. Skilsmässan som ni lovade varandra bara skulle vara något som händer andra, men som en dag blev eran egen verklighet. Detta är bara några exempel.

En annan sak är drömmen om den perfekta partnern, som också gör dig hemmablind, och skall ha alla egenskaper du vill att din partner skall ha, istället för att inse att människan i fråga är bra som den är. Att du kanske klarar dig utan de där andra egenskaperna? Leta efter något som nästan inte finns, eller det kanske känns så ibland i alla fall. Du har kanske ett bra förhållande men vill ändå ha något som är bättre hela tiden och blir då inte nöjd med det du redan har.

Din perfekta inneboende dröm om ditt liv som utvecklats under årens lopp gör dig hemmablind. Du ser inte vad du har, för att det är så mycket du också skulle vilja ha, önska eller ändra på. Du ser inte skogen för alla träd. Visst finns det mycket du kan påverka och ändra, men du kan inte förändra hela världen på en natt. Kom ihåg att se de saker du ändå har och värdesätt dem i första hand, istället för att försöka längta efter att förgylla din egen alldeles perfekta dröm om verkligheten. Det är inte ens säkert att du blir lyckligare för att du har allt du pekar på, om din dröm en dag blir ditt fullständiga liv och din verklighet.

Det handlar om konsten att kunna sträva framåt utan att gå för långt. Att se det man redan har och inte bara det man skulle vilja ha.

As youprobably know already, we are going to have our next gig at the yearlymusic-competition "Musikslaget 2011" held in Trollhättan, Sweden.

Förmodligen har jag någon form av omedvetet självdestruktivt beteende genom att kolla på filmen "Jag Saknar Dig", och två gånger dessutom?! Kanske. Kanske inte. Skall även tillägga att citatet ovan är en text till en av de låtar som tillhör film-musiken i filmen, en låt som såklart heter "Jag Saknar Dig".

Hur som helst så måste jag kommentera ännu en gång om den ovan nämnda helt sjukt jävla fantastiskt vackra och underbara filmen.

Som jag skrev tidigare är denna film bland det mest underbara och vackra man kan se och dessutom är den som en stenhård och hänsynslös kniv rakt i hjärtat varje gång. Därför är det självdestruktivt att se den, i alla fall för min egen del. Jag älskar den, men ändå får den mig att lida så mycket. Det är imponerande. För att citera mig själv från föregående inlägg:

Jag var igår och kollade på en fantastiskt underbar film på bio igår; "Jag saknar dig" och fick mig en riktig tankeställare. Det kändes nästan som att livet stannade upp. Att jag dog lite grand. Att jag gick sönder, och jag är fortfarande inte helt hel. Inte ens dagen efteråt. När jag tänker efter så finns det faktiskt inte ens tillräckligt med ord för att beskriva denna underbara och vackra film! Den hade precis allt och det bästa av allt var närheten till verkligheten. Sorg, kärlek, relationer mellan människor, ensamhet, gemenskap, med gripande, stark och vacker koppling till verkligheten. Till livet. Till ditt och mit liv. Våra liv. Det kändes som att det var min syster som dog. Det kändes som att det var min syster som var kär. Det kändes som att det var min syster jag hjälpte. Som hjälpte mig. Att vi var där för varandra i vått och torrt. Jag var nära dem och vi delade allt. Jag grät när de andra gjorde det i filmen. Jag sörjde med dem. Jag log med dem. Jag kände mig delaktig i allt även om jag bara var "åskådare".
Det kändes precis som om jag var där...

Eftersom den gav mig en otrolig tankeställare om hur nära döden vi alla är och hur mycket en liten situation plötsligt förändrar så himla många människors liv och ger hur många av dem ett så fruktansvärt lidande på bara några minuter. Man lär sig rätt tidigt i livet att man någon gång kommer att dö, frågan är bara när och av vad. Först nu förstår jag egentligen på fullaste allvar att jag inte är odödlig. Jag kom alltså till insikt med att man i stort sätt kan dö av vad som helst och när som helst. Det är i och för sig ingen nyhet, och jag vet egentligen innerst inne, att man inte mår speciellt bra av att oroa sig för ingenting hela dagarna i ända. Ändå gör jag det.... Inte hela dagarna, men ändå ett par gånger dagligen. Det räcker bara att jag sätter mig i en bil så tror jag nästan att det var jag som körde ihjäl min kompis, precis som det var på filmen.

