Echoes Of My Thoughts

"What are words if you really don´t mean them when you say them?!" Det är frågan. Jag tror att många känner igen sig i att ha sagt saker till någon annan bara för att göra det, utan att mena dem. Förmodligen har jag säkert också gjort det någon gång.

Ovanstående textrad är i alla fall ett utdrag från låten nedan, skriven av en snubbe som var med i typ America got talent eller American Idol eller något liknande. Är för dåligt insatt i dessa program och blev tipsad om låten ett bra tag efter denna tävling var slut.

Kortfattat handlar låten om den underbara relationen mellan Chris och hans flickvän. Hur hon är med om en rejäl bilolycka och hamnar i koma under ett antal veckor, innan hon tillslut vaknar upp igen, med bestående hjärnskador osv. Då berättar Chris genom sin låt att han en gång lovat henne att de alltid skall vara tillsammans och att han vill stå för det han säger. "What are words if you really don´t mean them when you say them?!"  Det går knappast att uttrycka det på ett bättre sätt än så.

Tänk på den meningen kära vänner. Gör det ofta. Varför skall man säga saker som man inte menar? Hur som helst en mycket bra låt, känslosam video och en bra text!!

What Are Words? - Chris Medina: Anywhere you are, I am near. Anywhere you go, I'll be there. Anytime you whisper my name, you'll see. How every single promise I keep, cuz what kind of guy would I be, if I was to leave when you need me most.

What are wordsi f you really don't mean them when you say them? What are words if they're only for good times? Then it's on, when it's love. Yeah, you see them as lover's words, they never go away. They live on, even when we're gone.

And I know an angel would say. Just from me and now know I'm meant to be where I am and I'm gonna be,standing right beside her tonight and I'm gonna be by your side. I would never leave when she needs me most.

What are wordsi f you really don't mean them when you say them? What are words if they're only for good times? Then it's off, when it's love. Yeah, you see them as lover's words, they never go away. They live on, even when we're gone.

Anywhere you are, I am near. Anywhere you go, I'll be there. And I'm gonna be here forever more. Every single promise I keep, cuz what kind of guy would I be, if I was to leave when you need me most? I'm forever keeping my angel close...

I mitt arbete som sjuksköterska träffar man dagligen på personer som har olika typer av smärta eller värk. Något som uttrycker sig väldigt olika hos alla personer i hela världen. En del människor är väldigt tåliga och klarar av mycket smärta, medan en del andra har en mycket lägre smärttröskel.

Precis som i alla andra situationer, förutom sett till sjukvårdspolitik, är alla människor unika individer med individuella behov och intressen, vilket innebär att vi alla upplever smärta på olika sätt. Det kan vara allt ifrån värk som vid stukade fötter, brännskador, fantomsmärtor, cancer-smärtor, mensvärk, smärta som uppstår i palliativ vård, huvudvärk, infektioner/variga/nekrotiska sår, benamputationer, skärskador, muskelbristningar, hudblåsor, kirurgiska diffusa buksmärtor, benbrott, förlossningssmärtor, halsont, njursten eller traumatiska skador som vid exempelvis kraftiga bilolyckor. Som ni säkert förstår är alltså smärta väldigt individuellt.

En person som kanske har varit frisk sedan tidigare och stukar handen tycker säkert att det är det värsta som hänt honom. Om istället en person som varit med om en traumatisk bilolycka stukar handen så har han något att jämföra med, varför han säkert anser att han kan tolerera den stukade handen bättre då han jämför med sina tidigare smärtor och erfarenheter från bilolyckan.

Det finns dock en form av smärta som jag inte tagit upp ännu, men som spontant känns som den allra värsta typen av smärta en människa rent generellt sett kan ha. Jag tänker på den psykiska och själsliga smärtan. Oavsett hur mycket värkproblematik man har i kroppen och så vidare så borde vardagen bli bättre om man har det bra rent psykosocialt. Man kanske har fantomsmärtor efter en benamputation, men kan leva med det eftersom man annars ser ljust på livet och mår bra rent psykiskt eller själsligt.

