Echoes Of My Thoughts

• Do some changes at our homepage.
• Planning our release-party at Backstage Rockbar.
• Prepare to take part at “Marias Skivor” in RadioTrollhättan next spring.
• Composing more new songs.
• Looking for more gigs in Sweden.
• Eventually some more surprises as well… But you won’tknow yet what they are.

Igår påbörjades en kortare sammanfattning av ett par låtar med Joakim Thåström, innehållande ett par analyser om hans texter. Idag är det dags för den texten som jag tycker är bäst, hårdast och passar in i gårdagens koncept allra bäst. Med koncept menar jag alltså texter i allmänhet som bara handlar om hur underbart, vacker och gulligt allt är. Texter som inte visar den andra sidan av livet. Den sidan som också finns. Hos en del människor har den tyvärr en väldigt stor del av deras personlighet och hos en del andra är den mer human och kortvarig. Dags att gå rakt på sak:


"Ingen neråtsång" har verkligen en av de bästa texterna av de låtar jag känner till med Thåström.

Det är lite av en emo-suicide-låt! Lyssnar ni på låten och läser texten och tänker efter vad det verkligen står, så är jag helt säker på att ni alla förstår precis hur jag menar med detta begrepp. Därför blir det ingen närmare presentation om handlingen än så, då EMO-SUICIDE säger allt om texten tycker jag. Det jag än en gång gillar; att allt i hans texter inte är så jävla perfekt och underbart och gulligt, utan mer som livet i verkligheten! Den andra sidan av livet som man ofta glömmer bort, eller inte vågar se, men som också finns.

Detta är den bästa texten av dem alla och får därför även högst betyg, 5/5. Orginal-låten på skivan kan jag tycka är bättre och tyngre än denna halv-aukustiska version, som absolut inte lyckas med den geniala låt-uppbyggnaden som finns på skivan. Lyssna på i alla fall.

Jag har varit inne på det säkert ett par hundra gånger i denna bloggen känns det som, men det tåls allt att sägas igen. Ni som följt denna bloggen vet att jag har väldigt goda tankar kring Thomas DiLeva, 2000-talets egna och underskattade Jesus.
Mannen som står för de mest humana och genomtänkta texter vad gäller filosofin kring vänskap, kärlek, gemenskap och stora frågor i livet. En man som har en väldigt sund livsstil och hade alla människor vart 20% DiLeva, så hade det inte funnits några krig. Bara en sund syn på att alla är lika mycket värda, att man får vara som man vill så länge det inte skadar någon annan och att man skall vara rädd om det man har.

Skall idag lägga fokus på en låt som heter just "Ingen kan köpa livet". Lyssna på låten och smaka på orden så förstår du vad den handlar om. Liksom i alla andra av hans texter och även hans talspråk, så är det väldigt bildligt det han målar upp.

Jag tycker personligen han prickar in mycket om 2000-talets människosyn. Man vill bara ha och ha, vara alla till lags, försöka vara perfekt, vilja vara unik men inte veta vad man vill göra i livet och tänker mer på att passa in i någon perfekt bild som tillslut ändå nästan alltid styrs av makt och/eller pengar.

Men det enda som alltid pågår är faktiskt LIVET. Ända tills dess att du dör, så pågår faktiskt livet. Du lever hela tiden, fram tills det tar slut en dag. Njut lite mer av att du lever och att du är som du är istället för att lägga massa energi på annat i livet. "Det mesta kan man köpa, men ingen kan köpa livet". Tänk på det lite oftare....

Det är jag som är normal. Det var jag som kom från himlen, från himlen kom jag ner, och allting som ni saknat det kom jag för att ge. // Det var jag som höll en spegel, en spegel höll jag ner, och allting som ni såg där, var sånt ni ville se. Glöm allting som ni lärt er, glöm allting det var fel, alla namnen som ni gett mig, alla namnen som ni skrek. Det var jag. // Det var jag som kom som ängel och aldrig sa jag nej, allting som ni peka på det fick ni utav mig. Sen så sjöng sirener och ni föll ner på knä och sen så sjöng ni med mig, döva som ni e. // Det var ni som blev som jag och inte jag som blev som er. Det var jag som kom från himlen sent. Som kom från himlen sent. Som kom för att ni bett. // Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal. Det är ni som är dom konstiga, det är ni som är som jag."

