Echoes Of My Thoughts

Dags för ännu en del av Tragedi+Pest-I-Kvalen 2010. Har ingen större koll på vilka bidrag som vunnit tidigare deltävlingar eller vilka bidrag som har varit med och tävlat. För det första för att jag har haft annat för mig på lördagkvällarna, vilket inte är svårt, då nästan vilken fritidsaktivitet som helst går före detta evenemang. Nu är det dock så att jag inte har något bättre för mig än att kolla på skiten och vad passar väl bättre än att blogga om det då?!

Själva introt av tävlingen (efter den töntiga dansen) är påklistrat, oprofessionellt, ointressant, barnsligt och ospntant. Vilket i och för sig inte är så konstigt, med tanke på att det är en sångare och en dagisfröken som är programledare.
Kvällens startfält innehåller som vanligt ett gäng okända artister, tidigare idol-wannabe-vinnare och samma gamla vanliga artister som alltid annars är med. Dags för bidrag nummer ett, trorts allt:

1. Sibel - STOP
Introt börjar med en kort "film" om Silvermoon och sedan har hon klätt sig så likt henne hon kan.
Coolt synth-intro! Svängiga verser och refränger med härligt gung! Häftig och udda klänning har hon på sig. Rösten är passande för låten som är en blandning mellan disco-pop och rock. En låt som jag skulle kunna tänka mig gå vidare till finalen helt klart. Spännande avslutning, men det hade räckt med en paus och inte med två, vilket förstör känslan lite.

2. Py Bäckman - MAGISK STJÄRNA
En kortfilm med någon slags häxa i och så kommer Py, som påminner om, ja just precis, en häxa. Smart!
Hur kan man vara så dum att ställa upp i en tävling när man är 60+, har blå sammetsrock och solglasögon (Ozzy Osbourne?)?! Hon sjunger dessutom falskt på minst ett ställe! Vibratot i rösten är på gränsen till ogenomförbart emellanåt. Texten är inte bra och för lång. Lite bra med munspelet. Ännu en tragedi, en pest i kvaltävling 4. Uselt!

3. Neo - HUMAN FRONTIER
Coolt och svängigt intro. Bra sångröst. Proffsigt uppträdande. Kontrollerat svängande med käppen. Medryckande melodi. Jag kan tänka mig att se detta bidrag i andra chansen. Påminner om en korsning av Alem Al Zakir och bröderna Rongedahl, fast 1 000 gånger bättre.

4. LoveStoned - THURSDAYS
Soft, trallig melodi och vers. Refrängen är okej. En låt som jag skulle kunna tänka mig att lyssna på efter tävlingen. Dock kan man undra vad det är för frisyrer killarna har skaffat sig?! Frya röster som passar ihop med varandra och med melodierna. En låt som faktiskt skulle kunna ta sig till final enligt min åskit. Andra chansen är det minsta man kan begära. Coolt.

5. Anna Bergendahl - THIS IS MY LIFE
Ännu en Idol-tjej som väljer att utveckla sin karriär genom melodifestivalen. Alldeles för mycket läppstift. Skulle kunna haft en ännu bättre frisyr och finare klänning. Det hade verkligen lyft fram henne mer till hennes fördel. Soft gitarrlåt som inte blir så mycket mer.
Man ser hur hon verkligen njuter av att stå på scenen och älskar den låten hon sjunger vilket blir ett stort plus i framträdandet! Bra Anna! Men vart tar gitarren vägen?!

6. Pernilla Wahlgren - JAG VILL OM DU VÅGAR
"Break a leg-vitsen" fungerade inte alls. Synd för dig. Dålig text. Ett typiskt bra bevis på hur alla usla bidrag i denna tävling uppkommer; rutinerad artist, skitdålig text, fula kläder, tonartshöjning på sista refrängen och en melodi som ska se till att hon vinner. Men Pernilla, det gör du inte...

