Echoes Of My Thoughts

Dags att skriva ett inlägg om de så kallade maskrosbarnen. Det är inte säkert att alla vet vad ett maskrosbarn är, så därför ska jag börja med att definiera begreppet. En maskros är en växt som kan växa genom asfalt, vilket i sig kan tyckas rätt anmärkningsvärt. Den enda anledningen till att den lyckas med detta är för att den söker sig till ljus, alltså soljuset i detta fall. Asfalten ses som något svart, mörkt, enormt och jobbigt. Begreppet maskrosbarn innebär alltså kort och gott ett barn som växer upp ur ett helvete, bestämmer sig för att fortsätta kämpa sig mot ljuset och mot alla odds klarar detta tillslut. Många av dessa barn är ganska ensamma mot världen när de kämpar sig uppåt och det kan handla om saker som mobbning, barnmisshandel och våldtäckt av barn, för att nämna några få orsaker.

Det finns många historier om både kända, som mer "okända", vanliga pesoner som växer upp och liksom återkommer till livet helt på egen hand egentligen. En av de som är lite mer kända är Dave Pelzer som skrivit triologin "Pojken som kallades Det". Personligen har jag bara läst del ett i serien, men tyckte den var intressant då den beskriver hur det kan vara.

Jag har skrivit en låt om just dessa barn för ungefär ett år sedan, som handlar om hur de kan tänkas ha det. Detta endast med den anledning att begreppet maskrospbarn är oerhört coolt och bildligt, men även för att informera samhället om att dessa barn finns och att hylla dem som faktiskt lyckas ta sig tillbaka från ensamheten till livet. Jag hade kunnat lägga upp låttexter här, så att alla fick läsa dem, men det tänker jag inte göra, dels för att de är så jäkla bra, för att inte ge andra inspiration att knycka meningar/ord och för att jag inte gett upp möjligheterna av att få skivkontrakt en vacker dag, även om man inte blir mångmiljönär.

Jag hade även kunnat tänka mig ett arbete som psykolog, för att hjälpa barn och ungdomar som står ensamma, som växer genom asfalten, för de behöver verkligen någon som kan förändra deras liv. De som på något sätt vill inse att det kan bli bättre, att det går att kämpa och att självmord inte är det bästa alternativet, även om en del säkert är självmordsbenägna. Det finns alltid någon som tycker om dig, även om det inte känns så eller verkar så. En sak som man tydligt lär sig genom livserfarenhet är att livet inte är som en saga, att det inte blir som man själv vill jämt och ständigt. Att livet är ett schakspel, där den ena personens drag påverkar någon annans, tills allt sätts i gungning.

Till samhället; maskrosbarn finns, blunda inte för dem. Försök istället att förändra dessa personers liv, för det går, och de kommer att uppskatta eran insats! Även om det "bara" gäller depressioner och inte regelbunden misshandel, mobbing och våldtäckter, så har barn och ungdomar behov av att synas, bekräftas och få hjälp, precis som vuxna människor...

Detta kan relateras till historien om pojken som var ute och gick på stranden med sin pappa. Plötsligt såg de flera hundra sjöstjärnor som låg uppspolade på stranden. Pojken sprang fram till dem och började kasta i dem i havet igen, en efter en efter en. Pappan sa efter en stund att han lika gärna kunde sluta upp med det där, då han ändå inte kunde rädda dem alla. Pojken tog dog upp en sjöstjärna i handen och svarade:
"Nej, jag vet, men för den här betyder det mycket" och kastade i den i havet...

Till maskrosbarnen; ni är grymma! Ni gjorde det och ingenting är omöjligt. Ingen förtjänar det liv som ni har haft.

Life goes on, as long as you stay alive...

Det är inte mycket man vet om hur livet ska bli, om vad vi alla har framför oss. Vad vi alla kommer att gå igenom och vad vi kommer att lära oss under tiden det pågår. En sak som vi alla vet är i alla fall att vi föds och vi dör. Frågan är inte OM vi dör, utan snarar när och hur det kommer att gå till. Lite deprimerande kan tyckas och visst, det håller jag absolut med om, men det är ändå så det är. Något ska man dö av en dag.

När den dag inträffar vet man inte, men det hade väl ändå det mest perfekta att dö smärtfritt när man är gammal och är nöjd med livet man har levt. Att man har hunnit med det man själv vill, att man har varit den man är och så vidare. Tänker inte gå in på detta så mycket mer än såhär faktiskt. Mest bara upplysa om alla läsare att ta vara på det liv ni en gång fått och göra det bästa av det. Att njuta. Att andas.
Att leva ut sina drömmar och inte drömma bort sitt liv.