Jag skulle även vilja säga att filmen gav mig ett "Wake Up Call" att ta vara på livet och dess möjligheter, att göra det till sitt eget, för det är ändå mitt. Att göra det man vill, så länge man mår bra av det själv och att det inte skadar andra. Att ta vara på sina vänner och släktingar osv. Jag skrev att "mitt nya liv börjar nu" i mitt förra inlägg om filmen, och så är det med den saken. Mitt nya liv har börjat (i alla fall vad gäller vissa saker).

Glöm inte bort att älska mig innan jag dör. Glöm inte bort att älska andra innan dem dör. Glöm inte bort att visa vad du tycker om andra människor. Lev livet, njut av det, bevara det och gör något fint av det, för nu, för igår och för alltid...

Då jag är en sådan person som försöker förstå mig själv först, innan jag begär att omvärlden skall förstå mig, så har jag kommit fram till att jag faktiskt fick dödsångest efteråt. Det är sjukt. Hur man kan få det av en film?! Det säger ganska mycket om hur väl de lyckas påverka mig med denna filmen. Så lätt brukar det inte vara kan jag säga. Det brukar vara riktigt svårt att få mig att leva mig in i en film i 120%, men dem lyckades.

Det finns dessutom en mängd av scener och situationer i filmen som jag har en stark relation till, varför jag vet att denna filmen påverkar mig ännu mer än den annars skulle ha gjort, då det skapar vissa associationer från tidigare minnen etc. Jag anser dock att det är för personligt och för komplicerat att skriva det här, så jag väljer att avstå.

Slutsatsen är dock att filmen gav mig dödsångest. Så var det faktiskt. Den är självdestruktiv för mig, precis som all dess tillhörande film-musik. Jag älskar dem (låtar, skådespelarna, manuset och filmen) men mår samtidigt inte alltid så bra av dem. Det måste väl ändå vara någon form av självdestruktivitet även om man samtidigt mår bra av det?!

Oavsett: se filmen, det är det bästa man kan tänka sig i filmväg, även om det inte låter så just nu!

Betyg: * * * * *  5/5.


(Ps. Ni som känner mig och bryr er om mig: Detta handlar inte om självmordsbenägenhet, om ni nu skulle tro det!).

Jag var igår och kollade på en fantastiskt underbar film på bio igår; "Jag saknar dig" och fick mig en riktig tankeställare. Det kändes nästan som att livet stannade upp. Att jag dog lite grand. Att jag gick sönder, och jag är fortfarande inte helt hel. Inte ens dagen efteråt.
När jag tänker efter så finns det faktiskt inte ens tillräckligt med ord för att beskriva denna underbara och vackra film! Den hade precis allt och det bästa av allt var närheten till verkligheten. Sorg, kärlek, relationer mellan människor, ensamhet, gemenskap, med gripande, stark och vacker koppling till verkligheten. Till livet. Till ditt och mit liv. Våra liv. Det kändes som att det var min syster som dog. Det kändes som att det var min syster som var kär. Det kändes som att det var min syster jag hjälpte. Som hjälpte mig. Att vi var där för varandra i vått och torrt. Jag var nära dem och vi delade allt. Jag grät när de andra gjorde det i filmen. Jag sörjde med dem. Jag log med dem. Jag kände mig delaktig i allt även om jag bara var "åskådare".
Det kändes precis som om jag var där...

Filmen handlar kortfattat om två helt underbara och vackra enäggs-tvillingar i en familj med en hel del konflikter och "varierande människosyn" på medlemmarna i familjen. Rätt var det var, utan att någon anar det, så dör den ena tvillingsyrran. Filmen handlar om att ta sorgen efter någon man älskar. Om att gå vidare både som anhöriga och som vållande till annans död. Det handlar om att vara starka tillsammans och samtidigt vara ung och oerfaren i livet. Att försöka hitta sig själv och sin egen framtid i ett stort plötsligt uppstående kaos, sorg och ensamhet, tillsammans med en massa vackra minnen. Det enda som finns kvar.