7. Noll Diciplin - IDIOT
Vem fan bryr sig om vad låtskrivarens dotter ska heta?!
Riktigt töntigt intro! Barnsliga småstjärnor. *Suck*. Varför kan ni inte ställa upp med ett vettigt bandnamn och låttitel?
Riktigt dålig text, fruktansvärt kass sångare! Röjigt uppträdande med vilja och energi. Man får ha överseende över att det är punk och då blir det helt plötsligt mer acceptabelt att lyssna på skiten. Basisten spelade säkert playback. Har svårt att koppla hur basen låter och hur han rör på sina händer. Förmodligen finns det en hel del som går i årsklass 4-8 som ringer och röstar, eftersom de inte förstår bättre... Förmodligen är det därför de får vara med i tävlingen också, för att få alla tondöva småbarn att rösta. Att skicka dem till finalen i Norge hade varit pinsamt!!

8. Peter Jöback - HOLOW
Varför ska du säga att du behöver pengarna? Varför ska du avslöja att du måste ha en stämgaffel för att kunna sjunga? Skärp dig pucko!
Soft smörballad med rätt cool rök-ljuseffekt i bakgrunden. Fräcka ljuseffkter som påminner om laserstrålar i olika färger.
Hans röst låter mer kraftfull nu och inte lika "pojk-bögig" som förr i tiden. En skön låt som kan gå längre än man tror...
Det går för övrigt att sjunga Carolas "Evighet" till denna melodin, fast inte i exakt samma tempo, vilket inte många tänker på.

Dags för penga-kåta SVT att påbörja omröstning nummer 1.

Christin borde fortfarande hålla sig till sitt vikariat som dagisfröken. Hyfsat roligt ironiskt inslag om Malena Ernman dock.
Skönt att super-trouper-schwarzenegger-Dolph gick hem och lade sig till slut! Men så kom den förbannade Tragedi-pest-i-kvalens tönt-dokusåpa à la Dolph. Det kan inte bli töntigare och mer irriterande röst finns inte. Usch! Finns bara en sak att göra: "MUTE" och "BLUNDA SÅ FINNS HAN INTE"!!!
Rickard Wolf ser gammal ut för övrigt...

Anna Bergendahl uppträder igen, så rörd och tårögd, ödmjuk, ung, glad, tacksam och grym! Grattis till Finalen!!

Dags för penga-kåta SVT att påbörja omröstning nummer 2.

Christin kan inte sjunga. Svante-Thuresson-Låten är åt helvete. Inte speciellt passande med en duett som kunde vara mellan mor och son, Måns och Christin. Ganska skapligt medley.

Tur att Neo gick vidare till andra chansen och inte de punkiga småbarnen!
Peter Jöback i Final var också helt acceptabelt!
Pernilla Wahlgren får också nöja sig med andra chansen.

Oavsett vilka, vem eller vad som "tar sig fram" (se de olika spåren ovan) så tar sig alla fram ändå tillslut men alla gör det på olika sätt, med olika förutsättninger, gångstilar, personligheter och under olika lång tid. Så länge man vågar gå framåt. Precis som det är i verkliga livet.
Så länge man vågar gå framåt så kommer man också framåt. Antingen genom att gå en väg som någon annan redan har gått och då kan du in princip springa rakt fram mot målet, eftersom vägen redan är "fri från hinder". Eller så provar du en helt ny väg, där ingen har gått och där snön inte är upptrampad, men med samma mål som han som gick där innan dig. Du kanske får gå längre och det kanske blir jobbigare, men du kommer fram ändå tillslut, så länge du går åt rätt håll och vet vart du vill komma.

Vet du vart du är på väg eller har gått vägen förut är inte framtiden speciellt skrämmande eftersom du vet vart du hamnar så småningom. Är det däremot en helt ny väg som du går, för att exempelvis utforska området där du bor, så kan vägen till och med vara upptrampad, men det är inte säkert att du vet vart du går eller vart du hamnar eller hur långt det är kvar till målet. Framtiden och den vägen du har tagit är lite osäker just då.

