Echoes Of My Thoughts

Den svenska offentliga sjukvården är ett sjunkande skepp. Det är inget nytt. Det är inte heller något nytt att detta skepp tillåts sjunka mer och mer varje år utan att man försöker stoppa detta. Det spelar ingen roll vilket politiskt parti som har regeringen, alla vill verkligen satsa på sjukvården innan valet, men när de väl är bestämt vilka som skall regera nästkommande 4 år så råkar man vist bara skita i detta. Man håller inte det man lovar.

Den svenska offentliga sjukvårds-personalen har också ett ansvar i detta i och med att man är så lojal mot anhöriga, patienter och kollegor, även om man samtidigt nästan aldrig har något annat val. Att man helt enkelt slickar röv och går med på allt trots usla arbetsvillkor, övertider, personalbrist, överbeläggningar och piss-löner, så är man på jobbet och gör det man ska så gott man kan trots dåliga förutsättningar så får det aldrig bli fel. Ni går ändå dit och ni gör ändå det ni blir tillsagda oavsett om ni tycker det är rätt eller inte. Ni gör det. Ni är där. Ni försöker. Jag är en av er. En i mängden. En person som betyder så mycket för mina patienter, mina anhöriga och mina kollegor. En person som betyder så lite för politiker och sjukhusledningen.

Jag har jobbat som undersköterska på NÄL akuten i 6 månader. Jag har sett det helvetet som är där. Jag vet att det blir värre och värre, för så är det nog överallt på alla svenska sjukhus. Den dåvarande chefen valde att inte förlänga mitt vikariat för att jag bloggade om helvetet vi hade och berömde mina kollegor för deras insatser trots dåliga arbetsvillkor (inläggen finns kvar i bloggen, så bara att läsa att så var fallet). Alltså blir vi ner-tystade när vi försöker berätta offentligt om våra värdelösa arbetsvillkor. Det får inte förekomma att man berättar offentligt om att en arbetsplats är åt helvete trots yttrandefriheten. Även om ärlighet varar längst så stämmer inte detta i sjukvården. Där ska man helst stryka medhårs och slicka röv. Då är man populär hos politikerna och ledningen. Skall tillägga att jag inte hade velat ha förlängt ändå eftersom man inte kan ha ett jobb, enligt min mening, där man känner sig otillräcklig, sönderstressad och knäckt efter varje arbetspass. Det är principen, att inte kunna fortsätta för att man berättar sanningen. Men som sagt, hade jag fått förlängt så hade jag tackat nej ändå.

Jag skall dock tillägga att jag på min nuvarande arbetsplats är så lycklig att jag inte ens tycker om att vara hemma. Det är roligare på jobbet än vad det är hemma, varför dessa klagomål inte längre (tack och lov) stämmer helt hundra in på min nuvarande arbetsplats som är himmelen, paradiset och helt underbar i jämförelse med de avdelningar jag tidigare varit på under min tid i sjukvården. Detta inlägg bygger istället på mina tidigare arbetsplatser och på ned-stående artikel som finns på länk:

Detta inlägg fokuseras alltså på det faktum att folk nu (ÄNTLIGEN) vågat säga ifrån och sagt upp sig från en arbetsplats som inte fungerar på ett sjukhus som är ett kaos. Som var det redan 2008 när jag var där. Nu är det 5 år sedan. Först nu säger 20 personer upp sig i protest. Det skulle varit 20 personer varje år (totalt 100 personer på 5 år)!

Skall även poängtera att vårdförbundets representanter fortfarande är meningslösa waste-of-time-and-money personer. Låter de stanna där, men läs artikeln jag länkar så förstår ni hur rätt jag hade redan för 5 år sedan när jag stod i korridorerna på NÄLs akutmottagning och såg ett helvete framför mig. Detta problem har varit känt så länge och ingen gör något åt det. Stort tack till Sten Axelsson, ekonomen som slaktar sjukhus efter sjukhus. Senast han satt som sjukhusdirektör lade han ner ett helt sjukhus i Skövde. När han sedan tyckte att han utfört sitt ekonomiska projekt och inte kunde spara mer, så slutade han. Kort där efter fick man öppna sjukhuset igen då det inte gick att ta hand om alla patienter som sökte vård. Precis där är vi nu, fast det gäller NU-sjukvården. Sten slaktar och sedan flyr han med svansen mellan benen och låter de förfallna ruinerna av dessa två sjukhus stå kvar utan stöttepelare.