Detta är ett par utdrag ur texten "Från Himlen Sänt"  från en av de mest kända svenska punkarna genom tiderna. Jag talar naturligtvis om Joakim Thåström. Mannen som vart alltifrån soloartist, till frontfigur i Ebba Grön och Imperiet. Jag är inte något enormt fan av Thåström i sig, men jag har lagt märke till ett par riktigt bra låtar som han har framfört och tänker här nämna några av dem. Framförallt för att hans texter inte alltid är så förbannat vackra och gulliga, utan lite mer brutala om man kan säga så. Den som bäst stämmer in på detta av de tre låtar jag diskuterar här är "Ingen neråtsång" lite längre ner på sidan. Men jag börjar med ovanstående låt:

"Från himlen sänt" är enligt mig en slags låt om ett folk som ber till en saviour på något sätt, men inte vet riktigt vad man ber till. Så småningom dyker detta sändebud upp och målar kanske upp en lite mer annorlunda bild av verkligheten och sin makt än vad folket kanske önskat. Jag har slängt upp ett par meningar från låten i citatet direkt i början för att visa några exempel om den något "brutala" versionen av att "avguda" någon okänd varelse, som man ändrar uppfattning om när den verkligen dyker upp för första gången. En tung låt, för att vara svensk och för att vara punk, men ack så bra sådan. Absolut lyssningsbar! BETYG: 4/5

När månen om natten sätts i brand och ett isande skrik ifrån norr, är det sant?  Det dom viskar om, en rit nånstans, så välsignat vare vårt land. // Var e vargen? Var e vargen? Var e vargen du trodde var död? // Hörs berättas om en urgammal myt om blixtrande ögon du aldrig kan fly. // Den vilda världens hunger, lämnar aldrig dig. // Som en levande lavin kommer hungriga djur, över vidden hörs deras tjurt."

"Var e vargen?" är en låt som handlar om någon form av gammal myt, mystik, spänning, hungriga jagande vargar och en jakt på liv eller död. Ett försök att skriva en låt som en skräckfilm, med en målande text som på ett genialiskt sätt kopplas ihop med det rent musikaliska i låten. Den tunga mysiken, rösterna och de små gitarr-effekterna. Stycket "Den vilda världens hunger, lämnar aldrig dig" är hur bra som helst! Genialiskt att lägga upp en refräng av så klassisk typ, på ett helt nytt sätt, genom att slänga in ett tredje "var e vargen", egentligen på helt fel plats enligt takten, och få det att låta så bra! Jag tycker han lyckas med att skapa den där "fear of the dark-känslan", att vara jagad och även att lyssnaren kan se situationen framför sig och sätta sig in i den. BETYG: 4/5

Idag har vi haft första salstentan på IVA-programmet i patofysiologi. Det kan allt ha gått vägen den här gången tror jag, eller håller mina tummar så hårt jag kan och hoppas i alla fall det.

Innan vi började skriva satt vi och snackade lite löst mellan de utspridda bänkarna, där en kille i klassen yttrar sig om en idé att dra ut och ta en bira eller två och kolla läget på stan efter tentan. Det snackades lite vilt ett tag mellan bänkarna om vilken tidpunkt som var mest aktuellt och det verkade som att vi kunde bli uppemot en 7-8 personer i alla fall. Minst.
Personligen hade jag till en början lite svårt att förstå om det hela var sanning eller ironi, med tanke på hur situationen var i sig. Tillslut kändes det dock som att det var seriös. Att det verkligen skulle bli av.
Han föreslog en tidpunkt och mötesplats och det verkade som att alla var överens.

Lite halv-töntig som jag är ibland, så tänkte jag; "Undrar om det gällde mig?" eftersom ingen direkt hade tillfrågat mig om jag ville deltag. Självklart lät det riktigt nice, men jag kommer inte om jag inte blir bjuden. Då jag är uppfostrad med att ärlighet varar längst tänkte jag; "Vill han att jag skall komma så säger han det till mig personligen eller så yttrar han sig på ett sådant sätt att jag förstår att alla i hela klassen är välkomna om de känner för det". Eftersom inget av alternativen kändes speciellt utpekade, så tänkte jag att det kanske inte gällde mig ändå. De andra tjejerna i klassen som han pratade med verkade ju vara så himla inne på hans idé eftersom de låter så himla angelägna då de sitter å diskuterar öppet klassrummet.