Fotspåren bakom dig kanske snöar igen och blir lite suddigare, men du kan ändå gå tillbaka.
Så länge marken bakom dig håller så kan du alltid gå tillbaka till tryggheten, om du känner för att vända om, dit där du en gång kom ifrån. Har du då en trygghet bakom dig, såsom vänner, familj eller en säker mark som inte har rasat, så vet du att du alltid kan gå tillbaka, för då vet du i alla fall var du hamnar. Tillbaka till tryggheten. Där du en gång startade. En trygghet som du i bästa fall alltid är välkommen till och som står stenhårt fast och väntar på dig utan att ha rasat sönder så att du inte kan backa.
Det kanske är så att du försöker springa ifrån något du har mött tidigare på vägen och väljer en ny väg som du inte känner till. Plötsligt blir det även svårare för dig att gå tillbaka, ifall det obehagliga fortfarande finns kvar, samtidigt som du inte vet något om framtiden, alltså den vägen du springer på.

Har du gått vilse i skogen så vet du inte vart du är på väg, men så länge du vet vart du kom ifrån och går tillbaka dit, så kommer du alltid att hamna där du började ändå. Det kanske är svårt att minnas hur vägen är tillbaka, eftersom den även blir spegelvänd. Allt beror på vad du väljer att lägga dina sinnen på. Allt som du tittar på, reflekterar över och så vidare, kommer du även att komma ihåg under den vägen du vandrar. Precis som det är i verkliga livet. Det du lägger din uppmärksamhet och fokusering på under livets gång är också det som du värderar som mer betydelsefullt än något annat under vägen. Reflekterar du till exempel över ett fint rött hus när du går framåt, så kommer du också att känna igen dig när du gått vilse och går tillbaka igen. Det du väljer att lägga din energi på och som inte bara passerar omedvetet utan reflektion, kommer du ihåg.

Även om du går tre steg framåt får man gå två steg bakåt, bara man vet om det själv och har något att falla tillbaka på så att man inte ramlar omkull. Precis som i verkliga livet, eller hur??

Samtidigt som alla blir äldre blir vetenskapen och tekniken bättre, i alla fall när det gäller många områden. Dock inte när det gäller Sony Ericssons mobiltelefoner. De blir visserligen modernare och snyggare men samtidigt så fungerar de inte lika bra som de klassiska Nokia-telefonerna till exempel. Frågan är vad som är bäst egentligen?

Mina två senaste Sony Ericssonmodeller har varit under all kritik däremot. Min förra telefon, W902, fungerade inte alls som någon kund ville, vilket ledde till att den till och med slutade att tillverkas på grund av detta. Min egen telefon gick sönder efter tre månader första gången och efter 11 månader hade den gått sönder 4 gånger sammanlagt och dessutom hade ett par hörlurar som jag fick också blivit utbytta eller reparerade. Kan ni tänka er, 4 stycken olika W902 på 11 månader?! Det innebär med lite snabb överslagsräkning att de inte ens håller i tre månader per telefon! När jag tillslut hotade SIBA med att gå vidare med det här om jag inte fick en annan modell eller pengarna tillbaka så fick jag omgående och utan några större problem min vilja igenom. Dock hann jag få några nya W902:or från SIBA trots att telefonen inte längre tillverkas på grund av alla kunder som har problem med den.

Resultatet blev en Aino som enligt personalen på SIBA var en riktigt bra musikmobil, vilket jag ville ha, och inkluderade en touchscreen.
Det dröjde inte ens en månad innan denna touchscreen lade av av sig själv, displayen slukade mitt batteri eftersom den aldrig slockanade och knapplåset gick inte att använda heller. Så har jag idag fått tillbaka min kära telefon, som varken tål kyla eller något annat verkar det nästan som. Som tack försvann alla instälningar också, eftersom de ständigt envisas om att uppdatera mjukvaran jämt och ständigt!

För att försöka undvika samma problem med touch-screenen ännu en gång, eftersom det är så förbannat tröttsamt, så tänkte jag köpa ett mobilskyddsfodral till den, så att den skulle skyddas när jag hade den i fickan. Då fick jag rekomendationen av personalen på mitt hatade och omtalade SIBA i Överby att det fanns ett jättebra plastskydd som var gjort speciellt för min Aino-modell. Detta tänkte jag lät väldigt bra och köpte ett sådant på Teknikmagasinet, som han skickat mig till. När jag hade slängt ut ytterligare 250:- på en mobiltelefon under all kritik (precis som alla andra telefoner) så var jag äntligen hemma för att öppna kartongen. Då, till min stora förvåning, visade det sig att det var några små tejpbitar i "plast" (Invisible Shield), snarare silikon eller gummi, fast för 250:- så det måste vara riktigt fin plast! Numera ser min telefon helt mobbad ut och fan ta dem om detta inte skyddar min telefon mot fler skador!
Tejpen var nästintill helt omöjlig att få på och att bli av med alla luftbubblor på. Varför kan inte bara Sony Ericsson se till att plasta in alla jävla telefoner själva istället så kan jag betala mina 250:- i telefonpriset och slippa reparera en helt ny modell och dessutom tvingas tejpa den själv?!