Slutligen måste jag säga att det är underbart att läsa om en enhetschef som bara tystar ner det faktum att hans anställda säger upp sig för att han inte kan tillfredsställa deras arbetsvillkor uppåt på politisk nivå. Han är väl för korkad för att förstå att folk slutar för att han inte kan föra deras talan uppåt i systemet och kräva andra villkor. Din tönt.

http://www.expressen.se/gt/akutsjukskoterskorna-sager-upp-sig-i-protest/

Året har gått med stormsteg och mars är snart redan här! En månad som knappast kunde börjat bättre än tre livespelningar med oss under de tre första dagarna i månaden. Dessutom på samma helg. Dock var det inte planerat att det skulle bli tre datum i rad från början, men eftersom Emergenza är en stor internationell musiktävling så blev vi lottade att lira dagen efter två redan inplanerade gig. Mer om dessa kommer här:

Som ni alla fotbollsfans där ute redan känner till så är det inte ofta Arsenal tar hem en titel. I alla fall inte under de senaste åren. Inte ens de minsta och minst betydelsefulla cuper och turneringar som man ställer upp i klarar man av att vinna. Knappt ens gå till semifinal. Visst att man inte kan vinna varje år och alla lag kan inte alltid vinna, men däremot är det rätt unikt att man kan klassas som ett av världens bästa lag och ändå inte ens vara i närheten av titlar under flera år! Man har haft en Unbeaten säsong till exempel där man även hade ett nästintill osannolikt lag på pappret. Där stod namn som Vieira, Bergkamp, Henry, Sol Campbell, Ashley Cole, Pires, Ljungberg och Lehmann. Dessutom hade man avbytare som inte bara satt på bänken utan kunde även gå in och avgöra matcher och matchbilden i sig, något som Arsène Wenger aldrig lyckas med.

Efter ett olyckligt benbrott med 3 frakturer, varav en på smalbenet och att än en gång fått bekräftelse över att  hela IFK Trollhättan är ett gäng fittor, åtminstone vad gäller omdöme, förtroende och lagkamratnivå, så har min 20-åriga fotbollskarriär mer eller mindre tagit slut som ni vet. Av dessa var jag 16 år som målvakt. Nog om detta.

För ett par månader sedan återupptäckte jag innebandyn igen, och denna gång på en mer seriös nivå. Har spelat innebandy även då jag var yngre, men eftersom jag inte trivdes med mina taskiga lagkamrater så valde jag att sluta med det. Då var jag även utespelare, vilket ju egentligen aldrig riktigt varit min grej!

Några år efter denna episod började jag med bandy. Denna gång som målvakt. Det gick så pass bra att jag under min 2-åriga karriär både räddade flertalet straffar, varav en i krysset som finns på film, var med i final och spelade med stadslaget! Efter dessa år valde jag att tacka för mig, då jag egentligen bara börjat med bandy för att bli en bättre fotbollsmålvakt och numera var jag faktiskt rädd för den lilla hårda orangea bollen. Det började göra alldeles för ont för att fortsätta. Tränarna ringde gång på gång och ville att jag skulle börja igen, men jag hade bestämt mig.

Efter något år i IFK Trollhättan, på den tiden man var accepterad och sedd, tjötade jag lite med en för övrigt riktigt dålig målvaktskonkurrent (varför han konkurrerade med mig när han var så dålig är upp till "lagkamraterna" och tränaren, själv är det obegripligt för mig). Han spelade innebandy på måndagarna och de behövde målvakt. Jag blev sugen på att testa och de hade en nästan helt komplett utrustning jag kunde låna av dem som de själva ägde i kommunen. Det blev några pass/höst under den tid som fotbollen låg lite vilande.

Nu när jag ännu en gång verkar ha dumpat fotbollen så kände jag att, varför inte satsa på att bli ishockeymålvakt?! Något som jag alltid drömt om sedan jag började med ishockey. Då tyckte dock mina föräldrar att; "inte ska du väl stå i mål och få den där hårda pucken på dig" ungefär. Vi var en stor åldersgrupp som fick delas upp i två hela lag, då vi var omkring 40 spelare. Det fanns redan 5-6 målvakter på dessa två lag och alla var i stort sätt söner till tränarna, varför mina chanser att lira var minimala enligt mig och mina föräldrar. Fortfarande något jag verkligen tyckt varit asballt!
Hur som helst, jag letade upp lite korplag i omgivningen och ringde till Goblins för att be om provträning som målvakt. Han ville dock helst ha mig som utespelare och jag åkte dit och testade en träning. Det blev ett mål och två assist, samt en rätt ok träning med mycket mjölksyra i benen. Sen lade jag den karriären på is. ^^

