Echoes Of My Thoughts

Såg en länk i en statusuppdatering på Facebook tillhörande sångaren i bandet Ravaged som jag för närvarande provspelar med. Detta blogginlägg baseras på den och är ännu ett försök att bevisa för omvärlden hur inaktuell jag anser att bibeln är på 2000-talet. Hur citat i bibeln jämförs med verkligheten och får varenda Svensson att framstå som en sjuk jävla idiot.

Personligen tror jag som sagt var varken på bibeln, Gud eller något liknande, även om jag respekterar dem som anser det vara nödvändigt för att klara vardagen så länge det inte går till överdrift eller är till skada för andra.

Jag tycker det är bättre att tro på sig själv, eftersom den fria viljan ändå oftast är avgörande för vad som ska hända och hur framtiden blir. Hur man väljer att se på saker. Vad man prioriterar att göra före något annat. Vilka val man gör, och så vidare...

Däremot skulle jag kunna säga att jag i så fall "tror på" exempelvis naturen. På logiska saker som händer och som helt och hållet baseras på naturens krafter. Kan säkert komma fler, men dem bygger inte på en enda Gud eller på en bibel eller något i den stilen.

Detta inlägget är som sagt var baserat på hur bibeln ser på några vanligt förekommande dilemman i dagens samhälle och som därmed även bryter mot de flesta regler och normer som finns. Har inte läst bibeln så speciellt noga på egen hand ännu, utan låter kärnan i detta inlägg vara den bifogade bilden och hemsidan.
Vad säger du själv efter att ha läst det som står i bilden?

En del människor tar trapporna. Andra åker hiss. Inte så märkvärdigt tycker många. Dock beter sig de flesta människor rätt egendomligt i dessa situationer. Frågan är varför nästan alla människor gör likadant, i alla fall i de situationer jag själv stött på.

Går man nedför i en trappa är det acceptabelt att gå förbi någon annan så länge man går fort, klampar lite och visar att man har bråttom. Oftast vänder sig de som går framför sig om och tittar uppåt samt släpper förbi dig rätt omgående. Om personen i fråga går långsamt som fan och tar plats låter de flesta dig gå förbi dem så fort lite "extra utrymme" i trapphuset ges.

Däremot om man går bakom någon annan i trappan och är på väg uppåt är det mycket svårare att ta sig förbi någon annan. För det första orkar man inte springa uppför en trappa för att komma före någon annan bara sådär. Om personen går långsammare än man själv gör, fortsätter man hellre bakom i samma långsamma takt som den andre gör och irriterar sig över slow-motion-tempot vissa personer håller, än att knö sig förbi vid sidan om ifall man har bråttom.

Skulle det visa sig att personen framför har märkt av att du är honom i hasorna kommer han garanterat öka takten för att han känner sig stressad av att ha dig bakom och av tanken att du har bråttom att komma upp. Istället för att lugnt stanna vid sidan och låta dig gå förbi så tar man två trappsteg i taget för att dra ifrån den som går bakom utan att det är ett dugg nödvändigt eller medvetet från början. Man ökar sitt eget tempo, fast man inte behöver skynda sig själv, bara för att man påverkas av dem bakom dig. Håller ni med om detta?

En annan lustig sak är det där med att åka hiss. Det finns nog ingen som inte upplevt att ett samtal tar slut så fort man går in i en hiss med andra människor i och som sedan fortsätter som om inget hänt när hiss-dörrarna öppnas igen och ni kliver ut. Enda skillnaden är att ni alla tillsammans i hissen har upplevt en gemensam, pinsam, generande och störande tystnad där man inte vet vart man ska ta vägen. Man bara väntar på att komma fram till den våning man ska till!
Alla har garanterat upplevt precis samma känsla. Av någon anledning så verkar de flesta personer anse att man inte pratar i en hiss. Helst ska man inte titta på varandra heller. Frågan är varför? Är det för att det är jobbigt att ha andra personer så nära sig, då hissar ofta är trånga? Att man känner sig reserverad och vill skydda sin privata sfär? Att man därför inte vill prata om något för att slippa uppge för mycket om sig själv? Eller finns det andra orsaker?
Vid de situationer där någon ändå pratar i en hiss, tänker man "shit, man kan prata i hissar", lyssnar noga på vad som sägs och ler lite för sig själv, om inte synligt så inombords. De gånger då jag åkt hiss och mot förmodan råkat snacka med någon om något, som förmodligen är rätt oväsentligt egentligen, så kliver jag alltid ut ur hissen med ett bättre humör än när jag klev in. Mer avslappnad liksom. Och glad över att prata med någon bara sådär, helt spontant.

Om man däremot skulle stå och trängas på en buss eller liknande så kan människor stå och prata och skratta om vad som helst, utan att de känner alla andra  runt omkring, även om de står packade som sillar. Fast egentligen är det samma upplevelse som i en hiss. Okända människor som står nära varandra och som bara har en viss restid tillsammans som är gemensamt med varandra, tills någon går av bussen eller ut ur hissen.
Vad är skillnaden med att vara tyst och reserverad i en hiss mot andra platser i samhället? Varför gör vi så?
Känner ni igen er i trapp-situationerna, hiss-situationen eller någon annan plats ni vill dela med er av?

Ja, förmodligen kan alla i hela världen förstå vem detta inlägget handlar om. Övervägde att inte ha med någon bild på honom, för att 90% av svenska folket tycker säkert att han är ett miffo. Förmodligen kommer de flesta av er att ignorera detta inlägget bara genom att se bilden på honom!
Detta inlägg handlar hur som helst om en av de få personer som jag verkligen avgudar!
Jag ska här försöka beskriva och hylla denna man så gott det går.

Varför väljer man då att göra ett inlägg om Thomas Di Leva, när det finns så många andra människor man kan skriva om? Jo, egentligen av den enkla anledningen att han är en av alla de där få riktigt underbara, omtänksamma, humanistiska, begåvade, filosofiska, musikaliska och kärleksfulla människor som finns på jorden! Har du en gång sett en intervju med honom så förstår du varför. Har du inte gjort det, tycker jag verkligen att du ska göra det! Han har så sjukt mycket vettiga saker att säga och utstrålar alltid glädje och kärlek. Han är en av de få människor som kan beskriva känslor på ett sätt så att alla förstår genom hans enkla och bildliga talspråk, oavsett ålder på dem som lyssnar.

Om alla människor hade varit som honom hade det helt enkelt inte varit några krig alls! Svårare än så är det inte. Varför då?  Jo, Thomas är unik i sitt sätt att vara och klä sig. Han är precis som han vill vara, utan att det skadar andra och mår jävligt bra av det! Bara en sån sak får mig att beundra honom. Han vågar vara unik, vara sig själv och samtidigt tänka på andra och resten av världen. Hur många klarar av det i ett sådant patetiskt samhälle som vi lever i, där alla ska vara kopior av varandra?!