Men i och för sig måste detta vara en riktigt bra försäljningsidé, eftersom dagens mobiler inte håller måttet och uppdateringarna inte finns i en hel livstid, så måste alla köpa nya hela tiden och dessutom massa tejp, skyddspåsar, högtalare och så vidare.

Hörde på nyheterna för ett tag sedan att Sony Ericsson gått minus med flera miljoner(/miljarder?) mer än förväntat förra året och ändå gått med vinst! Så frågan är, Sony Ericsson, om eran verksamhet att tillvärka för dålig mobiltelefoner är något annat än Idioti, Bra försäljningsknep och Egoism?

En gång i tiden var detta en trevlig musiktävling, utan delfinaler, dokusåpor och andra chansen, där det enda problemet var att fel låt vann ibland. Idag är det snarare en dokusåpa, med barnprogramstema, för pengakåta arrengörer.
Den låt som vinner är inte den som är bäst längre. Numera är det han som är fulast, dansar sämst, spelar fiol, ser ut som en apa, med en melodi som låter som 27 andra som samma låtskrivare har gjort det senaste decenniet. En annan viktig del i denna tävling är att ha så många deltävlingar som möjligt, för att få in så mycket pengar som det bara går från alla fjortisar som röstar på Idol-Ola. Själva finalen i Eurovision Song Contest går till som så att den som är sämst och har flest vänner i grannländerna vinner hela skiten.

Kristian Luuk hoppade av som programledare inför förra årets tävling, just för att programmet efter flera år i nerförsbacke är påväg mot tidernas fiasko vad gäller musiktävlingar och underhållningsprogram i det stora hela. Han gjorde helt rätt tycker jag och föll dessutom med flaggan i topp. En programledargestalt som är omöjlig att efterträda, speciellt så som årets programledare är... Och Petra Mede ska vi inte ens tala om, så fruktansvärt dålig, tråkig, ful, barnslig och gapig är hon!!

Jag kollar mest på denna tävling numera för att se hur många låtar som redan har gjorts, hur många som skämmer ut sig inför svenska folket och i Europa samt hitta den enda låt som verkar hyfsat okej att lyssna på. Här kommer en kort resumé av första delen av melodifestivalen 2010:

Själva tävlingen börjar med ett mäktigt intro där Melodi- och pridefestivalens fader Christer Björkman är utklädd till soldat. Det är tre duktiga sångerskor vars röster passar ihop utmärkt när de sjunger den oerhört pampiga och lätt publikflörtande låten Holding Out For A Hero. Ett intro som visade sig vara det bästa med hela tävlingen, enligt min menning. Idén att köra in på motorcykel med sidovagn är lite udda, men samtidigt lika uddlös som allt annat. Presentationen som görs är lite smårolig ändå måste jag säga, men blir lite väl barnsligt när det skojas om starinljusen, vilket får mig att önska att de bara höll käften och presenterade första låten istället.

Green-room-vitsen är helt åt skogen, precis som att alla i sverige tror att ett green room är grönt, när det inte varit det på de senaste 10 åren! Löjligt!

Måns är den som lyckas bäst och kan se naturlig ut när han pratar. Tönt-Christine borde vara kvar i lattjo-lajban tillsammans med Fake-Arnold (Schwarzenegger). Till och med Martin Timell, eller varför inte Robin Paulsson, hade varit en mycket bättre programledare än dessa tre tillsammans.

