Echoes Of My Thoughts

Det är jag som är normal. Det var jag som kom från himlen, från himlen kom jag ner, och allting som ni saknat det kom jag för att ge. // Det var jag som höll en spegel, en spegel höll jag ner, och allting som ni såg där, var sånt ni ville se. Glöm allting som ni lärt er, glöm allting det var fel, alla namnen som ni gett mig, alla namnen som ni skrek. Det var jag. // Det var jag som kom som ängel och aldrig sa jag nej, allting som ni peka på det fick ni utav mig. Sen så sjöng sirener och ni föll ner på knä och sen så sjöng ni med mig, döva som ni e. // Det var ni som blev som jag och inte jag som blev som er. Det var jag som kom från himlen sent. Som kom från himlen sent. Som kom för att ni bett. // Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Det är ni som är dom konstiga, det är ni som är som jag."

Detta är ett par utdrag ur texten "Från Himlen Sänt"  från en av de mest kända svenska punkarna genom tiderna. Jag talar naturligtvis om Joakim Thåström. Mannen som vart alltifrån soloartist, till frontfigur i Ebba Grön och Imperiet. Jag är inte något enormt fan av Thåström i sig, men jag har lagt märke till ett par riktigt bra låtar som han har framfört och tänker här nämna några av dem. Framförallt för att hans texter inte alltid är så förbannat vackra och gulliga, utan lite mer brutala om man kan säga så. Den som bäst stämmer in på detta av de tre låtar jag diskuterar här är "Ingen neråtsång" lite längre ner på sidan. Men jag börjar med ovanstående låt:

"Från himlen sänt" är enligt mig en slags låt om ett folk som ber till en saviour på något sätt, men inte vet riktigt vad man ber till. Så småningom dyker detta sändebud upp och målar kanske upp en lite mer annorlunda bild av verkligheten och sin makt än vad folket kanske önskat. Jag har slängt upp ett par meningar från låten i citatet direkt i början för att visa några exempel om den något "brutala" versionen av att "avguda" någon okänd varelse, som man ändrar uppfattning om när den verkligen dyker upp för första gången. En tung låt, för att vara svensk och för att vara punk, men ack så bra sådan. Absolut lyssningsbar! BETYG: 4/5

När månen om natten sätts i brand och ett isande skrik ifrån norr, är det sant?  Det dom viskar om, en rit nånstans, så välsignat vare vårt land. // Var e vargen? Var e vargen? Var e vargen du trodde var död? // Hörs berättas om en urgammal myt om blixtrande ögon du aldrig kan fly. // Den vilda världens hunger, lämnar aldrig dig. // Som en levande lavin kommer hungriga djur, över vidden hörs deras tjurt."

"Var e vargen?" är en låt som handlar om någon form av gammal myt, mystik, spänning, hungriga jagande vargar och en jakt på liv eller död. Ett försök att skriva en låt som en skräckfilm, med en målande text som på ett genialiskt sätt kopplas ihop med det rent musikaliska i låten. Den tunga mysiken, rösterna och de små gitarr-effekterna. Stycket "Den vilda världens hunger, lämnar aldrig dig" är hur bra som helst! Genialiskt att lägga upp en refräng av så klassisk typ, på ett helt nytt sätt, genom att slänga in ett tredje "var e vargen", egentligen på helt fel plats enligt takten, och få det att låta så bra! Jag tycker han lyckas med att skapa den där "fear of the dark-känslan", att vara jagad och även att lyssnaren kan se situationen framför sig och sätta sig in i den. BETYG: 4/5