Här är några saker som kan vara intressant att ta ställning till inför den dagen då döden infaller. Förmodligen inget man egentligen vill ta ställning till, framförallt inte om man är ung och hoppas själva att de kanske kommer leva uppemot en 60-70-80 år till. Inget man dock kan garantera. Dessa saker är dock några saker som man själv kan påverka och välja, kanske mest vad gäller patienter i palliativ vård eller liknande. En del bryr sig kanske mindre om det och låter det bli som det blir. En del låter anhöriga bestämma. En del följer sin religion. En del vill välja själva hur det ska vara.

Saker att fundera på är i så fall:
* Önskan att krimeras och plats att släppa ut askan på/bevara den i unan.
* Dödsannons, med speciellt dikt, text, figur.
* Dödshjälp, aktiv sådan är dock inte tillåtet i Sverige. (Det går t.ex. att få hjälp med att ta livet av sig i andra länder).
* Beslut om 0-HLR (att vid hjärtstopp inte starta hjärt-lungräddning, doktor som bestämmer detta, men du själv kan påverka detta så länge du är 110% införstådd med vad du säger, förstår vad det hela innebär samt är kapabel att fatta sådana beslut på egen hand).
* Begravningsgudstjänst, speciella sånger, tal, blommor, gravsten etc.
* Val av begravningsplats och kyrkogård.
* Tillåta att organ transplanteras till andra, för att på så sätt kunna "leva vidare" eller att "göra en sista god gärning" för någon annan.
* Själv ta emot organ eller blod vid livshotande tillstånd.
* Överlåta sin kropp till forskning.
* Att vilja dö ensam eller att vilja ha anhöriga nära hos sig.
* Dö hemma, på sjukhus, på hospice eller på äldreboende t.ex.

Inga roliga beslut att fatta, speciellt om man själv anser sig som ung och helt frisk. Saker som man kanske har tänkt på någon gång, men som man inte kunnat fatta ett beslut om ännu. Vi har diskuterat en del om detta i skolan i alla fall kan jag ju säga för er som undrar.
Rätt tråkigt inlägg kan tyckas, ber om ursäkt för detta i så fall...

Idag har jag vart på bio med en polare och sett Prince of Persia - The Sands of Time.
Över lag tycker jag att det var en helt okej film, med riktigt mycket action i. Rätt mycket coola effekter med sand, eld och blixtrar, men kanske blir lite enformigt i slutändan. Jag tyckte faktiskt filmen var mycket bättre innan själva meningen med filmen avslöjas, och det är alltså en speciell dolk som gör att man kan spola tillbaka tiden, så att saker som händer inte kan ske liksom. Alltså så att säga, det är lätt att vara efterklok och då förändra precis hur man vill att saker ska arta sig. Ska försöka att inte gå in på så mycket av handlingen, för att det itne ska förstöra för er som verkligen skulle vilja se den och uppskattar sådana filmer, (men då kanske ni inte ska läsa detta?).

Det är även ganska mycket akrobatiska hopp och skutt, vilket nästintill kan kännas lite väl mycket ibland kan jag tycka. Det är lite som Zorro, fast några gånger värre.

Dessa två saker är nog det som stör mig mest i filmen. En dolk där allt som händer kans splolas tillbaka och ändras om och om igen, vilket gör att scenerna spelas om flera gånger och man ser ett nytt resultat. Det blir på så sätt en känsla av att folk är odödliga och sådant tycker inte jag är kul på film. Huvudpersonen, som ständigt är jagad och beskjuten under filmens gång, blir lite för mycket, då det egenligen inte händer så mycket annat. Har svårt att förstå innebörden med denna magiska sand i samband med en dolk och ett timglas.
I alla dessa omtalade strider så är det så mycket rejäla hopp och skutt osv, att man undrar vart "hjälten" har sina vingar?
Jag tycker kort och gott att det blir lite för overkligt ibland, och sådant har jag svårt för när det gäller filmer rent generellt sett.

Redan med 40 minuter kvar av filmen är de på den platsen där de kan avsluta hela filmen och helt oattakerade struntar dem i det, vilket gör att filmen fortsätter i samma ständiga jakt och tillbakaspolande i tiden.

Jag hade nog kunnat säga att handlingen i filmen är ganska ostrukturerad, att filmen är mer modern än vad det skulle kunna ha varit om det hade utspelats sig på den tiden som på något sätt eftersträvas. Det händer och sägs liksom saker som jag tycker är helt ologiska i sammanhanget, precis som att filmen kunde lika gärna ha utspelat sig på 2000-talet med ett gäng vanliga IT-konsulter som spelar in en film på fritiden i Persien.

Om inte dessa "brister" hade förekommit i filmen hade den nog varit närmare att få fyra stjärnor, men min bedömning slutar på tre, och då är det alltså närmare 2,5 än 3,5 vill jag bara säga. Vad tycker du?