Skulle man istället ha exempelvis fantomsmärtor och samtidigt vara deprimerad, borde den samlade smärtan som uppstår i kroppen bli mycket värre, då man ser väldigt få saker som är bra, stimulernde eller njutbara i vardagen. Likadant om man är fri från fysisk smärta, men har ont i själen eller psyket, så borde tillvaron bli värre, även eftersom den psykiska och själsliga smärtan ofta kan vara mer diffus och svår-lindrad än exempelvis en bristning i låret. Du vet vart den sitter, sjukgymnasten behandlar den, smärtan är inte evig och du vet hur du skall röra dig för att inte ha lika ont. Den själsliga smärtan kan vara mer långvarig än den fysiska som kanske till och med försvinner helt efter en akut operation.

Psykisk ohälsa behöver inte vara en psykiatrisk diagnos eller depression, utan kan även vara sorg efter någon, olycklig kärlek, hat, oro, ångest, rädslor/fobier, stark besvikelse, deppighet, svek, mobbing eller utfrysning. Psykisk ohälsa kan ensamt leda dig till upprepade självmordsförsök och ligger mycket närmare varje människa än vad vi vågar tro. Den kan vara oerhört svår att ta sig ut, men inte omöjligt och ibland kan en psykolog eller liknande vara nödvändigt.

Det jag försöker säga är i alla fall att den själsliga smärtan som jag beskrivit ovan oftast är värre än den fysiska, då den ligger närmare välbefinnandet. Har man dessutom både fysisk och psykisk smärta borde det vara värre än om man bara har fysisk smärta, då man trots smärtan ser ljusglimtar i vardagen. Panodilen gör inte att du mår bättre psykiskt, tar bort din oro, ger dig ökad matlust eller motivation till att göra saker. Den tar bara bort din måttliga fysiska smärta, den själsliga består.

Vad tycker du om olika typer av smärtor? Vilken är värst, den psykiska eller den fysiska?

Häromdagen lämnade jag in min bärbara (alla datorer i världen går väl typ att bära egentligen?!) dator på service igen, för att fläkten var dålig tyckte jag. Det var bara något år sedan den senast var inne på reparation, fast då för att den skulle arbeta snabbare osv. Hur som helst, till saken hör egentligen inte det faktum att tekniska apparater måste lagas ibland. Det som detta inlägg skall handla om är just det ord som inlägget heter, nämligen teknikberoende.

Under dessa båda tillfällen har jag upptäckt hur mycket jag saknar min dator när den väl är borta från mitt hem. Vad är det då som är det största problemet? Jo, det är att jag 24/7 har på musik på min dator så fort jag är hemma. All musik jag äger, mer eller mindre, finns på datorn. Även alla mina dryga 130-talet CD-skivor är rippade till datorn. Anledningen är för att musik är det bästa som finns! Att musik gör att livet och vardagen blir lättare. Att man kan välja musik efter känsla och humör och att det är helt underbart oavsett. Eftersom jag dessutom är musiker och spelar en hel del bas som ni säkert redan känner till då jag är med i Ravaged som basist, men på fritiden så sysslar jag även med gitarr-spel, sång, låtskriveri och nu det senaste även lite keyboard. Det är ibland roligare att musicera till låtar som redan finns, då ackompanjemanget redan är klart så att säga. Därför är jag beroende av musik i vardagen, speciellt när jag är ensam hemma utan polare etc. eftersom jag då kan spela, sjunga, skapa och lyssna på musik när och hur jag vill så länge jag är hemma.

Den andra sidan är alla texter jag har på datorn som jag skrivit eller håller på att skriva och använder mig av när jag sjunger hemma. Utan dator, inga texter. Ofta får man bara ett sug att NU vill jag spela gitarr (exempelvis) och så kör man på det någon timme och sjunger lite låtar. Riktigt trevligt skall jag säga. Eller så får man för sig att skriva en låt och då är det bara att leta bland alla sparade citat och texter försöka få till något.

Dessutom är jag lite beroende av Internet-communities, som Facebook och MSN, då man lätt kan hålla kontakt med både nya och gamla bekantskaper. Jag brukar faktiskt passa på att vara inne på Facebook i stort sätt jämt när datorn är på, och jag sitter bredvid och sjunger etc, ifall jag får syn på någon trevlig person att snacka lite med, eller när någon annan vill snacka lite med mig.