Jag kan ärligt erkänna att jag inte gillar alla hans låtar och har inte ens hört alla av dem, men en låt han har gjort heter Everyone Is Jesus. Den handlar om  om att alla är unika, lika mycket värda och är satta på jorden för att åstadkomma ett eget mirakel. Vi Har Bara Varandra handlar om att vi är alla människor, att vi ska vara rädda om varandra och behandlas därefter. Spaceflower är en annan låt som handlar om att jorden är en blomma i rymden som man måste ta hand om, alltså inte förorena enligt den så kallade ständigt pågående växthuseffekten. Tänk bara en sån sak som att kalla jorden för en rymdblomma. Det kan knappast bli vackrare och mer tydligt beskrivet. Men vi andra skiter i vilket och fortsätter förstöra vårat eviga hem och bete oss som media villa att vi borde göra.

Egentligen är det fel att sitta här och försöka citera honom här, då han skapar en sån fantastisk känsla i det han säger själv. Det bästa är alltså att kolla på videos med intervjuer och liknande. Han ser lite speciell ut, det tycker jag med. Han har kanske lite fjollig röst ibland, men tänk på de ord han säger och betydelsen av dem så förstår ni vilken grym jävla människa det är!

EVERYONE IS JESUS - THOMAS DI LEVA

Everyone is Jesus everyone
is Jesus everyone
is Jesus everyone

Every girl and boy is Jesus
Every tree and sea is God
Every word You speak is holy
Every flame is Jesus love

Everyone is Jesus everyone
is Jesus everyone
is Jesus everyone

Put your heart in your mind
and your mind in your heart

Say:
Ba ba bababa um baba um ba um baba um ba ba ba um
Ba ba bababa um baba um ba um baba um ba ba ba um

Every flame is Jesus love

Everyone is Jesus everyone
is Jesus everyone
is Jesus everyone

Dags att skriva om ett av de bästa tv-programmen som går på tv just nu; "Så mycket bättre".
I programmet bor det 7 välkända och unika, svenska musiker som gör saker tillsammans, delar med sig av sina olika "självbiografier" och personligheter. Mycket av det som framkommer är väldigt starkt, både vad gäller kärlek och sorg, och personligen kan jag säga att jag lätt känner mig berörd av den kultur som dessa 7 personligheter producerar.

Förutom gripande samtalsämnen, personberättelser och behavioristiska synsätt bygger programmet på att tolka varandras låtar. Tanken är alltså kort och gått att blanda 7 helt olika musikaliska genier från Sverige med varandra där de ska producera en underhållning som baseras på deras egen musikstil mer eller mindre. De ska välja ut varsin välkänd låt från respektive artist och göra om till sin egen. Där framkommer många nya intryck av låtarna som helt plötsligt kan få en helt annan innebörd och känsla, bara för att man gör om stilen på en redan existerande låt. Exempelvis trodde jag inte att en sådan som Petter skulle vara så kärleksfull, men innebörden av texten till hans låt "Längesen" framkommer mycket tydligare då Lasse Berghagen framför den på ett "Teddybjörnen-Fredriksson/En-kväll-i-juni-vis".

En anledning till varför jag själv troligen är så intresserad av detta program är för att det ligger så nära mig själv. Hur folk beter sig mot varandra, hur språk hanteras och ordens innebörd förändras beroende på hur de sägs. Historiken bakom artisterna, deras uppväxt och tankesätt är oerhört intressant! Man får lära känna dem som privatpersoner och fördomar man tidigare hade trappas sakta ner. Lyfta fram allt det unika, individuella, gemensamma och intressanta med varje människa.
Tillslut inser man hur oerhört lika människor är varandra. Ändå har vi så svårt att komma överens och uppföra oss som folk offentligt, istället för att vara rädda om varandra och acceptera varandra som dem de är genom ett vänskapligt förhållningssätt! En nyfikenhet av att dela, uppleva och lära sig mera av andra människor.

Thomas di Leva är en annan färgstark individ som vågar vara annorlunda, vara den han är och trivs bra som fan med det, oavsett vad världen tycker! Han anser att det viktigaste i livet är att man tycker om sitt eget liv, eftersom det är det livet man själv måste leva. Att man mår bra av det man själv gör, utan att någon tar skada, och fan vad jag avgudar honom för det! Konsten att kunna njuta av ingenting. Konsten att våga vara annorlunda. Konsten att må bra av sig själv. Han är absolut den enda människan som jag verkligen avgudar på riktigt.

Ett program som alltså även innehåller mycket glädje, sorg och starka känslor. Berättelser kring låtars uppkomst förändrar och förklarar deras budskap. Barndomsberättelser om mobbning, utanförskap och dyslexi. Att inte våga förstå andra människor, deras kultur/bakgrund och personlighet. Om berättelser som handlar om viktiga och stora händelser i andra människors liv och hur de ser på både sig själva och sina liv.

Så mycket bättre är ett program som jag starkt rekommenderar!
Vad tycker ni om programmet, ni som redan sett det?

En familj promenerar längs med stranden vid havet en morgon. Efter en stund ser dem hur det ligger flera hundratals sjöstjärnor längre fram på stranden. De fortsätter att närma sig dem och när de nästan är framme springer pojken i familjen fram till dem.
Han plockar upp en sjöstjärna från sanden, rusar ner till vattnet och kastar i den igen. Sedan springer han tillbaka och plockar upp ännu en och kastar i havet.
Föräldrarna iaktar honom en stund innan pappan säger;:

"Varför står du och håller på med det där? Du kan ju ändå inte rädda dem alla. Du ser ju själv hur många det är!"

Pojken plockar upp en stjöstjärna i handen och svarar pappan:

"För den här betyder det mycket!" och kastar den i havet.

"We feel ourselves that what we are doing is a drop in the ocean. But also the ocean would be less because of that missing drop..." - Mother Theresa

Jag skrev en låt som hette så för ca 6-7 år sedan i ett band som jag spelade med som först hette Unchained och sedan blev Nore istället. En mycket rolig tid, med massor av trevliga minnen för övrigt, precis som alla andra band som jag varit med.

Som jag skrivit förut hade jag lätt kunna lägga upp massa texter som jag har gjort genom åren här för att dela med mig av till er. Dock har jag valt att inte lägga upp dem här på grund av att de inte är upphovsrättsskyddade och för att jag vill använda dem själv om jag får skivkontrakt någon gång. Här kommer dock refrängen till den låten, som anses vara ett undantag, eftersom detta inlägg handlar om gravstenar och texten passar hit:

"Our Names are made for gravestones. Your body will lie in the deep and become bones... If you don’t become famous, then you’re only a Name, and no one will know that you’ve existed! Death and life ain’t the same, though everyone’s life is for rent, so why not make your different? Then you’re more than a Name, cause your Name has been written in the hall of fame..."