(Jag blev så tagen av filmen att jag åkte förbi mina föräldrar och bröder på vägen hem för att berätta att jag älskar dem och hur mycket de betyder för mig. Dock var det bara pappa som var vaken kl 24 på en onsdagsnatt så han skulle hälsa alla de andra dagen efter. Så bestämde mig för att inatt börjar mitt nya liv. Ett liv som jag själv ska skapa och vara nöjd med. Alla människor jag skall glädja och skapa minnen med. Göra det jag vill).

Framför allt handlar det om att man inte skall glömma bort att älska dem man har nära sig och att visa det för dem. Att njuta av deras närvaro. När som helst kan de faktiskt dö... Då har du inte längre någon chans att berätta för dem hur mycket dem betyder för dig. Då har du inte längre någon mer chans att vara nära den personen. Då har du bara kvar en massa underbara minnen av saker ni delat tillsammans. Men varför tycker vi att det är så farligt att vara ärliga? Varför är det så svårt ibland?

På samma sätt kan du själv dö lika fort. Filmen visa på hur lätt man faktiskt kan dö. Att vi inte är odödliga, även om vi kanske önskade det. Det handlar bara om lite "oflyt" ibland och så är man plötsligt inte längre kvar rent fysiskt sett på jorden. Vad som händer efter döden vet vi inte speciellt mycket om.

Ni bara måste se denna filmen någon gång! Det är en helt underbart fantastisk film som sagt var och som inkluderar allt. Framför allt visar den på hur någonting så nära helt plötsligt kan vara så långt bort. Hur livet blir helt annorlunda för en himla massa människor på bara några få sekunder. Hur nära döden vi alla faktiskt är varje dag... 


Hade du kunnat leva med att du exempelvis dödar en annan människa och skrapar en trasig släkt för den personen, bara för att du skall vara så jävla cool och köra för fort, fortare än din förmåga, eller om du kör rattfull? Jag hade aldrig kunnat leva med det. Jag hade aldrig kunnat förlåta mig själv över att ha ställt till med något sådant.... Tänk er för, för helvete!!

Ni vet redan om det. Vi skall alla dö någon gång. Så enkelt är livet uppbyggt. Även om vi själva inte tycker det låter speciellt upplyftande att se det så, men så är det i alla fall. Frågan är fortfarande inte om vi dör, utan när, var och på vilket sett. Jag har sagt det förut i min blogg och jag säger det igen:

Glöm inte bort att visa vad du tycker om andra människor. Att njuta över tiden tillsammans med dem. Att vara nära dem och känna deras kroppsvärme, oavsett om det är ett syskon, en förälder, flickvän, din mormor eller någon annan person som är mycket betydelsefull för dig. Rätt som det är kan de dö och då har du som sagt var haft din chans att göra ert liv tillsammans som något unikt. Likaså kan du själv vara död helt plötsligt. Idag när du går upp kanske blir din sista, så ta vara på livet och vad det har att ge dig.
Då kan du alltid känna att du har gjort det bästa av livet, av dig själv och av alla dina relationer med alla andra människor du känner på något sätt. Du har kramat ur sista droppen och levt livet fullt ut. Allt är upp till dig själv om hur du vill ha det i slutändan. Endast upp till dig själv.

Glöm inte bort att älska mig innan jag dör, för då är det bara mitt minne du har kvar, så se till att det minnet är vackert, stort och värt att minnas utan ångest om hur du borde gjort istället. Passa på att göra det nu och gör det som du vill! Det värsta som kan hända är att du gör något extra för mig, bekräftar mig och får mig att känna mig glad och lycklig. Tro mig, det är något jag vill känna för att leva...

Glöm inte bort att älska andra innan dem dör, för då har du bara ett minne av dem kvar, så passa på att göra det vackert, stort och minnesvärt innan det är försent och du inte kan påverka det längre. Passa på att göra det nu och gör det på det sätt du vill! Det värsta som kan hända är att du gör någon annan glad eller får någon annan person att må bra. Det kan aldrig skada.

Lev livet, njut av det, bevara det och gör något fint av det, för nu, för igår och för alltid...

Betyg: Självklart 5/5; * * * * *


Ps. Du måste se filmen så snart som möjligt. Du kommer lära dig något värt för resten av livet genom att se den!