Betyg: * * *

Kan ju börja med att säga att programledarna som vanligt håller låg nivå i den här tävlingen:
1). Skaffa vettiga frisyrer.
2). Skaffa vettiga kläder.
3). Lär er prata engelska om ni ändå tänker försöka. Det heter fortfarande ”This” och inte ”Diss”.
4). Hitta på vettiga skämt.

1. Run Away – Moldavien
Coolt kraftfullt synth-intro. Coolt med en violinist som spelar fiol själv i början. Medryckande låt. Lite udda med en kille som spelar en rätt fräck saxofon-slinga men dansen de gör är lite oporrig om man säger så. Låter som de sjunger; ”åhh, folket!” i refrängen. Sångerskan har rätt störd klädsel. Rätt coolt målad runt ögonen är hon. Hyfsat bra utträdande. Låten är ganska snabb och mycket enformig melodi.

2. Lost And Forgotten – Ryssland
Smörig och ganska töntig låt tycker jag. Det enda som är bra i låten är nog gitarren och rösten han har, men inte det han sjunger. Förstår inte vitsen med att den ska snöa på scen och sedan övergå i en blåst? Varför han inte fixa till sig lite i håret när han ändå ska sjunga inför halva världen? Varför hålla upp ett svartvitt foto som är av sämre kvalité än en halvtaskig pappersutskrift med halvtaskig färgpatron? Varför inte ha lite mer känsla och skaffa fram ett riktigt bra foto istället?! Lite Lady och Lufsen-varning på sången.

3. Siren – Estland
Sångaren har ett lite udda rörelsemönster och helt sjukt fula danssteg. Låten baseras på en enligt mig ganska störande melodi och en sång som vem som helst hade kunnat sjunga. Skrämmande att detta var det bästa de hade att komma med i Estland. Kören är under all kritik, precis som texten. Urdåligt skulle jag säga rakt igenom!!

4. Horehroine – Slovakien
Ganska spännande start på låten. Ger mig lite minnen från tv-programmet ”Simpor och grodfötter”. Ganska tom musik som mest innehåller trummor och flöjt känns det som. Inte mycket fart egentligen. Vart tog all schlager vägen?! Vad kallar man detta för musikstil? Sångerskan sjunger skapligt i alla fall.

5. Työlki Ellää – Finland
Två vitaklädda sångerskor, varav den yngre av dem ser aningen mer spännande ut. ;o) Låt som börjar långsamt och sedan ökar successivt i tempo och låten drar igång i ett hyfsat skönt gung. Känns lite mer som om det skulle kunna ha varit filmmusik snarare än något annat. Ändå en klämkäck och trallvänlig låt, något som jag själv brukar vara svag för. Så även i detta fall. Synd att de sjunger på finska dock.

6. What For? – Lettland
Börjar som en medelmåttig, halvtaskig ballad som inte utmärker sig speciellt. Finns redan under första halvminuten många låtar som börjar mycket bättre. Och detta förbannade handklapp som ska vara med överallt i alla låtar. Varför? Hon sjunger inte perfekt och faktum är att det låter lite halvfalskt. Tjatig text. Enformig melodi.

7. Ovo Je Balkan – Serbien
Varför ska han sjunga vibrato på alla toner han tar? Hur kan man ha en sådan helt överjävlig frisyr? Flickorna ser ut som barbiedockor. Låten är riktigt dålig och fruktansvärt störande. Dessutom ser sångaren värre ut än självaste Ronaldo i fotbolls-VM 2002 och då är det inte speciellt vackert… Undrar om låten heter ”Jag, Ove från Balkan” om man översätter den till svenska?!

8. Thunder And Lightning – Bosnien
En låt som börjar ganska trögt men blir lite skönare när trummorna kommer igång. Ganska ”vanlig” popröst, med faktumet att han uttalar alla S kraftigt och blir ganska störande tycker jag. Ännu en ganska smörig låt à la Nickleback. Han spelar playback på gitarrsolot vilket innebär att han lika gärna kunde lämnat gitarren hemma. Ganska tung virveltrumma.

9. Legenda – Polen
Dansarna har på sig rätt knepiga kläder. Låten börjar väldigt segt och blir liksom inget mer. Lite coolt när de både sjunger kanon och körar i slutet, precis som när han håller fast en tjej mot sin kropp där på slutet. Låten lyfter en aning mot slutet faktiskt. Rätt skapligt. Lustigt och udda att alla dansar med ett rött äpple i början som de tar ett bett i.