Texten bygger på att ju mer "känd" eller "omtyckt" (eller "extremt störd i huvudet", som exempelvis Hitler), som en person är, så kommer man att "leva kvar" mycket längre efter döden. Alexander Graham Bell till exempel, som uppfann telefonen, är fortfarande ihågkommen eftersom det var en unik sak som han kom på som förknippas med honom. Är man omtyckt som person kommer alla att sakna en när man dör, än om ingen vet vem du är. Du passerar obemärkt förbi. Alltså, när du ändå "lånar" livet, gör något vettigt av det så länge du har det kvar. Gör så att det som finns kvar av dig är mer än bara att "names are made for gravestones". Maybe death is just a doorway to a new life, men det vet du inte nu ändå... Jag tycker att gravstenar, kyrkor, kyrkogårdar och andra antika  saker måste vara bland det coolaste och mäktigaste som finns. Det finns så mycket historia på dessa platser och föremål, som ingen direkt känner till, även om vissa saker forskas fram. Att fantisera om dem hur det såg ut i den tiden som var då är häftigt!
Här kommer då bilder på olika gravstenar jag hittat på internet som är rätt skrämmande tycker jag: 

Var och kollade på "Killer Queen" med min familj nu i helgen. Personligen är jag inte något stort Queen-fan överlag och känner till sådär en 6-7 låtar med dem eller något i den stilen. De flesta av dem är ändå bra låtar, helt klart.
Hade därmed inte så mycket förutfattade meninagar om denna tillställning, men resultatet blev en jävla överskattad besvikelse! Ett fruktansvärt ojämnt uppträdande, som blandade bra låtar med riktiga dippar. Personligen är det otroligt hur man kan få en show att bli så tråkig och ointressant. Hur lyckas man?!

Själva tillställningen ägde rum i Lisebergshallen, där jag fick en bild av att någon snott hela Queens orginalscen och tryckt ihop den på världens minsta yta, trångt som fan blev resultatet. Sedan bestämmer sig arrangörerna för att täcka hela ytan med ståplatser med en jävla massa stolar. Detta är inget problem egentligen, om inte miffot till sångare hade bestämt sig för att alla skulle stå upp, hoppa, skrika, klappa händerna och dansa. Men som sagt var, så är han inte bara en Freddie Mercury-look-alike som inte kan sjunga, och framförallt inte kan ta de höga tonerna, han är även korkad. Hur kan man tro att folk vill dansa och hoppa runt när det är stolar överallt? Hur kan man inte begripa att en genomsnittsålder på 60+ som försöker återuppliva gamla barndomsminnen orkar det?

Som om inte detta vore tillräckligt med en frontfigur som inte kan sjunga och utseendet är det enda som är gemensamt med orginalartisten, så har de världens mest obegåvade solo-trummis. Han är nog den som är mest IQ-befriad i hela bandet. Han måste nämligen fått för sig att det var en solokonsert med bara honom. Det var fler trumsolon än vad det var Queenlåtar, och det absolut värsta av allt var att inte gubbfan hade lust att sluta någongång. Han höll ju på i evigheter! Hade jag vart på konserten med mig själv, så hade jag fan gått i protest. Inte ens när publiken sätter sig ner igen efter ännu ett onödigt och lågt trumsolo förstår slagverksfjanten att det är dags att sluta. Hur som helst hann nog bandet med omkring 12-13 låtar på 2 timmar. Bara det säger ju en hel del om hur förbannat låg kvallité det är på det som Queen-wannabe's:en lyckas åstadkomma. Ingen av dem, och framförallt sångaren förtjänar den ära, uppmärksamhet och berömelse som Freddie Mercury och company gett dem! Fy fan vad dåligt det var! Jag lovar att jag hade lätt och utan problem kunna skapa riktigt mycket större succé i en egen KISS-show, där jag själv uppger mig för att vara Gene Simmons!

Världens hetaste fotbollsliga är äntligen igång igen! En kamp på liv och död om att bli den största klubben i England och vinna titlar på europeisk mark. Säsongen 2010-2011 tror jag kommer bjuda på mer kamp än på många år. Resultaten blir allt viktigare då fler och fler lag fightas om topplatserna och kvalplatserna. Arsenal har under de senaste säsongerna inte lyckats vinna en enda pokal, även om man allt som oftast spelar en mycket kvick och offensif fotboll. Man ställer upp med väldigt många fler billiga talanger än motståndarna och presterar ofta väldigt ojämnt mot de sämre lagen. Förlorar för många onödiga matcher och släpper in för mycket onödiga mål för att på riktigt ha en chans att utmana om ligatiteln. En annan nackdel med Arsenal är att man har en riktigt bra start-11 över lag och också en tillräckligt bra bänk för att vara en utmanare, men så fort det blir lite skador eller att storstjärnorna inte presterar så finns det inget Arsenal kvar. Där ligger det stora problemet. Wenger som i dagarna skrivit på ännu ett kontrat, vilket innebär att han stannar i klubben till och med 2014, måste försöka lägga lite mer pengar på stjärnor, som är bra just nu och inte om 10 år. Jag ska här gå igenom alla lagdelar och skriva lite kort om varje vad gäller för- och nackdelar.

Målvakter: **
Detta är den absolut svagaste lagdelen, sett till föregående säsong. Almunia har gjort många bra matcher helt klart, men samtidigt är han ingen riktig klass-målvakt à la Buffon, det kommer man inte ifrån. Bakom honom ser det dock oerhört tunnt ut, både vad gäller prestationsförmåga och erfarenhet. Fabianski måste vara en av de sämsta reservmålvakter en storklubb kan ha. Hade han varit 4:e målvakt hade det varit lugnt, men så är inte fallet då polacken ses som en lämplig nr 2. Den reservmålvakt som imponerat mest på mig tycker jag ändå att Mannone har gjort. Szczesny är även han en mycket ung målvakt, som inte spelat i några större sammanhang tidigare, även om han varit mer än bra under sin utlåningsperiod förra säsongen enligt rykten. Arsenals målvakter har dock alla mer att ge och mer att visa upp. Floppar de under höstsäsongen tror jag att risken kan finnas att vi får se ett nytt ansikte mellan stolparna innan nyår. Almunia måste vara stabil i ett helt år om detta ska gå och reserverna måste göra sitt de gånger de får chansen. Vart är Buffon, Wenger??

Försvar: ***
Arsenals fyrbackslinje med Sagna, Vermaelen, Koscielny och Clichy ser bra ut på pappret, med endast ett nyt ansikte från föregående säsong. Wenger var tvungen att värva mittbackar då han tappat flera stycken inför årets säsong. Jag har sett alla utom Koscielny spela tidigare, och enligt rapporter har hans insatser varit riktigt lovande. Reserver är Traore, Gibbs och Djourou, varav de två förstnämnda vänsterbackarna har gjort flertalet riktigt bra matcher. Djourou har jag fortfarande svårt att förstå hur han kan vara enda riktiga mittbacks-reserven. Varken Chelsea eller United har det så tunnt ställt vad gäller sina etablerade ersättare om man säger så. Det är sådant som Arsenal kan förlora på, om någon ordinarie blir skadad och avbytarna tvingas ställa upp i flertalet viktiga stormatcher. Annars har Arsenal en av de mest offensiva backlinjerna i ligan tror jag.