Då var det äntligen dags för den årliga upplagan av Musikslaget som årligen arrangeras av MF-TOR, och den tredje delfinalen av årets upplaga:


På scen:

Sort by Title


Falls of Mimir


Ravaged


Lost Concinnity


Detta arrangemang är DROGFRITT.


Det samarbetas med N3, Studiefrämjandet och NBV.




Datum: 5 November 2011


Insläpp: kl 18.30 och beräknas sluta omkring 22-tiden.


Pris: 50:- per person (30:- per person för medlemmar i MF TOR)


Plats: N3 (vid Innovatum) Nohabgatan 15, Trollhättan, Sweden


Varje band har omkring 15-20 minuter på scen.

Kom och stötta oss i Ravaged och hjälp oss ta oss till finalen den 17/12. Priset till 1:an och 2:an där innebär saker som Studioinspelning, spelning i Trollhättans kommun och intervju i radio.


För mer info: www.mftor.se


Vi ses väl?!

Då var det äntligen dags för den årliga upplagan av Musikslaget som årligen arrangeras av MF-TOR, och den tredje delfinalen av årets upplaga:


På scen:

Sort by Title


Falls of Mimir


Ravaged


Lost Concinnity


Detta arrangemang är DROGFRITT.


Det samarbetas med N3, Studiefrämjandet och NBV.




Datum: 5 November 2011


Insläpp: kl 18.30 och beräknas sluta omkring 22-tiden.


Pris: 50:- per person (30:- per person för medlemmar i MF TOR)


Plats: N3 (vid Innovatum) Nohabgatan 15, Trollhättan, Sweden


Varje band har omkring 15-20 minuter på scen.

Kom och stötta oss i Ravaged och hjälp oss ta oss till finalen den 17/12. Priset till 1:an och 2:an där innebär saker som Studioinspelning, spelning i Trollhättans kommun och intervju i radio.


För mer info: www.mftor.se


Vi ses väl?!

Det finns en gammal känd gyllene regel, som förmodligen gäller överallt utom i sjukvården, i alla fall som det verkar. Ni känner alla till den. Den innebär; "Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv". Då är frågan hur man kan koppla en sådan fin tanke med sjukvården och samtidigt ge uttrycket en så negativ innebörd? Jag skall förklara detta kort genom följande; Vi som personal (i alla fall de flesta av oss) behandlar patienter som vi själva skulle vilja bli behandlade, med respekt för individen, bekräftelse och en god människosyn osv. (Finns massa fina exempel man kan säga i detta sammanhang om hur man vårdar en person som är i ett fysiskt och/eller psykiskt underläge på ett professionellt och värdigt sätt, men detta inlägg handlar inte om det, varför jag slutar redan nu).

Men det är nämligen så att våra politiker som bestämmer hur vi skall arbeta, utan att veta varken hur vi arbetar eller hur vi vill arbeta, indirekt påverkar vården patienterna får, relaterat till tidsbrist, platsbrist och underskott av underbetald personal. Förhållandena i vården blir bara sämre och sämre för oss som jobbar, varför det årligen dör omkring 3.000 personer på grund av vårdrelaterade misstag. Sjukt onödigt tycker jag, men å andra sidan är det ju inte jag som bestämmer detta och sedan passivt tittar på när vårdbygget årligen kollapsar mer och mer. Fredrik Reinfeldt (som bestämmer detta och passivt årligen tittar på) anser uppenbarligen inte att man skall behandla patienterna som man behandlar honom eller hans egna anhöriga eftersom han själv ordnar så jävla dåliga förutsättningar. Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv. Reinfeldt ger oss alltför ofta för dåliga förutsättningar att ge patienter den vård de behöver på vårdavdelningar enligt våran grundutbildning och därmed tycker han att det är okej att han själv behandlas under samma dåliga förutsättningar. Dessutom med risk för att han själv är en av de 3.000 personer som dör av vårdrelaterade misstag, då alla patienter är lika mycket värda i vården och får samma vård oavsett inkomst eller status. Tänker då på mina tidigare arbetsplatser, framförallt 53:an. Det är inte lätt att vara patientansvarig sjuksköterska åt 13 personer varje dag, ha 6 inskrivningar och 6 utskrivningar och allt skall gå runt felfritt, annars är det du som sjuksköterska som åker dit. Eller våra överläkare som rondar 56 patienter varje helg, varav 43 av dem är helt okända för läkaren, för att spara pengar och dra ner på läkarna på helgerna, fast det är lika många som blir sjuka på en lördag som på en tisdag enligt beläggningsstatistiken. Alla är lika nakna och beroende av oss, av vårat jobb. Där var det avklarat.