10. Me And My Guitar – Belgien
Lyssnar man på bara på låten skulle man kunna tro att någon som exempelvis Ronan Keeting eller Nick i Backstreet Boys hade blivit trubadur. Smörigt men bra. Ganska skön låt och halv-hes röst. Han sjunger om sig själv och sin gitarr. Rätt trallig låt. Kommer kanske inte att bli mycket större än att vara med i melodifestivalen. Kan vara en riktig underdog dock.

11. My Dream – Malta
Sångerska med rätt skön röst. Tycker det är ganska coolt med lite rök i bakgrunden. Jag gör vissa kopplingar till ”Is it true?” som Island tävlade med nyligen, där (vackra!) underbarnet Yohanna sjung. Fräckt framträdande och jag gillar faktiskt fågeln som dyker upp mot slutet. Kraftfull power-ballad ändå, som jag ändå skulle acceptera om de gick till finalen.

12. It’s All About You – Albanien
Farlig och skön röst. Svängig melodi och skön dans. Lätt att hänga med i och lätt att gilla. Skulle definitivt uppskatta om denna låt skulle gå till final, mest för rösten och trallvänligheten. Hade säkert gått att göra denna låt lite bättre ändå, men den är ändå helt okej.

13. Opa – Grekland
Opa Opa, eller vadå? I så fall tycker jag att det är ett oerhört dåligt förslag att försöka efterlikna denna! Ett gäng killar som ska se snygga, bruna, starka och sexiga ut. Kan hända att de lyckas. Som i så fall är det enda som de lyckas med. En typisk låt som kan tänkas bli spelad en del på krogen i framtiden, eftersom det förekommer så mycket skit där. Alltså folk som inte borde ha skivkontrakt ändå har det. Tråkigt. Dåligt. Töntigt.

14. Há Dias Assim – Portugal
En ung tjej som sjunger med rätt bra inlevelse ändå. Bra hes och skön röst. Hade även vart bättre om hon sjung på engelska kan jag tycka. Känns som något av en latino-ballad. Jag tycker det blir lite för mycket vibrato på vissa ställen. Hon har en rejäl pipa, visar hon ibland, men sången blir tyvärr lite för tråkig. Lite för enformig.

15. Jes Ja Imam Silata – Makedonien
Riktigt rockig låt med sköna, halvporriga dansare. Kraftfull sång. Hade verkligen varit bättre med engelsk text! Låten blir något sämre med rappen i, men ändå låter det ganska coolt. Denna låt gillar jag. Skönt gitarr solo av en duktig gitarrist. En låt jag verkligen hoppas på till finalen! Bra jobbat. Smakfullt!

16. Butterflies – Vitryssland
Stilren början på låten. Anmärkningsvärt att Robert Wells spelar piano. Skön kombination av röster i refrängen. Sångare nummer två presterar bättre på verserna än han med basrösten som startar låten. Riktigt coolt med fjärilsvinar på dem i olika färger! Riktigt grymt faktiskt. Gillas verkligen!

17. Je Ne Sais Quoi – Island
Okej synth i introt. Bra röst har hon. En låt som byggs upp mer och mer. Tycker nog dock att melodin är bättre än texten, vilket är ett fall framåt med en sådan röst. Versernas text passar något bättre iaf. Tydligen en av körtjejerna till ”Is it true?” med Island, vilket ger mig funderingar på att det är hennes röst som är övermäktig och inte Yohannas? Rösten slår dock det mesta. Grymt bra falsett. Liky, liky.

Till final: Bosnien, Moldavien, Ryssland, Grekland, Portugal, Vitryssland, Serbien, Belgien, Albanien och Island.

Vad tycker du om alla dessa bidrag och de som gick till finalen?
Tell me now!

Dags att börja med något nytt här i min blogg! Tidigare har det varit månadens bild. Nu är det dags för något helt annat, nämligen topplistor av olika slag. Det kan handla om lite allt möjligt och jag ska försöka lägga upp en ny lista för varje månad, år eller när jag tycker det passar. Som en polare sa till mig; Man kan inte leva utan musik! Frågan är om man kan det? Inte lyckligt i alla fall, så länge musiken man hör är något som faller en i smaken såklart. Först ut är Sonata Arctica's album från 1998, Ecliptica. Finsk power metal när den är som bäst och ett av mina absoluta favoritband. Faktum är att albumet verkligen är bäst. Finns inte en låt som är riktigt dålig! Det är som en så kallad Greatest Hits skiva, men det konstiga är att det är deras debutalbum. Lyssna och njut, speciellt om du gillar power metal!