Då kom tankarna på innebandyn att växa och eftersom jag ändå inte hade något bättre för mig så höll jag på med det under hösten. Det gick bättre och bättre och jag fick följa med på fler och fler träningar med andra gäng som behövde målvakt. Tillslut hamnade jag uppe på fyra 2-timmarspass/vecka! Jag bestämde mig för att köpa en egen målvaktsutrustning och satsa lite mer på detta. Det blev målvaktsdressen på bilden, med tillbehör som inte syns. Har kollat på youtubeklipp och försökt ta till mig hur målvakterna arbetar. Som ni kanske vet är innebandymålvakten som en blandning mellan ishockeymålvakt och fotbollsmålvakt. Fotbollsmålvakt är jag redan och ishockyemålvakt är min dröm. Innebandy är svinkul! Måste även rekommendera www.innebandy24.se för att de har bra utbud av billig utrustning med snabba och felfria leveranser! Det är där jag köpt hela min utrustning nämligen.

ALLA HJÄRTANS DAG! Det är vad man kallar dagen idag. Dagen då alla människor visar hur mycket de älskar varandra. Hur mycket de betyder för varandra. En högtid som är otroligt spontan, meningsfull och full av överraskningar! En dag där kraven på uppmärksamhet och bekräftelse är större än kärleken och omtanken i sig. Visar man ingenting för sin partner, sin familj eller sina vänner idag så är man föralltid att klassa som mer eller mindre en fiende. En känslokall djävul. Kanske inte riktigt, men det är verkligen en meningslös högtid! Skall nu förklara för er varför denna dag suger nåt så kopiöst på ren "ungdomlig" svenska:

Alla hjärtans dag är en dag som bara består av krav upp över öronen att man, speciellt för killen i förhållandet. Det är han som skall servera frukost på sängen, bjuda ut på bio, "överraska" med middag och blommor. Tjejen i förhållandet blir alltid "förvånad" över att denna pojkvän även i år känner sig tillräckligt tvingad att skydda sitt samvete att han måste göra detta för henne eftersom han annars mer eller mindre borde hata henne i annat fall och då få höra det i evighet samtidigt som hon är otröstligt ledsen.

Alla hjärtans dag är dagen då man är så illa tvungen att skapa en perfekt kärleksfull dag tillsammans med en eller flera personer. En dag/datum som bokats in redan månader/dagar/veckor i förväg. Detta innebär att det varken är spontant, ärligt eller överraskande. Endast ett tvång, ett krav och en överskattad aktivitet utan verkliga känslor.

Spontana, ärliga och överraskande frukostar på sängen en vanlig regnig måndag på semestern, en blomma efter jobbet på torsdagen eller en middag som bestäms två timmar innan det är dags att befinna sig vid det bokade bordet på restaurangen.

Alla hjärtans dag är skit. Det är inte för att jag är singel, utan det är för att det är en oärlig dag. Man gör något för en annan därför att man endast är så illa tvungen att göra det och inte för att man känner det innerst inne i hjärtat.

Ja så äre! Dock måste jag börja med att tillägga direkt att detta inlägg förmodligen inte går att generalisera på världens befolkning, eller ens på Sveriges. Däremot är det en rubrik som jag tror ska locka till sig läsare, vilket är tanken med alla mina rubriksättningar.

Nu till poängen. Jag är ensamstående, eller snarare ensamboende och singel. Jag har börjat att fotografera en del av de rätter jag gör, vilka läggs upp på instagram/facebook/twitter regelbundet. Varför detta då? Jo, av dessa enkla anledningar:

*Tipsa mina vänner om vad de kan käka till lunch eller fredagskvällen t.ex.
*Tvinga mig själv (som ensamboende singel) att laga nyttig, frsäch och god mat samt lägga upp denna på ett aptitligt sätt.
*Det är roligt att fotografera och justera fotografier (även om det bara är instagram-mallar) så är det kul med lite pyssel.
*Visa omvärlden och framför allt mig själv att jag faktiskt kan laga mat
*Självklart för bekräftelse, att få beröm och att andra tycker det ser gott ut och vill smaka osv. Låter divigt kanske, men nej, får man beröm (enligt trial and error) så tycker man det är roligt, man ökar självförtroendet och man vill utmana sig själv till nästa måltid. Man lägger ner mer energi på att äta med ögat, med rätt belysning etc, än att skiva tre gurkskivor på en köpt pizza. Man ställer sig och gör en fräsch medelhavssallad med fetaost och oliver på en måndag förmiddag. Ni förstår poängen. Man stimuleras att fortsätta och utvecklas genom att få positiv respons och tips av vänner.

Med detta inlägg vill jag alltså tipsa ensamstående, ensamboende och singlar att fotografera maten, duka fint, och äta mer med ögat för att stimulera och utveckla eran matlagningskonst och intresse av nyttig, fräsch och framför allt nya recept. Jag tycker att det funkar bra för mig! Det blir precis som att man plötsligt slipper äta ensam, då man faktiskt serverar hela facebook det jag har lagat, även om de inte smakar på det, så äter vi tillsammans.