Det räcker att jag är utan min dator i typ 1-3 dagar så känner jag att jag får lite att göra under de timmar jag faktiskt befinner mig i hemmet och inte på äventyr någon annanstans. Alltså måste jag väl ändå vara teknikberoende?! Skulle det vara strömavbrott blir jag också oerhört handikappad med tanke på TV, dator, spis, kylskåp, frys, lampor, element och ström exempelvis. Glömmer jag min mobil-telefon hemma är det likaså. Dock är alla föremål jag räknat upp tidigare ändå saker som jag, eller mänskligheten, klarat oss oerhört bra utan en gång i tiden men som nu är så oerhört viktiga i min och andras vardag.

Vad anser du om detta? Kan du själv hålla med om att du är teknikberoende och på vilket sätt?

De flesta svenskar känner säkert redan till det faktum att The Ark öppet har sagt att dem skall sluta spela. Att de vill sluta på topp. Personligen förstår jag inte varför man säger så, då jag anser att senaste skivan "In Full Regalia" är den sämsta de ha gjort. Vill man sluta på topp skulle man gjort det redan efter skivan "Prayer For The Weekend" 2007. Efter "floppen" i ESC. Hur som helst så ansåg jag det nödvändigt att åka och se dem på sin sista spelning i Göteborg genom tiderna. Andra gången i livet som jag ser bandet live.



I torsdags skippade jag helt enkelt våran fotbollsträning för en konsert med The Ark på Liseberg. Förmodligen märkte väl ingen av mina lagkamrater (eller någon annan i hela föreningen) att jag inte var där ändå, så vad spelar det för roll?! Speciellt inte om...... bla, bla, bla. Orka!!

Åter då istället till konserten. Det bjöds på en bra show får jag säga. Mycket folk som tagit sig till Stora Scenen på Liseberg denna kväll, för endast en summa av 80:- i entré, vilket innebär näst intill en gratis show.
Klädmässigt tycker jag att det var lite väl för många klädbyten och de flesta kläderna är enligt min mening rätt fula och osexiga. Det som är bäst vad gäller outfit är utan tvekan Ola Salos svarta, stora vingar som han springer runt med, och sedan fäller ut mot slutet av konserten. (se bilderna).
Vad gäller deras set-list anser jag att det fanns ett antal bra låtar som aldrig spelades, vilket är ett stort minus. En låt som "Clamour For Glamour" måste man bara spela, så enkelt är det bara. Dessutom var det ett par låtar som kändes rätt stela, långsamma och okända för min del, vilket gjorde att tillställningen sjunk i mina ögon.

Dock skall tilläggas att Ola Salo är en begåvad man som har mycket att säga om sina texter, tanken bakom dem.
Att "It Takes A Fool To Remain Sane" handlar om en flicka med down syndrom som alltid var lika glad när Ola mötte henne på vägen till skolan, oavsett väder och vind. Hon var alltid sig själv, glad, halv-crazy och nöjd med livet.
Eller att "Calleth you, Cometh I" handlar om; "Kallar du, så kommer jag".

Detta får som sagt anses vara ett stort plus för kvällen. Samtidigt som han pratade om låtarna spelade Jens lite sköna avslappnade piano-komp för att få rätt stämning.


I sin helhet får jag nog ändå säga att det var en skaplig spelning. Kanske för att jag själv upptäckte under konserten att The Ark inte var så stora i mina ögon som jag trodde när jag åkte ner. Som dem tidigare varit. Oavsett var det kul att ha varit där och veta om att det var något unikt med just den spelningen, precis som deras nuvarande och sista turné.

Vad tycker du om The Ark, spelningen och deras låtar?

(Fotografierna är förresten tagna av mig själv, med min fantastiska mobil-kamera).

Arsenals inledande program för säsong 2011/12 har på pappret varit tufft. Man har i ligan redan spelat mot Newcastle och Liverpool. Igår var det dags för andra matchen i dubbelmötet mot Udinese som gällde kval till en Champions League plats, vilket vi strax skall återkomma till. Den sista matchen som kvarstår under Augusti månad är ännu en toppmatch, nämligen den mot Manchester United.
Mycket har säkert talat för att Arsenal mer eller mindre skall ha varit chanslösa i dessa matcher, då man säljer stjärnspelare efter stjärnspelare och endast köper in nya talanger. Transfer-fönstret är i och för sig öppet drygt en vecka till, så fortfarande kan det hända saker.