Mittfält: ****
Den lagdel som ser starkast ut är nog utan tvekan mittfältet, med spelare som Fabregas, Nasri, Arshavin odh Rosicky. Ersättarna Song, Diaby, Walcott och Denilson är goda ersättare, så länge för många av dem tvingas spela samtidigt. Personligen ser jag numera Song och Walcott som de intressantaste namnen i detta sammanhang, tillsammans med Eboue som blommat ut till en mer offensivt skicklig yttermittfältare som dessutom kan göra riktigt bra matcher som högerback. Har mycket hjärta i klubben vilket är viktigt för truppen. Så har vi då Wilshere och Ramsey, som inte fått så mycket speltid hittills och när de väl fått spela har de haft för lite att sätta till mot storspelare som Gerard, Lampard, Scholes och så vidare. De har fallit mer eller mindre som furor i närkamperna mot lite starkarer spelare. Hoppas på genombrott hos dem denna säsong, precis som snabbe lille Wlacott.

Anfall: ***
Walcott har vi redan varit inne på, men han kan även spela som forward, likt exempelvis Arshavin skulle klara bra. De mer självklara forwardsen är dock ändå Van Persie och nyförvärvet Chamack som bär upp hela arsenals spjutspets på sina axlar. Dessa två måste vara skadefria, samspelat och framförallt göra mål om Arsenal ska ha en chans att på fullt allvar utmana om liga- och cupsegrar. Hoppas att Vela kan göra sitt stora genombrott också samt att Bendtner kan visa att han är bättre än Tony i Grunden BOIS! Personligen hade jag aldrig köpt en så förbannat dålig spelare som honom!
Stjärnor som Henry, Bergkamp, Ljungberg, Vieira, Adams, Lehmann, Pires, Campbell och Gallas saknas.

Dagens match mellan Liverpool och Arsenal började med ett mycket högt tempo, med snabba passningspel och härliga djupbollar. Det skapades ett par riktigt farliga lägen för båda lagen och en hel del snygga tv-räddnignar av målvakterna. Matchen slutade dock 1-1 efter självmål av Reina och ett stenhårt skott i nättaket av Ngog. En underhållande match att se på, som ändå kunde innehållit fler målchanser och fler mål så hade det verkligen varit en perfekt match för fotbollsälskare! Återstår att se hur det går för lagen och speciellt miljard-byggena i årets Premier League. Glöm inte av att rösta på DIN serie-segrare!

1. Any Means Necessary * * * * *
En låt som börjar med en slide-gitarr och sedan övergår i ett tungt och maffigt metal-intro. Skön gitarr-rythm i verserna och trumfillet som är innan varje brygga är genialiskt! Riktigt bra mixad låt generellt sett. Fyllig kör över lag, även i refrängen. Skönt cymbal-fill i sticket innan solot som känns typiskt HammerFall (Oscar Dronjak) till en början, för att sedan övergå i något som påminner en aning om Stefan Elmgrens solon. Lite coola gitarr-effekter innan det är dags för ännu en refräng. Helt klart en av de bästa låtarna på skivan! Går inte att göra den mycket bättre sätt till trummor, gitarrer, bas och sång. Avslutet är också mycket bra, speciellt då Joacim håller ut sista tonen en aning.

2. Life IS Now * * * *
Skönt akustiskt gitarr-intro som sedan övergår i mer kraftfulla gitarrintron med trummor. Verserna består till största delen av bas och trummor. Lätt låt att sjunga med i. Litet minus i texten på refrängen om man tänker på vad de sjunger om, men det låter ganska coolt ändå om man inte översätter det. Lite småstört och coolt solo kommer sedan tillslut, för att sedan tona ner låten en aning i dominant bas och sköna bakgrundstrummer. Gitarren kommer in igen med hjälp av en cool effekt-pedal. Tralligt trumkomp, med fading-out outro som är akustiskt på slutet.

3. Punish And Enslave * *
Skönt intro med goa trummor och härligt gitarr-tugg. En hel del coola ord i texten. Rätt tråkig refräng. Verserna går ann. Det bästa i denna låten är gitarrerna och trummorna utan tvekan. Fräsigt solo måste jag ändå säga. Verserna, bryggan och sticket är det bästa sångmässigt.

4. Legion * * * * *
Börjar med lite monsterljud som över går i att monstret pratar lite samtidigt som bakgrundsmusiken växer och blir fylligare innan det långsamt växande introt drar igång på allvar med trummor och gitarrer. En låt som växer till supertempo på ganska kort tid. Underbart bra låt med enastående mixat ljud i sången. Denna låt kan man inte göra på ett bättre sätt! Text som det verkligen är drag i och sköna individuella instrummentalister. Vilket instrument du än lyssnar på kan det inte bli bättre! Riktigt sköna riff! Verserna och refrängerna har ett härligt flyt i högt tempo. Riktigt skön heavy metal när den är som allra bäst! Min stora favorit på denna skivan. Skönt riff innan bassolot drar igång för att sedan fortsätta i ett gitarrsolo. Riktigt skönt gitarr-tugg innan nästa solo börjar.

5. Between Two Worlds * * * *
En låt som börjar med ett maffigt orgel-intro som växer för att sedan övergå i ett tungt, långsamt, akustiskt gitarrkomp. Efter första refrängen kommer låten igång mer med trummor och bas. Riktigt skön låt, även text- och röstmässigt. Lite smått hes röst från Joacim gör låten bara bättre. Solot är riktigt kraftfullt med både ett skönt gitarrsolo och orgel i bakgrunden, för att sedan helt dö ut och återgå till samma akustiska gitarrsound som i början på låten. En låt som växer allt eftersom tiden går. Härligt när Joacim håller ut sista tonen ett tag.

6. Hallowed Be My Name * * *
Tungt intro som övergår i ett gitarr-riff, som avbryts med ett ljud från ett laddat skjutvapen, en slidande bas och så är låten igång. Svängigt drag i verserna med skönt gitarrtugg. Grymt sång och text hela låten igenom, men aningen sämre i refrängerna, enligt mig. I refrängen är det endast musiken som är bra. Sticket är fullt av massa rabblande ord och sköna trummor som följs av ett riktigt skönt solo. Virveltrumman är magnifik hela låten igenom. Sista näst refrängen är riktigt bra och än en gång är rösten helt underbar! Låten avslutas med ännu en vanlig refräng, ljudet av ett laddat skjutvapen och sedan två trumslag som liknar ljudet av två avlossade skott. Riktigt bra!