1. Blank File * * * * *
Magnifikt intro som drar iväg rätt i högt tempo och lägger ribban för hela skivan. Rösten är övermäktig, framförallt i refrängerna. Jag är oerhört svag för manliga falsettsångare i denna gengren. Sköna rythmer i såväl gitarr, trummor som bas och synth. Dubbeltrampet är helt perfekt. Senare ett gitarrsolo följt av ett synthsolo samt sedan gitarrsolo och ett avslutande synthsolo igen. Underbar Ohh-kör med tillhörande brygga med pampigt synth-komp. Taktartsbytet till en 4/5-takt är grymt. Sedan återkommer refrängen igen, i något slags halvtempo för att sedan, för att sedan övergå i full hastighet. Hela outrot är också helt perfekt. Helt fantastiskt bra, felfri och genomtänkt låt rent musikalist. Verkligen den stora favoritlåten med dem. Faktum är att detta var den första låten jag hörde med Sonata Arctica över huvudtaget, efter rekomendationer från en kompis dåvarande pojkvän som är kunnig inom power metal branchen och rekomenderade denna skiva för mig. Sedan var jag helt såld! Underbart!

2. My Land * * * *
Riktigt skönt synth-intro som bygger upp låten, följt av ett härligt tugg med gitarren och en Ohh-kör. Skönt gitarr-tugg även i verserna.
Smart att köra två verser och två bryggor på rad innan första refrängen kommer. En refräng som är skapligt lätt att sjunga med i. En låt som inte riktigt håller samma tempo som föregående låt, men ändå bra. Låten trappas sedan ner en aning med ett dominant, rätt tungt, gitarr-riff och trumkomp, förljt av en brygga i lite mera tempo med dubbeltramp-partier. Efter detta kommer ett skönt stick med soft sång och behaglig bakgrundssynth, som avslutas med ett falsett-skrik och sedan drar låten igång igen, fast med lite annorlunda gitarr och synth. Avslutningsvis ett ganska ballt outro.

3. 8th Commandment * * *
Låten börjar med ett snabbt gitarrintro, följt av snabba trummor och synth. Skön basgång i verserna, som varierar lite i melodi för varje runda. Refrängen är lätt att sjunga med i, med ett extra plus i falsetten, som vanligt. Det förekommer en hel del snabba gitarrer i denna låten och bakgrundssynthen är tydlig och passande. Efter solona trappas låten ner en aning, i vanlig ordning (känns det som) med bara sång, upptrappning av instrument i ett skönt gung och sedan tillbaka i full tempo igen. Låten avslutas tvärt.

4. Replica * * * *
Skönt gitarrbaserat intro. En ballad med bra text, lite halvdant uttal kanske, men sången är ändå bra. Låter lite typiskt som en hårdrocksballad. En väldigt skön låt, som jag dock tyvärr tycker känns lite uttjatad för min egen del. En låt som även den byggs upp med mer instrument allt eftersom låten går. Sköna basgångar. Sedan kommer en lite snabbare del av låten där det är dags för sköna solon av både gitarr och synth. Måste säga att denna låten också är väldigt melodisk och välarbetad ändå. Mot slutet av låten kommer en basgång som bryter av låten, den börjar om med det sköna gitarr-plinget igen, för att sedan avslutas med ett par refränger. Det sista man hör av låten är första värsen igen, som även den påminner om introt. Toppklass och varierande.

5. Kingdom for a Heart * * * *
Grymt fartfyllt och tajt intro baserat på synth, bas och gitarr som spelar samma slinga. Mycket melodiskt. Verserna känns trallvänliga och lätta att hänga med i. Goa refränger med enkel text att sjunga med i. Gillar verkligen den intro-slingan som är typisk för låten. Sedan är det dags för lite olika melodier och coola solon igen. Extremt välarbetad, varierande melodi. Så kommer ännu en sådan där skön avslappnande refräng med asball effekt på sången och soft bakgrundsmusik, för att sedan stegra igen till normalt tempo. Sista refrängen är det väldigt mycket power i. Sedan dags för den omtalade slingan igen som avslutar låten.

6. FullMoon * * * * *
Riktigt mäktigt och uppbyggande intro. En av deras mest kända och önskade låtar vid spelningar. Börjar med piano och solosång, för att sedan släppa in gitarren. Efter detta kommer ett ballt trumfill och en tempoökning upp i underbar galopp! Sköna verser. Grymma bryggor och refränger! Lätta att sjunga med i, med härlig kör som sjunger "run away" i bakgrunden. En riktigt bra låt, med riktigt bra sång som verkligen växer allt eftersom låten går, vilket innebär att lyssnaren bör fokusera på detta. När det är dags för solot trappas tempot ner en aning, för att sedan öka igen vid synth-solot. Mycket härlig övergång får jag säga! Även följande övergång till refrängen är grym, med en ascool virveltrumma genom hela låten, och mycket bra sista rerfränger sångmässigt. Toppklass!