Nu dags att återgå till dubbelmötet mot Udinese. Första matchen var ganska händelsefattig i jämförelse med gårdagens match, som hade ett högt tempo med flertalet chanser åt båda håll. Udinese prickade dessutom in ett par stolpträffar och fick ett offside-mål bortdömt, så dem var inte alls ofarliga. Likaså hade Arsenal många bra lägen att göra mål på, men Udineses målvakt gjorde en bra match och var oftast ivägen.

En bit in i andra halvlek blåser domaren straff i ett läge där det står 1-1 och ett eventuellt mål skulle betyda att Italiernarna hade ett bra läge att fortsätta utöka med fler mål och bättre självförtroende.
Di Natale lade upp bollen på straffpunkten och stegade bakåt från bollen. Blicken riktad mot målet. Mot en ung, relativt orutinerad målvakt hoppandes och viftandes på mållinjen; Wojciech Szczesny!
Di Natale med sin rutin och målfarlighet kändes spontant ha vissa fördelar i mötet dem emellan, men den unge polacken ville annorlunde. Bollen gick vid målvaktens vänstra stolpe, en bra bit från marken, sett framifrån. Likaså gjorde Szczesny, och räddade därmed straffen med en oerhört snygg, svår och viktig räddning för matchens skull. Varför räddningen var svår, var för att Wojciech slängde sig så att han var på väg neråt i sin rörelse och bollen var på väg att gå över honom, men efter en liten vridning i höften fick han upp armarna och låg som en båge i luften. Att han dessutom lyckades slå bollen över målet och upp på taket av nätet bakom ribban är riktigt sjukt jävla bra från den situationen sett.

I samband med denna straffräddning vände matchen. Arsenal kände att man var på gång och avgjorde senare matchen med ännu ett mål. Szczesny blev mer uppenbart Man Of The Match efter denna, även om han redan stått för ett antal kvallificerade räddningar under kvällen. En mycket bra och lovande målvaktstalang som spås han en mycket ljus framtid framför sig. Szczesny gjorde allt rätt i gårdagens match och det insläppta målet hade alla målvakter i världen släppt in, så inget att diskutera om. Ett riktigt snyggt mål i högsta fotbollskonst var det.

Dessutom tycker jag att Arsenals resterande unga lag visade att man kan slå vilket lag som helst så länge spelet fungerar. Mot lag som Manchester United, utan Barthez i mål, brukar det dock vara svårt att få igång spelet och därför vinner man inte heller. Låt oss hoppas det blir annorlunda på söndag då det är dags att möte The Red Devils och göra upp i en tidig liga-final. En oerhört viktig match för dem båda inför fortsättningen av säsongen.

Som slutkläm kan man bara tillägga att det är skönt att se hur stort förtroende Wenger alltid har för sina spelare. Dem är ofta unga och oerfarna, men dem får chansen. Dem får chans på chans på chans, för att han vet att dem kan. Personligen finns det ett par spelare som jag anser inte ens skulle få chansen i A-truppen under en hel livstid, men Wenger tror på dem. Se bara på vilken startelva de ställer upp med i ligacupen, bara ungdomar som skall få rutin inför A-lagssammanhang. Dessutom vinner man även de cuperna.

Jag är glad att Arsenal har Szczesny i mål och inte föreningens gamla, sletna målvaktstränare, vilket vissa föreningar uppenbarligen uppskattar (ingen nämnd, ingen glömd. Hmmmm, vilken föreninga kan det vara?!).
Jag är glad att han tror så starkt på sina spelare och berömmer dem så att dem per automatik även får bättre självförtroende och förbättrar därmed sin prestationsförmåga. Så att dem trivs i klubben och utvecklas spontant eftersom deras prestationer uppskattas och ses av lagkamraterna samt av den som bestämmer, huvudtränaren, eller Managern som i detta fall.

Finns många föreningar där spelare är riktigt bra på exempelvis träningar men aldrig får spela. Finns även exempel där spelare gör riktigt bra A-lagsmatcher men ändå inte har något förtroende från någon i varken laget, tränarstaben eller någon annan i föerningen. Ojdå, jag menar visst mig själv!