7. Something For The Ages * * * * *
En instrumental låt signerad Pontus Norgren med som börjar med lite mystiskt bakgrundsintro med sologitarr, som övergår i tunga trummor och riff. Övergår i mycket sköna melodislingor låten igenom. Riktigt bra låt med verierande och passande riff. Solopartierna i låten är underbara, både vad gäller sologitarrerna och trummorna! Pontus visar upp hela sitt register, att han kan mer än att bara spela pudelrock i then poodles. Låten har även ett synthsolo i sig. Efter ett tag saktas låten ner i ett lugnare tempo för att sedan växa och återgå till max igen. Riktigt bra avslut och även ett magnifikt genomförande av Anders Johansson på trummor.

8. No Sacrifice, No Victory * * * *
Skönt gittarintro med trumslag. Viss baktakt på en del ställen innan upptakten till versen börjar vilket är riktigt bra gjort! Skön text i verser, brygga och refräng, även om refrängen är aningen tråkig. Underbara falsetter av Joacim! Riktigt skönt gitarrsolo. Helt klart en grym och underskattad låt!

9. Bring The Hammer Down * * *
Riktigt coolt trumintro som övergår i sköna gitarrer och ett solo av Stefan Elmgren. Skönast text och sång i verserna och bryggorna med behaglig bakgrundsgitarr. Refrängerna är mindre bra skulle jag vilja säga, men det Joacim sjunger lyfter den avsevärt med sin sång! Bra trummor i refrängerna. Sedan kommer en uppstannade bit med bara bas och till viss del även trummor, innan solot börjar. Även denna del på låten är bra mixat och sista delen på solot är riktigt skönt. Musikliskt sett en bra väldigt låt.

10. One Of A Kind * * * * *

Min arbetskamrat var med i radio här om dagen för en kort intervju som i korta drag handlar om orimliga arbetsvillkor, genom nerdragning av personal samtidigt som överbeläggningar tillåts. Detta leder bland annat till att man ibland är så få som en sjuksköterska per 15 patienter till exempel. Forskningen visar att det inte bör vara fler än 4-5 patienter per sjuksköterska, för att kunna bedriva en patientsäker, trygg och patientnära omvårdnard. Som de flesta räknar ut innebär detta 3 gånger så många patienter per sjuksköterska än vad som är rimligt. Först bestämmer man att alla korridorsplatser ska tas bort, bland annat av denna anledning. Då införs istället tre ordinarie platser i varje 4-platsers-rum som permanenta och den 4:e platsen blir då alltså en korridorsplats som flyttas in på rum istället. Detta innebär att det endå blir patienter som får ligga i korridoren, när det egentligen inte ska vara möjligt, i brist på platser i förhållande till patienter. Man bestämmer sig för att utdela böter så fort en avdelning har patienter liggandes i korridoren, men då man upptäcker att det blir för dyrt så tas denna regel bort. Visst är det imponerande hur man kan bestämma saker om något som man inte vet något om som dessutom aldrig fungerar?!

En annan intressant synvinkel är hur vi som sjuksköterskor, enligt den 3-åriga högskoleutbildning vi gått, ska bedriva omvårdnadsforskning och organisera samt ansvara för all omvårdnad som rör patienten och dessutom se till att läkarens läkemedelsordinationer stämmer, eftersom det är vi som ger den dos som läkaren bestämt ordinerat. Hur ska jag hinna bedriva omvårdnadsforskning om när jag knappt hinner med alla 15 patienter på ett kontrollerat och stressfritt sätt? När dessutom platserna är så få att man innan helgen beslutar sig för att sätta in extra personal för att lösa krisen om platser, vilket innebär att man då fyller korridorerna med folk, och man dessutom dragit ner på personal så att det inte finns någon att sätta in. Detta leder till att personal som redan arbetar 100% tvingas till kvalificerad övertid, ökad stress och försämrad hälsa. Inom hur många andra branscher än i vården är det accepterat av politiker att arbeta 9 dagar i rad? Vem säger att det är okej i vården men ingen annanstans? Varför vill alla ha en trygg, säker och patientnära vård, när ingen vill betala för den? Jag har inte valt att arbeta som sjuksköterska för att tjärna pengar utan för att jag gillar det jag gör. Dock är frågan hur länge man kommer gilla att gå till jobbet, när förutsättningarna för att kunna utföra det på ett bra sätt inte finns varje dag?! En intressant tanke som uppkommer i detta läge är hur mycket som ska krävas för att det ska bli en förändring? Måste det alltid hända tråkigt för att saker och ting ska hända? Jag personligen skulle tycka det vore ytterst intressant att se vad som hände om en politker blev inlagd på min avdelning och fick ligga i korridoren i en vecka eller en månad i en fyrbäddssal? Jag ska i så fall inte behandla dessa annorlunda mot någon annan, eftersom vi alla har samma rättigheter till samma vård och att denna inte prioriteras efter saker som kön, nationallitet, ålder, inkomst eller arbetsklass. Är det vad som krävs för att politkerna själva ska se hur det är nere på golvet, där saker bestämms om sådant som ingen med beslutsfattande behörighet vet något om?

Kolla in artikeln och lyssna på intervjun här nedan: Vad tycker du?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=3839717
Bra gjort Sara, flera som du! Flera borde göra samma sak. Tillsammans är vi starka och kan förändra!

Nu är enkäten avslutad för vilket lag som ni tror ska vinna 2010-års VM-turnering i Sydafrika. Eftersom det hade blivit en väldigt omfattande undersökning att göra det möjligt att rösta på vilket land som helst, hade hela min blogg blivit täckt av olika kanditater till VM-guldet. Därför valde jag att endast skriva upp de länder som på pappret har bäst trupper och ett par jokrar. För att komplettera detta så fanns det en möjlighet att rösta på alternativet längst ner, "Inget av ovanstående/Annat land", som för övrigt faktiskt fick en egen röst!
Hade vart kul om du som lagt denna röst kunde lägga till en kommentar om vilket land du helst skulle se som segrare!

Som synes av resultaten är det fler personer som röstat i denna undersökning än vad som någonsin inträffat, vilket jag får tacka för. Fler kommentarer om trupperna, resultaten, prestationerna och turneringen är verkligen välkomna som vanligt.
Segrare i denna tävling blev Spanien, som även dem enligt pappret har en riktigt bra trupp och med Italien och Frankrike redan utslagna är väl ingenting omöjligt, eller vad säger ni?!

Trevlig Midsommar Alla Trogna Läsare, samt alla ni andra, och på återseende!