7. Letter to Dana * * * * *
En av deras absolut bästa ballader, och även en av de bästa jag vet. Börjar med panflöjt, akustisk gitarr och sång. Mycket bra text och jag älskar titeln lika mycket som jag älskar "Dana". Så kommer synthen in sakta, följt av trummorna och ett skönt gitarrsolo-riff. Följande vers är tung och soft med mycket känsla. Sliden med gitarren är klockren! Sången växer genom hela låten. Sedan dags för ännu ett enastående soloparti förljt av kanske världens bästa stick någonsin, med makalös text, sång och känsla! Trumkompets variation är underbart. Speciellt då han håller ut på "Lieeeeee" välidgt länge, sjunger i falsett, och går ner mycket snyggt till "grave" istället för att gå upp, vilket man nästan kan förvänta sig i det läget. Dags för lite soft panflöjt och en soft vers till. Sedan kommer en sådan underbar slide med gitarren igen och låten får ny fart. Sista refrängerna är makalösa! Soft slow-motion-slut. Älskar denna låten! Väl värd att lyssna på.

8. UnOpened * * * * *
En låt som finns med två olika varianter på texter för övrigt. Låten börjar med ett synth-intro, sköna gitarrkomp och riff, med passande synth i bakgrudnen av verserna. Introt är väldigt bra, liksom första versen, följt av soloparti och Ohh-kör. Viss nedtrappning på låten igen, med skönt gung i för att sedan så småningom dra iväg igen, med ett något snabbare synth-solo. En av de sista refrängernas sång är grymt bra!

9. Picturing the Past * * * *
Lite smått hysteriskt intro. Relativt snabb och bra sång i veserna. Hela låten känns iofs ganska hafsig och snabb, men det allra mest makalösa är ändå hans sång i refrängerna. Den falsetten slår det mesta kan jag säga! Den plötsliga sänkningen av tempot är klockrent, likaså tempoöknignen och Ohh-kören. Verkligen en bra låt. Kan inte förstå hur man kan sjunga som Tony Kakko! Snabba synthsolon och tvärt avslut.

10. Destruction Preventer * * * * *
Lite smått mystiskt intro som sakta ökar i intensitet. Gillar verkligen när synthen kommer igång samtidigt som det sköna gitarrplocket i bakgrunden. Efter detta trappas låten upp rejält till en riktigt grym vers! Skönt tugg i gitarrerna! Älskar sådana saker som när Tony sjunger halva ordet av "Mankind" i falsett, och det kommande underbara dubbeltrampet, följt av uthållande toner på "All". Refrängen är i stora delar i falsett och det är magnifikt. Snabbt soloparti som växlar smart mellen gitarr och synth, vilket är rätt typiskt för Sonata Arctica över lag. Gillar att det är så mycket power i verserna, och framförallt i sången. Låten saktas ner igen en aning och mycket fokus läggs på det tunga trumkompet och Ohh-kören. Låten liksom dör ut ett tag och man tror nästan den ska ta slut, men så drar det igång igen. Kraftig sång och upptrappning av låten med ett skönt stick och snabba, sköna solon med dubbeltramp. Tempot dras ner igen och sången kommer igång lite försiktigt igen för att bli mäktigare och mäktigare för att sedan avslutas i den unika falsetten à la Tony och ännu en grym refräng! Snabbt, tajt och tvärt avslut.

Det var det hela. Med tanken på alla stjärnor jag ger till låtarna på albumet så kanske det inte är så konstigt att jag tycker det är så jäkla bra. Verkligen ett album att lyssna på om man älskar power metal, men aldrig hört Sonata Arctica. Ska tillägga att de har gjort några album redan och att de skiljer sig en del både rent muskalsikt och sångmässigt osv mellan dem. Vad tycker du själv om skivan?

Hade en väldigt duktig föreläsare i skolan idag som pratade om "Katastrofmedicin", alltså vad katastrofer (trauma, olyckor) är och hur man ska agera i dessa situationer osv. Allt ifrån vad ambulanspersonal, polis och räddningstjänsten står för samt samarbetet mellan dem och olika sjukhus. I Sverige har man, enligt så som jag har uppfattat det, bestämt sig för att använda sig av s.k. Rikssjukvård. Något som det både går att hitta positiva och negativa saker med, precis som med det flesta saker här i världen.

Det positiva med rikssjukvård är att denna sjukvård specialiceras så att man skickar runt patienter till det sjukhus som har bäst kompetens vad gäller just den diagnosen eller problematiken.
För ett tag sedan gick det ett program på tv som handlade om hur man stängde en hjärttransplantions-avdelning i Stockholmstrakten, för att de hade något färre patienter än deras konkurenter i Göteborg och Lund. Det handlar alltså endast om vilket sjukhus som har flest patienter och inte vilket sjukhus som har rätt utrustning och rätt kunskap.
Enligt statistiken visade det sig även att detta sjukhus vid Stockholm lyckades med sina operationer lika ofta som de i Göteborg och Lund, enda skillnaden var att de hade något färre patienter varje år att hjärttransplantera.