Jag tänkte inte mer på det, utan skrev min tenta, gick ut ur salen och väntade på resten av gänget jag samåker med. När alla var ute och vi skulle diskutera hur vi skulle lägga upp kvällen tog en tjej i gruppen initiativet att vi skulle hänga på !snubben-som-tidigare-hade-uttalat-sig":s förslag. Det hade jag nästan glömt. Hur var det nu igen. Ville han att vi skulle haka på eller inte, då vi inte direkt öga mot öga var inbjudna?
Hur som helst, socialt störd eller osvensk som jag är (enligt resonemanget i tidigare inlägg med samma titel) så tänkte jag att jag hakar på eftersom jag ändå vill det, oavsett om jag var direkt eller indirekt inbjuden eller kanske till och med oinbjuden.

Oavsett hur det nu var, så förberedde vi oss och drog iväg mot stan där den bestämda mötesplatsen var. Eftersom vi var lite sena, så ringde vi och via eniro fick vi tag på ett nummer till mannen bakom initiativet och meddelade att vi kommer, men aningen försenade.

Nu till själva poängen: 
När vi väl kom dit, möttes vi av en ensam och sjukt social (osvensk?!) kille som stod och väntade på oss i kylan, punktlig och förhoppningsfull. Problemet var bara att vi var de enda som dök upp. Tjejerna som varit så intresserade i klassrummet var inte där. Alltså hade han tvingats gå ensam om inte vi hade kommit dit. Om inte vi hade gett oss fan på att vara sociala och nyfikna på att lära känna nya människor!

Tänk på det. Ibland skadar det inte att våga vara social mot andra och att bjuda på sig själv och SAMTIDIGT VARA NYKTER. Det gäller bara att våga vara lite OSVENSK eller SOCIALT STÖRD. Vågar du?!

Kvällen var helt magnifik, något jag absolut inte ångrar, och inkluderade förutom det trevliga sällskapet och ett bra initiativ från en kille i klassen, även en schysst måltid och musik-quiz.

Tack för en trevlig kväll! Tack för ett bra initiativ och för att du vill vara social! Jag är glad att jag hängde med, så jag slapp höra imorgon att du stått där själv och förväntansfull och väntat på någon annan som aldrig tänker komma, i hopp om att det kan komma någon om 5 minuter ändå, och dessutom missat en så trevlig kväll!!

Idag firades Fars Dag med att åka hem till familjen och följa med dem på bio. Filmen som valdes var Tintin fast i 3D-format, på salongen Bergakungen i Göteborg. Efteråt åkte vi till mormor och morfar för att fika och ta det lite lugnt ett par timmar.

Jag hade inga större förväntningar/förhoppningar av filmen, då jag inte hört så mycket om den. Dock kan jag säga att det var en riktigt bra film. Mycket bra gjord med fina miljöer och coola stuntman-trick så att det fick lite släng av verklighet och en tydlig bild av den mera overkliga, ursprungliga seriernas värld. Sedan är det ju två riktiga genier som är upphovsmän till denna film i Steven Spielberg och Peter Jackson.

Handlingen var spännande och humoristisk. En bra familje-film, som kanske i och för sig är för svår för barn att hänga med i. Man får nog vara i 10-årsåldern i alla fall om man skall hänga med lite och självklart bör man nog se den med dubbade ljudspår på svenska.

Kan säga att det helt klart var en sevärd film som aldrig känns seg eller långtråkig. Den slutar på ett sådant sett att man känner ett sug och intresse av att se nästa del när den kommer på bio.

Helt klart sevärd!

Betyg: 4/5

Var hemma hos mina föräldrar idag igen och tog en kort liten sväng i området jag växt upp i med bilen. Då gick det upp för mig hur litet allt egentligen är. Hur korta avstånd det är överallt. Att min syn på omgivningen har ändrats, även om den i stort sätt ser likadan ut. Vändplanen vi spelade landhockey på var enorm, men nu var det nästan precis att man kunde vända på den med bilen i ett ända rattutslag. Vägen vi åkte inlines på var väldigt bred, men idag tror jag knappt att det hade gått att mötas två bilar på den, även om jag vet att det går. Backen vi åkte snow-racer nedför var inte så lång och bred som för några år sedan.