Gruppspelet börjar gå mot sitt slut och jag har sett långt ifrån alla matcher än så länge i årets turnering, på grund av jobb och annat som kommit i vägen. Världen snurrar trots allt fortfarande, även om det är VM! Dags då att göra en kort resumé av turneringen så här långt:

En turnering som där målvakters tavlor avlöst varandra, där storstjärnor som Anelka skickats hem i ett svajigt Frankrike och där många stornationer underpresterat än så länge.
Till att börja med har det varit ovanligt många målvaktstavlor i denna turnering, där en av dem, nämligen Green, dessutom petades efteråt. Många av dem skyller säkert på antingen bollen eller de där hemska vuvuzelerna som väsnas dygnet runt och förmodligen inte direkt hjälper spelarna att kommunicera med varandra utan missförstånd. En vuvezuela som för övrigt ger i från sig ett ljud av 127 dB enligt Göteborgs Posten. Står det fyra personer runt en ensam person och blåser samtidigt, uppnår man en ljudstyrka på 133 dB. Gränsen för smärtsamma ljud går runt 85 dB för er som inte känner till hur högt detta egentligen är.

Bollen i sig har en bollbana som är svårläst för målvakterna, precis som de tidigare turneringarna, då bollarna blir "modernare" och "modernare" varje mästerskap. EM-bollen för två år sedan var även den svårläst. Detta vet jag då jag själv är målvakt och då vi själva i klubben använt oss av dessa bollar på våra matcher. Problemet är inte att dessa bollar går mycket snabbare i luften än andra bollar. Problemet är att bollen kan ändra riktning helt plötsligt. De vobblar ofta rätt mycket i luften, vilket innebär att bollen under exempelvis de sista fem meterna på väg mot målvakten helt plötsligt kan börja svänga och hamna någon halvmeter åt något håll som du själv inte räknar med som målvakt.

Sedan har det som sagt var uppstått en hel del intriger i framförallt det Franska landslaget, som är ett av de lag som hittills underpresterat i turneringen. Andra lag som man förmodligen även räknat med redan nu skulle vara kvalificerade för slutspelet är Italien och England, som än så länge endast lyckats samla ihop två poäng var av sex möjliga på två matcher, liksom Frankrike som då endast lyckats samla ihop en enda poäng! I nuläget är det bara Brasilien, Argentina och Holland som lyckats med bedriften att samla ihop full pott, sex poäng, under sina matcher. Besvikelsen Spanien, på hör och häpnad 0 poäng, som undertecknad tippat som vinnare av hela turneringen då de på pappret har ett av de starkaste trupperna i världen. Men som sagt så är det målen som räknas i fotboll och som vi alla vet så slår motivation klass alla dagar i veckan!

Svensklagen Nigeria och Elfenbenskusten har satt sig i en något knivig situation och värdnationen Sydafrika är väl in princip redan borta ur turneringen. Personligen tycker jag dock att det är trevligt med lite mindre nationer som visar upp sin styrka och vilja och ligger bra till inför sista gruppspelsomgången. Återkommer när alla åttondelsfinaler är bestämda.

Måste dessvärre meddela att jag inte satt mig in speciellt mycket i årets trevligaste sporthändelse i sommar; Fotbolls VM 2010 i Sydafrika! Inte ännu i alla fall... Har ingen superkoll på vilka trupper som ska vara med i turneringen, hur de spelat i kvalet, hur oddsen ser ut och så vidare. Vet inte mycket om något egentligen.

Då kan man undra varför man ska blogga om något som man inte känner till något om i stort sätt, och det är en bra fråga. Jag tänkte dock göra en liten uppladdning för mig själv dock, såhär dagen innan. Börjar med att lägga upp spelschemat från SVT.SE för årets turnering, så att alla vet när just ditt lag spelar!

Kommer redovisa resultatet från varje match och säkert skriva lite allmänt om turneringen och de matcher jag själv ser. Detta är målsättningen i alla fall.
Titta och njut av fotboll i världsklass!

Spelschema för gruppspelsmatcherna:


Fredag 11 juni
Sydafrika - Mexiko 16.00, TV4

Uruguay - Frankrike 20.30, SVT1
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.


Lördag 12 juni
Sydkorea - Grekland 13.30, TV4

Argentina - Nigeria 16.00, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.

England - USA 20.30, TV4


Söndag 13 juni
Algeriet - Slovenien 13.30, SVT1
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.

Serbien - Ghana 16.00, TV4

Tyskland - Australien, 20.30, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.


Måndag 14 juni
Holland - Danmark 13.30, TV4

Japan - Kamerun 16.00, SVT1
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.

Italien - Paraguay 20.30, TV4


Tisdag 15 juni
Nya Zealand - Slovakien 13.30, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.

Elfenbenskusten - Portugal 16.00, TV4

Brasilien - Nordkorea 20.30, SVT2
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.


Onsdag 16 juni
Honduras - Chile 13.30, TV4

Spanien - Schweiz 16.00, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.

Sydafrika - Uruguay 20.30, TV4


Torsdag 17 juni
Argentina - Sydkorea 13.30, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.

Grekland - Nigeria 16.00, TV4

Frankrike - Mexico 20.30, SVT2
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.


Fredag 18 juni
Tyskland - Serbien 13.30, TV4

Slovenien - USA 16.00, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.

England - Algeriet 20.30, TV4


Lördag 19 juni
Holland - Japan 13.30, SVT2
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.

Ghana - Australien 16.00, TV4

Kamerun - Danmark 20.30 SVT2
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.


Söndag 20 juni
Slovakien - Paraguay 13.30, TV4

Italien - Nya Zeeland 16.00, SVT1
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.

Brasilien - Elfenbenskusten 20.30, TV4


Måndag 21 juni
Portugal - Nordkorea 13.30, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Tony Gustavsson.

Chile - Schweiz 16.00, TV4

Spanien - Honduras 20.30, SVT1
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Glenn Strömberg.


Tisdag 22 juni
Mexiko - Uruguay 16.00, Kunskapskanalen
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Tony Gustavsson.

Frankrike - Sydafrika 16.00, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Glenn Strömberg.

Nigeria - Sydkorea 20.30, TV4

Grekland - Argentina 20.30, TV4


Onsdag 23 juni
Slovenien - England 16.00, TV4

USA - Algeriet 16.00, TV4

Ghana - Tyskland 20.30, SVT2
Kommentatorer: Chris Härenstam och Glenn Strömberg.

Australien - Serbien 20.30, SVT24
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Tony Gustavsson.


Torsdag 24 juni
Slovakien - Italien 16.00, TV4

Paraguay - Nya Zeeland 16.00, TV4

Danmark - Japan 20.30, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Glenn Strömberg.

Kamerun - Holland 20.30, SVT24
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Tony Gustavsson.


Fredag 25 juni
Portugal - Brasilien 16.00, SVT1
Kommentatorer: Chris Härenstam och Glenn Strömberg.

Nordkorea - Elfenbenskusten 16.00, Kunskapskanalen
Kommentatorer: Staffan Lindeborg och Tony Gustavsson.

