Echoes Of My Thoughts

Förmodligen har jag någon form av omedvetet självdestruktivt beteende genom att kolla på filmen "Jag Saknar Dig", och två gånger dessutom?! Kanske. Kanske inte. Skall även tillägga att citatet ovan är en text till en av de låtar som tillhör film-musiken i filmen, en låt som såklart heter "Jag Saknar Dig".

Hur som helst så måste jag kommentera ännu en gång om den ovan nämnda helt sjukt jävla fantastiskt vackra och underbara filmen.

Som jag skrev tidigare är denna film bland det mest underbara och vackra man kan se och dessutom är den som en stenhård och hänsynslös kniv rakt i hjärtat varje gång. Därför är det självdestruktivt att se den, i alla fall för min egen del. Jag älskar den, men ändå får den mig att lida så mycket. Det är imponerande. För att citera mig själv från föregående inlägg:

Jag var igår och kollade på en fantastiskt underbar film på bio igår; "Jag saknar dig" och fick mig en riktig tankeställare. Det kändes nästan som att livet stannade upp. Att jag dog lite grand. Att jag gick sönder, och jag är fortfarande inte helt hel. Inte ens dagen efteråt. När jag tänker efter så finns det faktiskt inte ens tillräckligt med ord för att beskriva denna underbara och vackra film! Den hade precis allt och det bästa av allt var närheten till verkligheten. Sorg, kärlek, relationer mellan människor, ensamhet, gemenskap, med gripande, stark och vacker koppling till verkligheten. Till livet. Till ditt och mit liv. Våra liv. Det kändes som att det var min syster som dog. Det kändes som att det var min syster som var kär. Det kändes som att det var min syster jag hjälpte. Som hjälpte mig. Att vi var där för varandra i vått och torrt. Jag var nära dem och vi delade allt. Jag grät när de andra gjorde det i filmen. Jag sörjde med dem. Jag log med dem. Jag kände mig delaktig i allt även om jag bara var "åskådare".
Det kändes precis som om jag var där...

Eftersom den gav mig en otrolig tankeställare om hur nära döden vi alla är och hur mycket en liten situation plötsligt förändrar så himla många människors liv och ger hur många av dem ett så fruktansvärt lidande på bara några minuter. Man lär sig rätt tidigt i livet att man någon gång kommer att dö, frågan är bara när och av vad. Först nu förstår jag egentligen på fullaste allvar att jag inte är odödlig. Jag kom alltså till insikt med att man i stort sätt kan dö av vad som helst och när som helst. Det är i och för sig ingen nyhet, och jag vet egentligen innerst inne, att man inte mår speciellt bra av att oroa sig för ingenting hela dagarna i ända. Ändå gör jag det.... Inte hela dagarna, men ändå ett par gånger dagligen. Det räcker bara att jag sätter mig i en bil så tror jag nästan att det var jag som körde ihjäl min kompis, precis som det var på filmen.

Jag skulle även vilja säga att filmen gav mig ett "Wake Up Call" att ta vara på livet och dess möjligheter, att göra det till sitt eget, för det är ändå mitt. Att göra det man vill, så länge man mår bra av det själv och att det inte skadar andra. Att ta vara på sina vänner och släktingar osv. Jag skrev att "mitt nya liv börjar nu" i mitt förra inlägg om filmen, och så är det med den saken. Mitt nya liv har börjat (i alla fall vad gäller vissa saker).

Glöm inte bort att älska mig innan jag dör. Glöm inte bort att älska andra innan dem dör. Glöm inte bort att visa vad du tycker om andra människor. Lev livet, njut av det, bevara det och gör något fint av det, för nu, för igår och för alltid...

Då jag är en sådan person som försöker förstå mig själv först, innan jag begär att omvärlden skall förstå mig, så har jag kommit fram till att jag faktiskt fick dödsångest efteråt. Det är sjukt. Hur man kan få det av en film?! Det säger ganska mycket om hur väl de lyckas påverka mig med denna filmen. Så lätt brukar det inte vara kan jag säga. Det brukar vara riktigt svårt att få mig att leva mig in i en film i 120%, men dem lyckades.

Det finns dessutom en mängd av scener och situationer i filmen som jag har en stark relation till, varför jag vet att denna filmen påverkar mig ännu mer än den annars skulle ha gjort, då det skapar vissa associationer från tidigare minnen etc. Jag anser dock att det är för personligt och för komplicerat att skriva det här, så jag väljer att avstå.

Slutsatsen är dock att filmen gav mig dödsångest. Så var det faktiskt. Den är självdestruktiv för mig, precis som all dess tillhörande film-musik. Jag älskar dem (låtar, skådespelarna, manuset och filmen) men mår samtidigt inte alltid så bra av dem. Det måste väl ändå vara någon form av självdestruktivitet även om man samtidigt mår bra av det?!

Oavsett: se filmen, det är det bästa man kan tänka sig i filmväg, även om det inte låter så just nu!

Betyg: * * * * *  5/5.


(Ps. Ni som känner mig och bryr er om mig: Detta handlar inte om självmordsbenägenhet, om ni nu skulle tro det!).