Visst är det ändå ganska bra att ha specialist-sjukvård, vilket i sin tur innebär att man som patient kan känna sig trygg över att man får vård av exv. läkare som anses vara experter inom sitt område. En nackdel är de personer som behöver transporteras under en längre tid och kanske inte ens hinner fram till rätt sjukhus i tid. Om man ser rent geografiskt på dessa ovan nämnda hjärt-transplantioner så finns det då en i västra sverige, en i södra sverige och en i östra sverige som man bestämmer sig att ta bort. Hur mycket lättare blir det då för en patient att transporteras med ambulans (eller helikopter) från Stockholm till Göteborg, utan att avlida på vägen? Eller att flytta en patient från Umeå till Göteborg, även om det hade varit mycket närmare att åka till Stockholm? Detta med motiveringen att någon bestämt sig för att denna avdelning ska läggas ner, trots att kunskapen och utrustningen finns för att rädda livet genom en lyckad operation.
Patienten som intervjuades i programmet var oerhört tacksam över att komma så snabbt till sjukhuset i Stockholm för att hjärttransplanteras. Hon hade aldrig överlevt hela vägen till Göteborg, säger hon.

Som sagt var, är allt relativt, beroende på vilken synvinkel man har på allting och vilka saker man sätter i relation till varandra.

Med tanke på föreläsningen så har det visat sig att mycket svårt skadade personer har störst chans att överleva om de får rätt behandling inom 60 minuter, från det att olyckan inträffat. Alltså inte efter ytterligare 10-20 minuter som det kan ta innan första ambulansen är på plats (bl.a. för att en del åker ambulans hellre än taxi!). Då är det alltså redan bara 40 minuter kvar att rädda liv på. Sedan ska patienten kanske få viss behandling, bäras ner för trappor, läggas på båren, in i ambulansen och till sjukhuset för att få fortsatt hjälp. Det kan ta längre tid än man tror, med tanke på att det kanske dröjer ännu längre tid om ambulansen måste ha poliseskort fram till olycksplatsen (p.g.a. begåvade människor som förstör deras arbete med misshandel och stöld osv.) och det kanske har gått ytterligare 4-5 minuter innan någon kunnat ringa 112. Ska man dessutom hinna köra till ett sjukhus som ligger längre bort än "nödvändigt", för att kunna lämna av patienten blir det kanske svårt att hinna inom en timme, vilket senare kan visa sig i hur resultatet av behandlingen blir, om patienten väl är vid liv när den kommer fram vill säga. (Nu snackar vi alltså extremfall, där varje minut är viktig och inte personer som stukat foten eller har urinvägsinfektion och ändå åker ambulans, för det förekommer också).

För att visa på detta med hur olyckor går till berättar föreläsaren om att energi inte orsakar något alls så länge den är i rörelse. Det är först när den stoppas som skadorna kommer. Du dör alltså inte så länge du sitter i en bil och åker, utan först när du krockar, för att förenkla det hela. På samma sätt som om du står i en hiss där linorna lossnar och du faller neråt. Då kommer du inte att skada dig, eftersom du har samma hastighet som hissen. Skadorna kommer först då hissen slår i marken längst ner, för att rörelseenergin måste övergå i värme och därmed tycks hissen ihop och du mosas.

Han påpekar en väldig massa olika intressanta saker under föreläsningen. Bland annat visar han en video som visar på vikten av att ha säkerhetsbälte och airbag, samt använda dessa på rätt sätt, inklusive vilka skador kroppen får vid olika typer av kollisioner och hastighter. Det handlar inte om att du som förare är dålig på att köra bil eller att du har på dig hjälm när du cyklar för att du anser dig vara världens sämsta cyklist. Det är inte därför du ska skydda dig. Det är för att andra personer i din omgivning kanske är rattfulla, trötta, okoncentrerade, tittar åt ett annat håll, just då byter låt på stereon eller tillhör Sveriges Sämsta Bilförare. Det är då det kommer. Det plötsliga stoppet, när energin dödar. När olyckan är framme. Då du kan behöva få rätt hjälp inom en timme för bästa möjliga utgång.