Chile - Spanien 20.30, TV4

Schweiz - Honduras 20.30, TV4

Dags att skriva ett inlägg om de så kallade maskrosbarnen. Det är inte säkert att alla vet vad ett maskrosbarn är, så därför ska jag börja med att definiera begreppet. En maskros är en växt som kan växa genom asfalt, vilket i sig kan tyckas rätt anmärkningsvärt. Den enda anledningen till att den lyckas med detta är för att den söker sig till ljus, alltså soljuset i detta fall. Asfalten ses som något svart, mörkt, enormt och jobbigt. Begreppet maskrosbarn innebär alltså kort och gott ett barn som växer upp ur ett helvete, bestämmer sig för att fortsätta kämpa sig mot ljuset och mot alla odds klarar detta tillslut. Många av dessa barn är ganska ensamma mot världen när de kämpar sig uppåt och det kan handla om saker som mobbning, barnmisshandel och våldtäckt av barn, för att nämna några få orsaker.

Det finns många historier om både kända, som mer "okända", vanliga pesoner som växer upp och liksom återkommer till livet helt på egen hand egentligen. En av de som är lite mer kända är Dave Pelzer som skrivit triologin "Pojken som kallades Det". Personligen har jag bara läst del ett i serien, men tyckte den var intressant då den beskriver hur det kan vara.

Jag har skrivit en låt om just dessa barn för ungefär ett år sedan, som handlar om hur de kan tänkas ha det. Detta endast med den anledning att begreppet maskrospbarn är oerhört coolt och bildligt, men även för att informera samhället om att dessa barn finns och att hylla dem som faktiskt lyckas ta sig tillbaka från ensamheten till livet. Jag hade kunnat lägga upp låttexter här, så att alla fick läsa dem, men det tänker jag inte göra, dels för att de är så jäkla bra, för att inte ge andra inspiration att knycka meningar/ord och för att jag inte gett upp möjligheterna av att få skivkontrakt en vacker dag, även om man inte blir mångmiljönär.

Jag hade även kunnat tänka mig ett arbete som psykolog, för att hjälpa barn och ungdomar som står ensamma, som växer genom asfalten, för de behöver verkligen någon som kan förändra deras liv. De som på något sätt vill inse att det kan bli bättre, att det går att kämpa och att självmord inte är det bästa alternativet, även om en del säkert är självmordsbenägna. Det finns alltid någon som tycker om dig, även om det inte känns så eller verkar så. En sak som man tydligt lär sig genom livserfarenhet är att livet inte är som en saga, att det inte blir som man själv vill jämt och ständigt. Att livet är ett schakspel, där den ena personens drag påverkar någon annans, tills allt sätts i gungning.

Till samhället; maskrosbarn finns, blunda inte för dem. Försök istället att förändra dessa personers liv, för det går, och de kommer att uppskatta eran insats! Även om det "bara" gäller depressioner och inte regelbunden misshandel, mobbing och våldtäckter, så har barn och ungdomar behov av att synas, bekräftas och få hjälp, precis som vuxna människor...

Detta kan relateras till historien om pojken som var ute och gick på stranden med sin pappa. Plötsligt såg de flera hundra sjöstjärnor som låg uppspolade på stranden. Pojken sprang fram till dem och började kasta i dem i havet igen, en efter en efter en. Pappan sa efter en stund att han lika gärna kunde sluta upp med det där, då han ändå inte kunde rädda dem alla. Pojken tog dog upp en sjöstjärna i handen och svarade:
"Nej, jag vet, men för den här betyder det mycket" och kastade i den i havet...

Till maskrosbarnen; ni är grymma! Ni gjorde det och ingenting är omöjligt. Ingen förtjänar det liv som ni har haft.

Life goes on, as long as you stay alive...

Det är inte mycket man vet om hur livet ska bli, om vad vi alla har framför oss. Vad vi alla kommer att gå igenom och vad vi kommer att lära oss under tiden det pågår. En sak som vi alla vet är i alla fall att vi föds och vi dör. Frågan är inte OM vi dör, utan snarar när och hur det kommer att gå till. Lite deprimerande kan tyckas och visst, det håller jag absolut med om, men det är ändå så det är. Något ska man dö av en dag.

När den dag inträffar vet man inte, men det hade väl ändå det mest perfekta att dö smärtfritt när man är gammal och är nöjd med livet man har levt. Att man har hunnit med det man själv vill, att man har varit den man är och så vidare. Tänker inte gå in på detta så mycket mer än såhär faktiskt. Mest bara upplysa om alla läsare att ta vara på det liv ni en gång fått och göra det bästa av det. Att njuta. Att andas.
Att leva ut sina drömmar och inte drömma bort sitt liv.

Här är några saker som kan vara intressant att ta ställning till inför den dagen då döden infaller. Förmodligen inget man egentligen vill ta ställning till, framförallt inte om man är ung och hoppas själva att de kanske kommer leva uppemot en 60-70-80 år till. Inget man dock kan garantera. Dessa saker är dock några saker som man själv kan påverka och välja, kanske mest vad gäller patienter i palliativ vård eller liknande. En del bryr sig kanske mindre om det och låter det bli som det blir. En del låter anhöriga bestämma. En del följer sin religion. En del vill välja själva hur det ska vara.

Saker att fundera på är i så fall:
* Önskan att krimeras och plats att släppa ut askan på/bevara den i unan.
* Dödsannons, med speciellt dikt, text, figur.
* Dödshjälp, aktiv sådan är dock inte tillåtet i Sverige. (Det går t.ex. att få hjälp med att ta livet av sig i andra länder).
* Beslut om 0-HLR (att vid hjärtstopp inte starta hjärt-lungräddning, doktor som bestämmer detta, men du själv kan påverka detta så länge du är 110% införstådd med vad du säger, förstår vad det hela innebär samt är kapabel att fatta sådana beslut på egen hand).
* Begravningsgudstjänst, speciella sånger, tal, blommor, gravsten etc.
* Val av begravningsplats och kyrkogård.
* Tillåta att organ transplanteras till andra, för att på så sätt kunna "leva vidare" eller att "göra en sista god gärning" för någon annan.
* Själv ta emot organ eller blod vid livshotande tillstånd.
* Överlåta sin kropp till forskning.
* Att vilja dö ensam eller att vilja ha anhöriga nära hos sig.
* Dö hemma, på sjukhus, på hospice eller på äldreboende t.ex.

Inga roliga beslut att fatta, speciellt om man själv anser sig som ung och helt frisk. Saker som man kanske har tänkt på någon gång, men som man inte kunnat fatta ett beslut om ännu. Vi har diskuterat en del om detta i skolan i alla fall kan jag ju säga för er som undrar.
Rätt tråkigt inlägg kan tyckas, ber om ursäkt för detta i så fall...