Hur som helst, vad tycker ni om Szczesny's insats och hans framtid i Arsenal? (Svara med kommentar längst ner eller klicka i en siffra från 1-5 i skalan här under. 1 är sämsta värdet och 5 det bästa).

Matchens räddning! Som uppenbarligen inte betyder något alls så fort matchen var slut. Tack för att ni ger mig så mycket tillbaka!

Dags att sammanfatta lite hur livet ser ut just nu då. Till att börja med kan jag säga att mitt band kommer spela 16 september i Göteborg, missa inte det, speciellt inte om ni aldrig sett oss. Mer information kommer eller se turnéplanen på bloggen. Det låter bra som fan när vi spelar och det säger jag inte för att det är mitt band, utan det säger jag för att det är sant.

Utöver detta har jag även, efter ett helt års försening, äntligen sagt upp mig från min nuvarande arbetsplats som både fick mig att undra hur i helvete jag kunde vara så dum att bli sjuksköterska?! Som fick mig att hata mitt yrkesval och som fick mig att bli sjukskriven. Som fick mig att hellre operera höften nu, mitt i försäsongen än att vänta tills säsongen var över, eftersom operationen i sig inte var ett dugg akut.

Nu till själva saken: Häromdagen blev jag även uttagen till att sitta på bänken i första A-lagsmatchen sedan jag stod i mål under de 7 obesegrade träningsmatcherna förra året! Skall först gå tillbaka några år i tiden...

När jag var omkring 15-16 år funderade jag på varför jag alltid var bättre i cuper än under serierna och många av träningarna? Jag funderade också över varför hela laget alltid presterade bättre i cuper än i serier? Jag kom fram till vad orsaken berodde på efter en stund. Svaret var enkelt. Vi var mer laddade, mer sugna att prestera bra och vinna en trofé än vad vi var under serien. Vi gav allt! En cup var ett mer kortsiktigt mål än en hel serie. Resultatet kom direkt, utan att man behövde vänta.

Jag har tro det eller ej, varit som en nyckelspelare i vårat lag under hela min ungdom i Romelanda UF och räddat mitt lag i många matcher. För att nämna ett exempel; Vi spelade mot Sandarna innan serien vände i ett dubbel-möte före sommaruppehållet. Det stod 1-1 fram till 84- minuten, då vi släppte in två mål och förlorade med 3-1, endast för att jag sträckte mig i ljumsken och inte kunde hoppa och de gjorde målen på två hörnor. Matchen efter var jag magsjuk och kunde inte vara med. Gissa vad det blev när vi hade en annan målvakt? Jo det blev 18-0! Då kan ni ju räkna ut hur många skott jag räddade under 84 minuter med ställningen 1-1! Jag vill även tillägga att jag i samma period var med i Stadslaget i bandy som målvakt och dessutom spelade matcher med dem i SM!

I Romelanda UF var vi varje säsong ett förlorande lag, men jag försökte aldrig ge upp, även om vi låg under med 4-6 mål. Jag tyckte det var kul för att det blev så fruktansvärt många frilägen under våra matcher, och att rädda ett friläge ger lika mycket kunga-känslor som att rädda en straff kan jag lova er. Frilägen är bland det roligaste som kan ske på en match och det en sak som jag faktiskt är riktigt bra på. Speciellt på matcher när det är samma förutsättningar och anfallaren är stressad av en försvarare i ryggen och inte springer runt och latjar i straffområdet som på träningarna. Dessutom är jag väldigt orädd som målvakt, slänger mig kanske mer än nödvändigt och tycker mycket om att gå nära skytten och skära av skottvinklarna, vilket medför att man får en del bollar i ansiktet då anfallaren skjuter hårdare än nödvändigt från 2-3 meters avstånd.

Hur som helst, jag har ALLTID varit som bäst i matcher som betyder något för mig eller för laget. Jag har alltid presterat mycket bättre i IFK:s A-lagsmatcher av den enkla anledningen att alla är så jävla laddade och då känner jag mig ännu mer på hugget och därmed går det också mycket bättre. Den ribban som våra tränare lägger på våra A-lagsmatcher får dig att känna som ett proffs! Det är seriöst, taggat och ambitiöst från alla inblandade, även avbytarna! Medans lagkamraterna i våra B-lagsmatcher är så oengagerade att jag kunde ställt upp bakis och samtidigt legat på samma prestationsnivå som resten av laget. Därför blir jag sämre i de sammanhangen. Inget jag är stolt över, men jag tappar lätt fokus när 15 andra spelare verkar skita i att man skall vinna B-lagsserien eller bli ordinarie i startelvan. Det är väl för fan därför vi är där?! Jag kan inte vinna serien ensam, för det krävs att vi gör mål osv.