Nu till själva saken, om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Sitter här och försöker desperat hitta någon som vill hänga med på HammerFall, Nightwish och Jag Saknar Dig, utan någon större framgång den här gången heller. Det gör mig inte så himla mycket för det löser sig antagligen ändå. Jag Saknar Dig kan man ändå se på DVD etc när den gått färdigt på bio. HammerFall och Nightwish kan man gå på själv, eftersom man  endast går dit för att bli underhållen.

Jag håller även på att halvt passivt försöka bli utlånad till en annan fotbollsklubb och skickar därför lite meddelanden till gamla lagkamrater i IFK för att se lite hur dem har det i sina nya klubbar med målvakter och trivsel etc. Det intressanta i sammanhanget är att av de 4-5 personerna jag mailat så har ingen svarat mig. Jag begär inte så mycket egentligen, då jag knappt pratat med dem men det är ändå intressant att ingen jävel bryr sig, eller ens försöker.

Det jag funderar på är om man drar detta lite längre, mot sin spetts:

Låt oss säga nu att jag är oerhört deppig, ensam och in princip självmordsbenägen och försöker desperat hitta en vän, en slags mening med livet. Ett tyst rop på hjälp liksom. Jag ser en person som jag tycker om på Facebook som jag frågar om exempelvis en bio och blir totalt ignorerad, att jag tar det väldigt hårt. När jag frågar vill jag ju att personen skall tacka ja, och speciellt om jag mår så dåligt och har ett så stort behov av det.

Och så byter vi roller. Att jag själv är den personen som blir tillfrågad att exempelvis gå på bio med en person jag knappt känner, men som mer än gärna vill träffa mig (fast det är jag inte medveten om just då). Förmodligen skulle jag undra varför jag blir tillfrågad och snarare försöka slingra mig ur än att gå med och bli glad över att vara tillfrågad.

Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv.
Slutsats; Jag hade alltså velat att den personen gick med mig på bio, men jag själv vill inte gå med någon som frågar mig.

Frågan är varför jag inte följer med, när jag kanske genom att tacka ja till erbjudandet kan göra så oerhört mycket för den andra människan. Jag kanske är den enda som ser honom? Något finare kan man egentligen inte ge en människa än att bekräfta dem på ett sådant sätt. Personen i fråga kanske har tänkte jättelänge på att fråga mig om detta och förväntat sig att "nä, men ingen idé att fråga, han är ändå inte intresserad". När han sedan frågar och jag tackar "ja" så betyder det jättemycket för den personen.

Man skall alltså vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv. Skulle jag har gjort samma sak mot andra, som jag vill att någon annan skulle göra mot mig? Det tror jag är viktigt att fråga sig ibland...
Vad tror ni?

Alkohol förändrar människor, både till det bättre och till det sämre. Både på gott och ont, beroende på hur man ser på det och vad man är ute efter i sammanhanget. Det vet de flesta. I vissa mängder händer det inte så mycket som det kanske gör i lite större mängder, allt är individuellt och unikt osv. Det intressanta är dock hur mycket man ljuger, (eller kan ljuga), när man är full i förhållande till att vara nykter. Eller jag upplever det inte hos mig själv så mycket, för jag är nog snarare mer ärlig och rak när jag är full än jag är när jag är  nykter ibland, men hos andra.

Oktober månad påbörjad. Inte långt kvar till November och December. Till mörkret. Till höstdepressionerna, som säkert en hel del människor dras in i mot sin egen vilja och utan att egentligen tänka på det. Ett inlägg som detta verkar säkert mycket ointressant att läsa, som handlar om depressioner och sådant, men detta inlägg handlar inte om det. Det handlar om den raka motsatsen.