1.) Så börjar äntligen första låten, som framförs av fjortis-idol-Ola, som fortsätter att hålla den trogna traditionen vid liv för alla misslyckade Idol-wanna-be:s som en efter en väljer att fortsätta sin karriär i sveriges största, töntigaste och mest överskattade musiktävling. Denna unge man ser helt missbildad ut i något som kan liknas till världens fulaste frisyr. Fy fan! Magnus Carlsson är i alla fall snygg! Sopig presentation av sig själv innan låten som ingen bryr sig om. Rätt bra och medryckande intro, som dock påminnar mycket om Candyman med Aqua i vissa partier. Förvånansvärt slagkraftig, trots dålig variation på text. Dock kunde han gått till en frisör istället för att låta sin blinda och darrhänta moster klippa honom utan spegel.

2.) Bidrag nummer två, Jenny Silver, har tydligen inget vettigt att säga innan sin låt hon heller. Vem bryr sig om det du säger? Inte ens dagisbarn. Coola ljus- och rökeffekter i bakgrunden, framförallt under introt. Fruktansvärt tråkig och enformig låt. Rösten är lagom soft men vad i helvete har människan för kläder?! Hoppas det inte blir sämre än såhär.....

Efter denna låt återkommer en känsla som säger "Snälla Christine, var tyst" inom mig. Fjolla! Dagisfröken! Och varför tre programledare???

3.) Linda Prichards låt har en synth som påminner om Snuten i Hollywood. Rösten är okej och en rätt okej outfit. Dålig text. Dansen är inte speciellt utmärkande. Tråkig. Dock har bidraget coola ljus- och "glittereffekter".

Sedan var det dags för mig att åka och jobba och har tyvärr inte något mer att säga till om angående denna kväll.

Läste ett blogginlägg som min käre Björkman skrivit som hette "Framtiden? Den skjuter vi upp." och så återuppväcktes tankarna om att göra ett eget inlägg om detta. Framförallt baserat på följande citat; "Alla människor behöver få gråta ut ibland eller bara ligga och bli omhändertagna, men.."
Har skrivit lite om detta förut, om delaktighet och bekräftelse osv, och det är ett ämne som alltid ligger nära till hands att skriva om tycker jag, något som man kan skriva om i all evighet utan att få med allt!

Genom att berömma och bekräfta andra människor växer inte bara den personen utan även du själv som person. Det är inte speciellt konstigt egentligen tycker säkert de flesta, men ändå finns det så mycket brister i det.
Jag hade en fotbollstärnare en gång som pratade om en lagkamrat till mig med en annan tränare. Han sa; "Han är så bra, för han bryr sig inte om ifall han möter en a-lagsspelare eller en juniorspelare, han håller samma klass ändå." Då tänkte jag genast, men varför säger du inte det till honom då om du nu tycker det, istället för att säga det till någon helt annan person istället? Vem av er två mår bättre av det? Ingen! Är det någon som mår bättre så är det självklart att säga det rakt ut till den personen det gäller.

Finns som sagt var en massa exempel på detta, som exempelvis; "Hon är en jättetrevlig och charmig tjej" istället för att säga till personen det gäller, att hon är omtyckt av dig för sin charm och förmåga att vara trevlig. Hade inte det varit bättre och roligare? Att våga stå för sina åsikter inför personen i fråga och samtidigt få den att må bättre?!

Bristerna i detta verkar följa åldern enligt mina erfarenheter. Ju äldre man blir, desto mindre bekräftelse och beröm får man. Bara för att man är "vuxen" officiellt sett, så finns det inget som säger att man har samma behov av bekräftelse, beröm och att bli ompysslad. Känslorna och behoven försvinner inte bara för att man blir äldre!
Även om jag är 24 år snart, så vill jag fortfarande höra tränaren eller lagkamraterna ropa "Bra Calle! Fan va grym du var idag!" precis som när jag var barn. Inget har ändrats, förutom min ålder.... Likaväl vill mina lagkamrater höra att de gör bra ifrån sig, när de gör något bra för att växa. Däremot gäller inte detta bara i idrottssammanhang, utan även i vardagslivet.

Hur ofta säger man till exempel till barn att de målar fint, fast det ser ut som ett kaos om du hade varit helt ärlig? Barn behöver beröm, bekräftelse osv, men vem säger att inte vuxna behöver det också? Där ser du.....