I helgen var det då alltså dags att sitta på bänken i A-laget för första gången sedan de 7 träningsmatcherna jag stod förra året där vi var helt obesegrade! Jag är en oerhört lojal lagspelare som respekterar och accepterar tränarens beslut även om jag inte gillar dem. Sådana är reglerna och det är han som bestämmer. Skulle jag bli utsedd till lagkapten en match så skulle jag bli så stolt att jag tänker mer på det än på att rädda bollen. Så lojal är jag. Lagets bästa går före allt. Jag anser ödmjukt att våran första-målvakt är bättre än mig och nöjer mig därmed att sitta på bänken. Jag kan ju inte begära av en tränare att byta 1:a målvakt när han gör det bättre än mig.

Problemet med helgens match var att våran förstamålvakt inte verkade dyka upp och snacket började gå i omklädningsrummet att jag skulle spela. Jag kände ett lyckorus och hur adrenalinet började pumpa. Nu tänkte jag; "Äntligen en seriematch från start. Nu jävlar skall jag visa världen och fortsätta vara obesegrad i vårat kära  A-lag". Tränaren ville dock annat...

Efter en stund kom våran målvaktstränare in genom dörren, en för övrigt mycket bra och duktig målvaktstränare på alla sätt och vis, han och Frasse i Ytterby IS är dem bästa jag haft någonsin! Då tänkte jag att jag kanske inte alls får spela, då jag vet att våran målvaktstränare vägrar vara med i truppen om han inte är nummer 1. Innan matchstart pratade våran huvudtränare med hela spelarrådet om vem som skulle stå och alla i hela förbannade jävla föreningen röstade på målvaktstränaren och inte på mig som tillhört truppen i 4 år. Som inte förlorat än A-lagsmatch på 4 år med IFK. Som aldrig släppt in fler än 2 mål per match. Som aldrig gnäller över för lite speltid utan accepterar tränarens beslut. Som var riktigt bra under inhoppet föregående match och höll nollan. Som inte förlorade en enda A-lagsmatch förra våren av 7-8 möjliga. Jag kan när jag vill. Jag vill när jag är med i A-laget då alla är mycket mer laddade och engagerade.

Nu var även alla mina lagkamrater emot min prestation helt plötsligt. Vad jag vet har jag inte varit dålig i någon match med A-laget och senaste inhoppet mot Halvorstorp där jag var riktigt bra enligt min mening och mina lagkamrater efter detta. Vi vände matchen och vann med en man utvisad och jag höll nollan. Ganska bra för att inte ha spelat på ett års tid tycker jag. Ni skulle sett friläget live som finns på bilden ovan, fy fan säger jag vad snyggt det måste sett ut. Jag tänkte inte utan det bara hände så fattade inte att jag räddade bollen förens efter reflexen med högerarmen var över.

Våran huvudtränare tycker dock att jag är match-otränad, och visst det kan jag hålla med om, varför han hellre sätter in målvaktstränaren i mål under den tidigare omtalade matchen. Är han mer matchtränad än mig? Han tränar ju inte ens? Jag blev oerhört förvånad över beslutet men tänkte att det är lika bra att uppföra sig för jag tjänar inget till på att sura. Jag tänkte, jag skall ge Micke den bästa uppvärmningen jag kan för lagets skulle och för hans egen, så att vi kan vinna matchen. Nu är det som det är, lika bra att göra det bästa av det.