Häromdagen när jag var på Maxi och handlade mat startade ett larm i hela lokalen som efterföljdes av en röst med instruktioner, som var så låg att jag inte hörde vad som sas. Min första tanke var att det var brandlarmet såklart, men sedan kom jag på; "jag kan ju inte gå ut nu när jag inte handlat klart!". Jag började fundera på hur jag skulle bete mig vid denna situation. Då jag inte skulle ha så många varor till så tänkte jag att jag hinner säkert plocka på mig de grejerna, betala och gå ut innan hela stället brinner ner. Det fanns ju ingen tillstymmelse till panik, kaos, eld eller rök någonstans. Min tanke var att man skulle ta sig till den plats i affären som var längst ifrån det utlösta brandlarmet, eftersom ingen hade betalat för sina grejer. Kunderna stod kvar som fån framför sharken med sina nummerlappar i händerna.

Undertiden som jag funderade på hur man skulle bete sig när brandlarmet går i en mataffär så hade folk börjat dra sig ut mot utgången. Jag tänkte att jag får väl göra som de gör och följa strömmen med min korg under armen och min scanner i den andra handen. På vägen såg jag hur folk hade lämnat sina vagnar och korgar lite varstans, så jag tänkte att jag får väl göra det samma då. Scannern visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra av med. Ska jag ta med den ut eller lägga den i korgen? Hursomhelst så stod där en vänlig kassörska som sa att hon kunde ta den åt mig.

När alla var ute ur affären kom det glädjande beskedet att det var falsklarm och vi kunde gå in igen och fortsätta våran shopping tur. Hos kassörskan fanns nu flera scanner's som ingen var märkta eller namnade. Jag fick då berätta vad jag hade scannat in och fick tillbaka min egen.

Intressant hur vi alla för varandra helt okända människor samarbetade lugnt och metodiskt. Jag hörde inte rösten i högtalarna och jag stod långt ifrån närmaste personal, men följde strömmen och gjorde som alla andra, utan att veta vart vi var på väg, förens vi närmade oss kassorna.

I helgen var det dags för den årliga 24-timmars spinningen igen! För andra gången i mitt liv så bestämde jag mig för att medverka i denna lilla cykeltävling. För den okunnige så går detta evenemang till på följande sätt att man är ett lag som skall köra spinning tillsammans på en cykel där man delar upp passen mellan sig och tar var sin timme. När ens pass är slut byter man av varandra och näste man eller kvinna börjar nästa timmes pass. En del cyklar även flera pass i rad, exempelvis två, vilket också är tillåtet. Då man går av cykeln skriver man av avståndsmätaren och så får man en uppskattad cyklad sträcka IRL (som omräknats från spinningcykeln). Själva tanken och poängen med tävlingen är att cykla så nära spinninginstruktörerna som möjligt, alltså vad gäller takt. Man skall trampa lika många gånger som dom gör för att vinna om man säger så, precis som det ska vara i rätt tempo. Till sin hjälp är ledarens fötter filmade och visas på storbildsskärm så att denna takt lätt ska kunna följas. En tävling som är rätt svår att på förhand räkna ut vilket tempo man ska hålla etc för att slå dem. Man kan nämligen både ligga före dem (cykla för fort) och ligga efter dem (naturligtvis genom att cykla långsammare) men båda generar i förluster.

Årets tävling hade totalt 104 tävlande lag (en cykel per lag) där vinnaren var endast 80 meter snabbare än ledarna. De delade andrapristagarna var 120 meter efter och laget som blev trea var 160 meter efter. Mitt lag hamnade dock tillslut omkring 5 minuter före ledarna, vilket gjorde att vi inte kom i toppen direkt. För att göra det hela än mer svårberäknat så är passen uppdelade i olika svårighetsgrader, basic, intensiv, intervall och så vidare, vilket gör att man kanske vill ligga lite plus innan de tuffa passen för att ha lite att spela på då. Man cyklar givetvis fort som fan för att tjäna in denna tid. Sen kanske det visar sig efter intensivpasset att den som cyklade då var bättre/starkare än man först trodde, vilket innebär att man kanske höll jämn takt till instruktörerna, men ändå fortfarande ligger plus efteråt. Det viktigaste är ju att man tränar och har roligt, vilket var vårat lags målsättning!

Kvällen slutade med en middag i de stora lokalerna, prisutdelning, komiker, husband och trevligt sällskap. En mycket trevlig kväll som tog slut alldeles för fort!