Lite knepigt egentligen hur saker förändras i ens ögon, även om de är lika stora och det inte skett någon som helst ombyggnation på området. Frågan är vad det är som gör att vi upplever samma omgivning i en helt annan skala.

Är det för att våran syn blir bättre? Är det för att vi växer och blir längre och därmed ser saker från en annan synvinkel? Är det för att hjärnan utvecklas mer och därför kan vi lättare göra beräkningar om avstånd, hastighet och ögonmått etc.?  Förmodligen är det alla tre sakerna ihop, men det hade vart lite kul att veta vilket av dem som har störst betydelse för om-inlärning och ny-tolkning av omvärlden.

Minns hur pappa en gång visade oss där han bodde när han var liten, och den fasansfulla "svarta backen" som knappt lutade mer än ett planläge, trots att den då var enorm. Backen i sig ser likadan ut, men då var den så mycket brantare.

En annan sak som är intressant är när det sker diverse olika ombyggnationer runt om i landet. Ofta har man väldigt dålig koll hur det såg ut innan förändringen trädde i kraft. När man bygger nya vägar exempelvis så går det så långsamt att man inte noterar riktigt vad som händer dag för dag, men när det är helt klart så är minnet väldigt vagt om hur det såg ut innan. Vilka avstånd det var och vilken miljöförändring som faktiskt är gjord.
Kom att tänka på det idag när jag körde runt alla de förbannade ombyggnationerna av 45:an. Helt plötsligt är det bara klart och man har ingen aning om hur det såg ut innan.

Så som dagens samhälle (och sjukvård) fungerar så finns det en viss mall för hur den typiska ur-kvinnan och ur-mannen skall vara, se ut, känna, må, vilja och bete sig. I vissa sammanhang är detta säkert väldigt bra att det finns en grundtanke, en norm om hur en människa skall vara för att betraktas som "normal". Det fina ordet som ingen passar in under, även om vi alla kanske önskar det någon gång då och då.

Skall ta mig friheten att slänga ut några exempel (vill även poängtera att det säkert finns fler exempel, men det är dessa jag kom på just nu):

* Män skall vara vältränade, muskulösa och vara "manliga".
Alla män är inte vältränade, även om det säkert skulle vara roligt att vara det. Vi är inte muskulösa allihop. Ibland vill vi inte vara manliga utan vi vill kunna gråta och bli ompysslade precis som vem som helst.

*Kvinnor skall raka benen, raka armhålorna, sminkade och smala, snygga kroppar.
Det där med rakade ben och armhålor har väl setts som något naturligt hos de flesta kvinnor rätt länge. Sminket är något som många tjejer som jag har träffat är helt beroende av för att de skall kunna träffas och umgås. De förstår uppenbarligen inte att de är lika fina utan. Det där med de perfekta kropparna för att passa i dagens klädmode måste vara något som en del tjejer drömmer om som inte har detta än så länge.

* Invandrare är sociala utan alkohol, pratar med folk på bussen, gör saker tillsammans och så vidare. 
Ett problem med att vara svensk på fest är att vi måste ha alkohol för att överhuvudtaget kunna/få prata med varandra och ännu större mängder för att kunna dansa och ragga upp folk. Det är ett allmänt stort problem som alla känner till, men som ingen gör något åt pga grupptrycket "att alla andra dricker ju". Är du nykter på stan kan du på sin höjd fråga "varifrån går den bussen?", "vad är klockan?" eller "vart ligger den restaurangen?". Går en svensk på en buss och sätter sig vid fönstret så lägger man väskan intill sig för att slippa prata med någon. Vi går ogärna ut i trapphuset om vi hör att någon annan är där. I så fall väntar vi hellre en stund. Vad gäller att göra saker tillsammans så beror det väl lite på vem det gäller, men jag tror att generellt sett har invandrare en mer social fritid än svenskar, även om det kanske inte är så stor skillnad.

* Normen för att vara frisk/sjuk eller ha hälsa/ohälsa.
Detta kan man prata om hur länge som helst egentligen, men ett exempel. Råkar du ha lite förhöjt blodsocker anses du ha kost-behandlad diabetes. Är du ett svenskt barn som har svårt att sitta still har du DAMP (en diagnos som inte finns i Danmark exv. då man anser att det är normalt för barn att inte sitta still). Har du lite svårare än andra att läsa, får du per automatik dyslexi. Är du lite långsam i din utveckling har du en utvecklingsstörning. Har du ett för lågt BMI kanske du har anorexi, är det för högt är du överviktig.