När väl matchen började och jag såg hur mål efter mål rullade in i nätmaskorna bakom våran tränare så kände jag hur frustrerad jag blev allt eftersom hur långt matchen gick! Hur kan en hel ledar-stab och en hel trupp tycka att våran målvaktstränare är bättre än mig som aldrig ens gör en hel träning? Vi förlorade matchen med 7-0 och de flesta av målen han släppte in var inte otagbara kan jag säga, utan att bli alltför elak. Frilägesräddningarna i början av matchen var snygga, helt klart, men jag hade också kunnat rädda dem. Så svåra lägen var det inte och skotten var inte hårda heller. Det säger jag inte för att vara divig eller svartsjuk utan för att vara objektiv och ärlig enligt min erfarenhet som målvakt. Eftersom jag är grym på frilägen är de lägena inte omöjliga att ta. Inte säkert att jag hade tagit alla tre ändå, det vet man aldrig, men dem var inte omöjliga i alla fall.

Det som är förnedrande är att både tränare och lagkamrater anser att jag är en sämre målvakt än en målvaktstränare på 40 bast som inte ens tillhör truppen? Skulle jag släppt in 20 mål om jag hade stått då eller vad fan tror ni egentligen eftersom att han är en så OERHÖRT mycket bättre målvakt än mig?!

Han är en grymt bra målvaktstränare, som jag sagt tidigare, men jag skulle spelat matchen, så jävla enkelt är det. Ni valde fel nummer 1. Både tränare och lagkamrater valde fel. Jag är väldigt besviken på er skall ni veta. Fy fan vad förnedrande säger jag bara!!!

Kan man få lite bekräftelse från er över det man gör som ni tycker är bra? Allt jag gör är inte dåligt, det ser jag väl själv, men jag behöver beröm om jag skall vinna matcher åt er och om jag skall bli bättre. För lagets skull...

Rygg-trycket på de T-shirts vi sålde i samband med festivalen.

Den coolaste spelningen för min del någonsin. Den största och bästa publiken som låg en bra bit över 720-strecket vad gäller antal. Som om inte det vore nog hade vi även det mest underbara sommarvädret. Inte bara Knorrfest blev det, utan även en stor folkfest i hårdrockens och punkens tecken.

Ni som var där kan intyga att förhållandena inför årets upplaga av Knorrfest 2011 var magnifika och att det knappast kunde varit en bättre hårdrocksfestival än vad det faktiskt blev! Till och med vädret var på våran sida, vilket man inte kan veta i förväg. En varm sommarkväll med klarblå himmel. Folk satt utanför på gräsmattan med en bärs i näven, tjôtade och förfestade innan det var dags för dem att gå in på festival-området.

Rygg-trycket på de T-shirts vi sålde i samband med festivalen.

Den coolaste spelningen för min del någonsin. Den största och bästa publiken som låg en bra bit över 720-strecket vad gäller antal. Som om inte det vore nog hade vi även det mest underbara sommarvädret. Inte bara Knorrfest blev det, utan även en stor folkfest i hårdrockens och punkens tecken.

Ni som var där kan intyga att förhållandena inför årets upplaga av Knorrfest 2011 var magnifika och att det knappast kunde varit en bättre hårdrocksfestival än vad det faktiskt blev! Till och med vädret var på våran sida, vilket man inte kan veta i förväg. En varm sommarkväll med klarblå himmel. Folk satt utanför på gräsmattan med en bärs i näven, tjôtade och förfestade innan det var dags för dem att gå in på festival-området.

Rygg-trycket på de T-shirts vi sålde i samband med festivalen.

Den coolaste spelningen för min del någonsin. Den största och bästa publiken som låg en bra bit över 720-strecket vad gäller antal. Som om inte det vore nog hade vi även det mest underbara sommarvädret. Inte bara Knorrfest blev det, utan även en stor folkfest i hårdrockens och punkens tecken.

Ni som var där kan intyga att förhållandena inför årets upplaga av Knorrfest 2011 var magnifika och att det knappast kunde varit en bättre hårdrocksfestival än vad det faktiskt blev! Till och med vädret var på våran sida, vilket man inte kan veta i förväg. En varm sommarkväll med klarblå himmel. Folk satt utanför på gräsmattan med en bärs i näven, tjôtade och förfestade innan det var dags för dem att gå in på festival-området.

Den 7 juni 2011 var det exakt ett år sedan jag gjorde min första arbetsdag som legitimerad sjuksköterska på NÄL. Tänk vad fort tiden går egentligen. Mitt första år i ett helt nytt yrke har bara tickat på, speciellt när man tänker tillbaka i tiden. Så är det i och för sig med alla minnen, att dem helt plötsligt bara tog slut och blev till dåtid.