Visst att man kan vara deppig. Att man kan vara ledsen. Att man kan må dåligt. Att man kan vara självmordsbenägen.
Visst att man kan känna sig extra ensam när höstmörkret och kylan på kvällarna infinner sig. Att löven faller ner och himlen allt oftare är grå-dassig än klarblå.

Alla människor är lika på många sätt fast vi verkar vara så olika. I alla fall till synes olika, innan vi lär känna varandra och komma varandra närmare än bara "Hej, jag heter ... -dialogen". Vi har i grunden samma behov (syftar här på exempelvis Maslows behovstrappa) som yttrar sig lite olika för varje individ. Vi har samma känslor inom oss, men vi visar dem olika tydligt och på olika sätt. En del av oss har lättare för att visa sitt inre jag som en spegelbild mot omvärlden, medan andra döljer sig bakom murar, barriärer, lås och kedjor.

Oavsett du är som person kan det hända att du exempelvis får en liten Down-period då och då under livets gång. När man märker att det inte alltid är lika vackert och gulligt i verkligheten som det är på film osv.

På hösten går många människor omkring och är lite extra deppiga, än vad de är under den ljusare tiden på året. Det behöver inte vara något allvarligt eller långdraget. Det kan bara vara ett faktum att denna känsla infinner sig.
Man kanske känner att man saknar någon att hålla om, att bli bekräftad av och att mysa med när det börjar bli mörkt och kallt. Jag tror personligen detta behovet är aningen större på vinterhalvåret än på sommarhalvåret. Inte för att man är utan behovet av närhet och bekräftelse på sommaren, utan för att man klarar sig lättare utan det när det är ljust, fint, varmt, friskt och vackert ute.

Till er som då alltså känner er lite deppiga nu när det är höst och saknar något/någon väldigt starkt exempelvis. Glöm inte bort att du säkert har minst hundra saker i ditt liv som du kan le åt och glädjas åt, fast du för tillfället inte har någon partner eller att det brister i något annat av dina behov och intressen. Glöm det du vill ha, det du vill åt och saknar och fokusera istället en stund på allt det du har. Se allting som redan finns där du är, omkring dig i vardagen, men som du alltid tar för givet. Tänk på dessa saker, alla möjligheter du har i ditt liv och i din personlighet utan att glömma något som gör dig till en unik människa. Le åt det du har. Nämn dem tyst för dig själv. Smaka på orden. Ta ett djupt långsamt andetag och le åt dem.

Man kan vara lycklig ändå, även om det är något man saknar i livet. Ibland tar det lite tid innan man får det man önskar och under tiden man väntar/arbetar på detta kan man njuta av där man är i livet och allt man redan har runt omkring sig i vardagen.

Man kan vara lycklig ändå, glöm inte det. Det är bara du som individ som kan avgöra och påverka om du vill vara lycklig eller inte. Ibland behöver man hjälp av andra. Ibland tar det längre tid. Med det är fortfarande du som måste ändra inställning till omvärlden om du skall känna lycka och välbefinnande.

Kollade på för ett par timmar sedan på "The 90's - ett försvarstal" med Henrik Schyffert. En monolog som baseras på några klassiska saker från 90-talet med en fantastiskt fin och tänkvärd slutkläm under sista halvtimman som knyter samman påsen från den föregående timman. Den ger åhörarna en aha-upplevelse och en förståelse för verkligheten enligt dem exempel som Schyffert tar upp under programmet. Skratt blandas med allvar, och det är just det som själva monologen går ut på; att kunna skilja på dessa saker och göra det på rätt sätt. Att växa som människa och bli starkare. Att våga stå för sina val.

Jag tycker detta var ett mycket bra program som jag rekommenderar er alla att kolla på. Vissa delar kan kännas lite sega, men dessvärre är dem helt nödvändiga för att man skall förstå slutklämmen på den sista halvtimman. Det är då allt faller på sin plats... Se den, det är helt klart värt det!!

Now it’s timeto start something new on this blog. I’m talking about our brand new poll, up tothe right of this page, where different kind of votings will be available inpublic. This time you are going to vote for your favourite Ravaged song thisfar, which means that you can’t vote for any of the songs from our forthcomingalbum yet. This will be possible when the album “Scream It Out” is released.For now on you have to be satisfied with this.