* Sexualitet
Tycker du om att ha sex med någon av samma kön är du plötsligt homosexuell. Är du som kille nyfiken på till exempel kvinnokläder och testar att ha på dig det någon gång för att se hur det känns med exempelvis en klänning på sommaren, så är du förmodligen både homo och transa. Är du kille och har långt hår och/eller skägg samt är väldigt mjuk och vänlig till din person kan du också betraktas som homo. Hade du däremot haft kort hår och/eller inget skägg hade du vart "en fin kille" eller svärmorsdröm.
Likadant om du är tjej och har kort hår och är lite framåt, så blir du antingen feminist, lebb eller kanske pojkflicka. Jag säger inte att det alltid är så, men att den som ser dig rent objektivt kan skapa sig den fördomen omedvetet, eller kanske till och med någon helt annan fördom, vilket du förmodligen aldrig kommer få veta ändå.

* Kön
Det klassiska exemplet av att vi människor alltid måste ha ett kön på en person vi möter. Ser du en person på stan som du inte kan bestämma om det är en kvinna eller en man så går du och stör dig väldigt länge på detta. Vissa drag i ansikte, kläder och kropp får dig att tro att det är en kvinna medan andra egenskaper mer syftar på det motsatta. Ändå tvingar du dig själv att titta så noga att du glömmer av att blinka. Bara för att du skall veta hur du skall förhålla dig till den personen. Det är rätt intressant egentligen och jag tror att de flesta känner igen sig här!

Som du ser finns det fan i mig ett namn för allt som faller utanför normen "normal". Går att hålla på hur länge som helst. Nu till själva poängen med inlägget om att vara osvensk eller socialt störd?!

Jag börjar ärligt talat undra varför alla (eller väldigt många i alla fall) av dem som jag umgås med, eller försöker umgås med, så är det ingen som vill. När jag är i ett visst umgänge, som på jobbet, så märker jag att jag är omtyckt och att jag funkar i grupp och så vidare. Men helt plötsligt när man försöker prata med någon annan på fritiden så får man inte ens chansen. Varför kan man inte bara ge alla människor en chans? Det finns väl ingen som säger att personen i fråga måste umgås med mig natt och dag, men vad är det som är så farligt med att träffas en eller två gånger? Du kanske hittar en vän för livet i och med att du försöker?!

Kanske är jag typiskt osvensk? Alltså att jag kan umgås med folk jag inte känner och samtidigt vara nykter. Dessutom har jag roligt på samma gång.

Eftersom det finns adjektiv för allting som en människa är inom normen "normal" eller utanför densamma (se ovan) så är frågan om jag kanske rent av är socialt störd? Jag kanske har ett större behov av att umgås med människor än vad genomsnittet har? Alltså att jag måste ha människor runt omkring mig varje dag för att må bra. (Klart man vill ha egen-tid också, men ni fattar poängen). Det kanske är därför jag mår som jag gör ibland, när folk inte hör av sig, svarar på meddelanden som man skickar. Det värsta är att det inte har någon betydelse längre att man jobbat ihop i över ett år, de svarar inte på mina meddelanden ändå. Som kollegor går det tydligen bra att prata men på fritiden då vill de inte veta av mig?! Jag har lagt ner så fruktansvärt mycket tid på Internet framför allt för att hitta en jäkla massa vänner och har hittat mycket också. Dock är det väldigt få som svarar, hör av sig och tillfrågar mig om att hitta på saker.

Kanske är jag störd åt andra hållet för att ingen har lust att umgås med mig och jag förstår inte varför. Att jag inte ser det som alla andra ser? Detta är inte så allvarligt som det låter, bara lite allmänna reflektioner!

Vilka saker ångrar du som du varit med om?

Vad skulle du ändra på om du fick leva om ditt liv? 

Hur skulle det se ut och vilka val skulle du gjort annorlunda?

Om inte det hade hänt. Om detta hade hänt istället. Om jag fick ändra på det som var.
Om, Om och Om igen....