Se gärna det omnämnda klippet "Det plötsliga stoppet" på; http://www.google.se/imgres?imgurl=http://cursnet.srv.se/lsc/kurser/pao/pao_kinematik/pic/507090_film.jpg&imgrefurl=http://cursnet.srv.se/lsc/kurser/pao/pao_kinematik/undsid12.html&usg=__AQhpQ4fDzgHqnduVi5TLlY3O90k=&h=181&w=238&sz=18&hl=sv&start=6&sig2=eleALdkLcXKKNjkaEpzFrA&itbs=1&tbnid=jtMG13CFi6tyKM:&tbnh=83&tbnw=109&prev=/images%3Fq%3Ddet%2Bpl%25C3%25B6tsliga%2Bstoppet%26hl%3Dsv%26gbv%3D2%26tbs%3Disch:1&ei=obvyS7n0M9CG-Qaq0bjyDQ

Så heter det nya albumet med The Ark som utkom den 26 April. Det som skiljer sig från andra album och detta albumet är att det släpptes som en skiva med en tidning till om bandet. Där står det en del intressant fakta om bandet, bilder, historiska återblickar, olika listor, texter till alla låtarna, intervjuer, info om albumet och lite annat smått och gott. Har inte läst hela tidningen och inte heller lyssnat övermycket på låtarna. Dock vågar jag nog säga att tidningen känns lite överskattad eller så hade jag lite för höga krav på vad den skulle innehålla när jag köpte den. Det känns som att det är mer bilder och reklam än text.
Musikaliskt sett kan sägas att deras musik inte längre låter som den har gjort. Inte för att låtarna är dåliga, för det finns allt en del sköna partier. Dock är avsaknaden från riktiga hits som "One of us is gonna die young", "Clamour for glamour", "Prayer for the weekend", "Calleth you, cometh I" och så vidare. Skivan känns i det stora hela som någon slags soft pop-rock som baseras på mycket olika effekter, lite bakgrundsgitarr, gammalt sound och dominant bas. Texterna känns över lag rätt halvdanna enligt min mening, med tanke på vad mr Ola Salo tidigare presterat.

Hur som helst tycker jag att det är en lysande idé av grabbarna att ge ut en tidning tillsammans med albumet, för att på så vis locka folk till att köpa skivan istället för att ladda ner den, vilket tyvärr är ett rätt vanligt problem för nya musiker som ska tjäna pengar på sina mästerverk. Hoppas att det finns flera band som kan ta efter denna idé samt att utveckla denna ytterligare!

Här följer nu en kort genomgång av låtarna:

1. Take A Shine To Me * * *
En låt som svänger. Texten är ett ?. Skön och medryckande refräng ändå trots allt. Givet förstaspår på skivan.

2. Superstar *
Rätt soft och skönt gitarriff i introt. Denna texten är inte heller mycket att hänga i granen. En låt som känns ganska enformig, då det inte händer så mycket i den. Det låter väldigt likadant hela låten igenom. Samma trumkomp i stort sätt i 4.38 minuter säger en hel del.

3. Stay With Me * * * * *
En riktigt skön och bra låt med utmärkt sång! Förmodligen den låt jag gillar allra mest på hela skivan! Texten är välarbetad tycker jag. Får känslor av ensamhet, höst, lite halvruggigt väder och K Ä R L E K. Hopp om att ha kvar det finaste man har...

4. Singing 'Bout The City * * *
Lite halvt trallvänlig låt. Känns lite som On The Road-musik. Soft musik helt enkelt. Refrängen är lite nog låtens svagaste parti ändå. Cool effekt på ekot, som jag inte kommer ihåg vad den heter även om jag vet hur den ser samt att den används på It´s My Life med Bon Jovi. Solot är bra och sedan kommer ätt käckt mellanspel och stick som avslutas med en takt från den där Flight of the Bumble-Bee, trappas ner smart i takt för att sedan öka igen. Bryggan är skön, förmodligen även bättre än verserna.

5. Have You Ever Heard A Song * * *
Ytterligare en soft sång. Skön rythm i texten, som känns väl-strukturerad och varierad. Bra sång.

6. Publicity Seeking Rockers *
En låt som jag inte är speciellt förtjust i alls. Finns ett par delar i låten som är bättre än det andra. Annars inte mycket att ha.

7. I´ll Have My Way With You, Frankie * *
En för ovanlighetens skull, på denna skivan, en rätt gitarrbaserad låt. Hyfsat okej låt ändå måste jag nog säga.

8. All Those Days * * *
Mörkt, tungt power intro som gör stor del av låten och står sig länge. Soft sång, soft soloparti och skönt eko i virveltrumman.

9. Hygiene Squad
Förmodligen en av de sämsta låtarna jag hört med The Ark. Hatar verkligen titeln. Förstår inte meningen med den? Varför ska man göra en låt med en refräng som påminner om en annan låt; "In the Summertime, where the weather was bright" eller något tror jag orginalet är. Varför skriva om hygien? Onödigt utfyllnadsspår! (Nolla i betyg).

10. The Red Cap *
Att döpa en låt till den röda kepsen är rätt obegripligt tycker jag. Ointressant handling i texten. Lagom skön melodi. Refrängen höjer låten en aning ändå.