Echoes Of My Thoughts

En sak som kom på tal under min praktik på Restad Gård (rättspsyk) för någon vecka sedan var vilka synvinklar man kan ha på sitt jobb och på begreppen jobba eller arbeta.
Själva tanken med dem som döms till rättspsykiatrisk vård är att de ska ut i samhället igen och då måste de ha en sysselsättning (bla bla bla och en massa andra grejer) för att kunna komma ut i samhället igen, vilket inte är så konstigt egentligen. Det intressanta i sammanhanget var det som en sjuksköterska berättade angående detta:
"Patienterna" måste alltså hitta en sysselsättning precis som vi som är här och arbetar har en sysselsättning som vi får betalt för.
Alltså kan man se jobbet som en sysselsättning (likt en meningsfull aktivitet enl. Maslows behovstrappa, vilket på sikt leder till självförverkligande) men där man till skillnad från sin fritid får betalt för det man gör.
Ser man jobbet såhär så blir det helt plötsligt inte lika "jobbigt" eller tråkigt som man gör för att man måste, (så länge man inte valt fel "jobb" (sysselsättning/meningsfull aktivitet) alltså).

Betydelsen av orden att jobba eller att arbeta 40 timmar i veckan låter värre och tråkigare än att se det som att man har en rolig sysselsättning 40 timmar i veckan där man får betalt dessutom. Egentligen är det ju samma sak, men det handlar om att se mer positivt på sitt jobb.

I och för sig hänger det lite på betyg och flyt också vart man får jobb, etc., men strävar man efter att göra något man trivs med och är bra på så blir det ju roligare. Sysselsättningen som man har (läs jobbet) tar då inte lika mycket energi.
Tänkt dig själv att du till exempel tycker att det är roligt att laga mat och därför väljer att blir kock, så får du ju betalt för att göra den sysselsättning som du egentligen tycker mest om i hela världen, nämligen att laga mat.

Så länge man gör det som man tycker är kul och något man är bra på, så har du ju ett drömjobb även om samhället anser att drömjobb är de exempelvis arbeten/idrotter/musiker där man får högst lön och inte vad man trivs mest med eller vilken insats man gör.

När jag själv sökte in till sjuksköterskeprogramet bland annat, så skrev opartiskt ner alla mina intressen, allt jag är bra på och allt jag tycker är roligt/intressant med mera, på ett papper. Sedan tog bokade jag in en tid hos en lämplig SYO-vägledar på komvux i detta fallet och så försökte vi båda hitta yrken som passade så många som möjligt av dessa nyckelord. Resultatet blev då tillslut sjuksköterska och psykolog. Strävan om att ha ett drömjobb som jag kan trivas med tills jag är typ 65 år har startat....

Alla typer av sysselsättnigngar (arbeten) behövs i ett fungerande samhälle, och vad är viktigast; att du själv eller världen mår bra i första hand?!

Så har ännu en säsong av Idol dragit igång. Jag har sedan länge slutat förvånas över att det finns väldigt många tondöva människor i Sverige (läs melodifestivalen), liksom alla de som endast kommer dit för att visa upp sin dumhet, genom att skämma ut sig för hela svenska folket. Dessa personer vill säkert mest bara ha uppmärksamhet, vilket gör att det inte är värt att kommentera alla deras värdelösa uppträdanden i en blogg.
MEN det som gör hela grejen med idol mer intressant är alla de få männsikor som faktiskt kommer dit för att de kan och vill komma någonstans och som dessutom hör att de sjunger och spelar rent. Personligen blir jag lätt illamående när jag hör någon sjunga eller spela falskt. Stackars juryn!

Däremot måste jag bara blogga om ännu en super-tönt som har sökt till idol. En liten kille som tror att han är den nästa Darin och i stort sätt redan fått skivkontrakt utan att behöva öppna munnen. Synd bara att han är så kass! Helt värdelös!
Det som är mest synd är att han varken hör det eller har IQ nog att förstå det själv. Sedan är det även tragiskt att alla människor som han känner formodligen är lika tondöva de, eftersom de låter honom tro att han är en fantastisk sångare...
Han är inte bara lika divig som 37 personer och tror sig vara bäst i världen. Han suger dessutom, och det riktigt rejält, precis som så många andra. Jävla sopa!
Visst kan man säga att man är duktig på något, MEN då ska man faktiskrt vara det också och dessutom vara ödmjuk. Här har vi alltså ett praktexempel på en typisk självupptagen, egoistisk diva som tror att universum kretsar runt honom.
Sjävlupptagna människor och divor är som bekant bland det mest tröttsamma jag vet. Jag unnar dem inte ens någon framgång så länge de inte kan vara ödmjuka.
L - O - O - S - E - R - !
http://www.youtube.com/watch?v=hT40WM9kJS0