Avslutningsvis, låten Om med Niklas Strömstedt:

Leende spegel med brister och fel, ser att barnet har blivit en man.
Och gudarna gav mig en underlig själ, som har svårt att ta för sig ibland.
Men idag, har vi kommit en bit, du och jag.
Ta bort alla ord, du vet vad jag menar. 

Chorus:
Om du var ett hav vore jag en våg.
Om du var himmelen skulle jag ha vingar.
Om du var ett regn hade jag vart hav och land.
Om du var musik vore jag en sång.
Om du var vidderna ville jag va' vinden.
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns. 

Kom, kom min älskade månen är stor, alla fönster är öppna inatt.
Öppna mot världen där kärleken bor, bara kom, håll mig vaken inatt.
Vi är kvar, vi är tiden som går, du och jag.
Vi gör det igen när morgonen kommer. 

Om du var ett hav vore jag en våg.
Om du var himmelen skulle jag ha vingar.
Om du var ett regn hade jag vart hav och land.
Om du var musik vore jag en sång.
Om du var vidderna ville jag va' vinden.
Men jag skulle inte va' nånting om du inte fanns.
  

Na, na, na, na, na...
  

[Chorus x2]

Du har fortfarande ett tag kvar att leva och det är inte försent att ändra på något, även om dåtiden/det som passerat är svårare att ändra på (tyvärr). Allt är möjligt men i olika utsträckning och på olika sätt. Det är bara du själv som kan sätta stopp för ditt eget liv. Ingen annan.

Det är så fruktansvärt tröttsamt hur tjejer håller på. Inte alla. Inte alltid. En del och ibland! Det handlar om att byta åsikt lika fort som man vänder på en hand. Varför skriver jag inte att killar håller på så? Jo, därför att det aldrig har hänt vad jag känner till. För killar är det mer antingen eller, Ja eller Nej, svart på vitt och rakt på sak. Hur ofta har man inte lyssnat på problem som ens tjejkompisar osv har utan att behöva säga ett enda ord? Det roliga är nämligen att tjejer resonerar så himla länge runt ett problem att de själva kommer på svaret eftersom de vänder och vrider på saker och ting i 37.000 olika synvinklar. Det är i sig ganska intressant kan jag tycka.

Denna gång gäller det som sagt var att ändra åsikt var 10:e minut, enligt en anonym person i en situation hämtat från verkligheten om hur det kan gå till: Först vill hon träffas. Dagen därpå så är det tvärt om. Då duger han inte längre helt plötsligt. Ena natten får han sms om att hon vill ha sex med honom och på morgonen nästa dag så har hon hittat någon annan. Då var han så förbannat het och underbar och sedan "så passar det inte så bra längre". Kära tjej, uppför dig som folk tack.

Så går det ett par dagar och sedan hör människan av sig igen och är svartsjuk på att han umgås med hennes syster, hur nu detta går ihop?! Det är mycket underligt, eftersom han inte träffat personen i fråga på ett par år och aldrig någonsin i hela världen har varit intresserad av henne heller. Dessutom skulle det aldrig i helvete falla honom in att träffa hennes syster igen, så som hon betett sig mot honom.

Trots detta visade ointresse uppstår ändå denna svartsjuka mot den kille som hon varannan dag inte vill prata om eller ha någon kontakt med. De andra dagarna så duger han helt plötsligt och då är han riktigt bra.
Men bara varannan dag.

Ena dagen säger hon till honom; det är lika bra att vi inte pratar med varandra, och säger på så vis upp kontakten. Nästa dag önskar hon honom lyckoönskningar om evenemang han ska på etc.

Bestäm dig. Ha en åsikt och ha den konstant! Visst, det är inte lätt att vara kär men man kan i alla fall ge människor en chans och försöka lära känna dem på riktigt. Träffas och se hur det värkar. Låta det gå lite tid. Fundera och ragga på en kille i taget för du kan ändå inte vara tillsammans med alla samtidigt om nu båda skulle nappa.

Det är antingen eller. Ja eller Nej. Svart eller vitt. Vill du ha honom får du ta honom som han är och du måste göra det nu, innan du ångrar dig resten av ditt liv. Innan du förstår vad du missar. Innan det är försent.

Tack på förhand, du underbara och omtalade tjej som betyder allt för honom! Allt.