Idag har jag vart på bio med en polare och sett Prince of Persia - The Sands of Time.
Över lag tycker jag att det var en helt okej film, med riktigt mycket action i. Rätt mycket coola effekter med sand, eld och blixtrar, men kanske blir lite enformigt i slutändan. Jag tyckte faktiskt filmen var mycket bättre innan själva meningen med filmen avslöjas, och det är alltså en speciell dolk som gör att man kan spola tillbaka tiden, så att saker som händer inte kan ske liksom. Alltså så att säga, det är lätt att vara efterklok och då förändra precis hur man vill att saker ska arta sig. Ska försöka att inte gå in på så mycket av handlingen, för att det itne ska förstöra för er som verkligen skulle vilja se den och uppskattar sådana filmer, (men då kanske ni inte ska läsa detta?).

Det är även ganska mycket akrobatiska hopp och skutt, vilket nästintill kan kännas lite väl mycket ibland kan jag tycka. Det är lite som Zorro, fast några gånger värre.

Dessa två saker är nog det som stör mig mest i filmen. En dolk där allt som händer kans splolas tillbaka och ändras om och om igen, vilket gör att scenerna spelas om flera gånger och man ser ett nytt resultat. Det blir på så sätt en känsla av att folk är odödliga och sådant tycker inte jag är kul på film. Huvudpersonen, som ständigt är jagad och beskjuten under filmens gång, blir lite för mycket, då det egenligen inte händer så mycket annat. Har svårt att förstå innebörden med denna magiska sand i samband med en dolk och ett timglas.
I alla dessa omtalade strider så är det så mycket rejäla hopp och skutt osv, att man undrar vart "hjälten" har sina vingar?
Jag tycker kort och gott att det blir lite för overkligt ibland, och sådant har jag svårt för när det gäller filmer rent generellt sett.

Redan med 40 minuter kvar av filmen är de på den platsen där de kan avsluta hela filmen och helt oattakerade struntar dem i det, vilket gör att filmen fortsätter i samma ständiga jakt och tillbakaspolande i tiden.

Jag hade nog kunnat säga att handlingen i filmen är ganska ostrukturerad, att filmen är mer modern än vad det skulle kunna ha varit om det hade utspelats sig på den tiden som på något sätt eftersträvas. Det händer och sägs liksom saker som jag tycker är helt ologiska i sammanhanget, precis som att filmen kunde lika gärna ha utspelat sig på 2000-talet med ett gäng vanliga IT-konsulter som spelar in en film på fritiden i Persien.

Om inte dessa "brister" hade förekommit i filmen hade den nog varit närmare att få fyra stjärnor, men min bedömning slutar på tre, och då är det alltså närmare 2,5 än 3,5 vill jag bara säga. Vad tycker du?

Betyg: * * *

Kan ju börja med att säga att programledarna som vanligt håller låg nivå i den här tävlingen:
1). Skaffa vettiga frisyrer.
2). Skaffa vettiga kläder.
3). Lär er prata engelska om ni ändå tänker försöka. Det heter fortfarande ”This” och inte ”Diss”.
4). Hitta på vettiga skämt.

1. Run Away – Moldavien
Coolt kraftfullt synth-intro. Coolt med en violinist som spelar fiol själv i början. Medryckande låt. Lite udda med en kille som spelar en rätt fräck saxofon-slinga men dansen de gör är lite oporrig om man säger så. Låter som de sjunger; ”åhh, folket!” i refrängen. Sångerskan har rätt störd klädsel. Rätt coolt målad runt ögonen är hon. Hyfsat bra utträdande. Låten är ganska snabb och mycket enformig melodi.

2. Lost And Forgotten – Ryssland
Smörig och ganska töntig låt tycker jag. Det enda som är bra i låten är nog gitarren och rösten han har, men inte det han sjunger. Förstår inte vitsen med att den ska snöa på scen och sedan övergå i en blåst? Varför han inte fixa till sig lite i håret när han ändå ska sjunga inför halva världen? Varför hålla upp ett svartvitt foto som är av sämre kvalité än en halvtaskig pappersutskrift med halvtaskig färgpatron? Varför inte ha lite mer känsla och skaffa fram ett riktigt bra foto istället?! Lite Lady och Lufsen-varning på sången.

3. Siren – Estland
Sångaren har ett lite udda rörelsemönster och helt sjukt fula danssteg. Låten baseras på en enligt mig ganska störande melodi och en sång som vem som helst hade kunnat sjunga. Skrämmande att detta var det bästa de hade att komma med i Estland. Kören är under all kritik, precis som texten. Urdåligt skulle jag säga rakt igenom!!

4. Horehroine – Slovakien
Ganska spännande start på låten. Ger mig lite minnen från tv-programmet ”Simpor och grodfötter”. Ganska tom musik som mest innehåller trummor och flöjt känns det som. Inte mycket fart egentligen. Vart tog all schlager vägen?! Vad kallar man detta för musikstil? Sångerskan sjunger skapligt i alla fall.

5. Työlki Ellää – Finland
Två vitaklädda sångerskor, varav den yngre av dem ser aningen mer spännande ut. ;o) Låt som börjar långsamt och sedan ökar successivt i tempo och låten drar igång i ett hyfsat skönt gung. Känns lite mer som om det skulle kunna ha varit filmmusik snarare än något annat. Ändå en klämkäck och trallvänlig låt, något som jag själv brukar vara svag för. Så även i detta fall. Synd att de sjunger på finska dock.

6. What For? – Lettland
Börjar som en medelmåttig, halvtaskig ballad som inte utmärker sig speciellt. Finns redan under första halvminuten många låtar som börjar mycket bättre. Och detta förbannade handklapp som ska vara med överallt i alla låtar. Varför? Hon sjunger inte perfekt och faktum är att det låter lite halvfalskt. Tjatig text. Enformig melodi.

7. Ovo Je Balkan – Serbien
Varför ska han sjunga vibrato på alla toner han tar? Hur kan man ha en sådan helt överjävlig frisyr? Flickorna ser ut som barbiedockor. Låten är riktigt dålig och fruktansvärt störande. Dessutom ser sångaren värre ut än självaste Ronaldo i fotbolls-VM 2002 och då är det inte speciellt vackert… Undrar om låten heter ”Jag, Ove från Balkan” om man översätter den till svenska?!

8. Thunder And Lightning – Bosnien
En låt som börjar ganska trögt men blir lite skönare när trummorna kommer igång. Ganska ”vanlig” popröst, med faktumet att han uttalar alla S kraftigt och blir ganska störande tycker jag. Ännu en ganska smörig låt à la Nickleback. Han spelar playback på gitarrsolot vilket innebär att han lika gärna kunde lämnat gitarren hemma. Ganska tung virveltrumma.

9. Legenda – Polen
Dansarna har på sig rätt knepiga kläder. Låten börjar väldigt segt och blir liksom inget mer. Lite coolt när de både sjunger kanon och körar i slutet, precis som när han håller fast en tjej mot sin kropp där på slutet. Låten lyfter en aning mot slutet faktiskt. Rätt skapligt. Lustigt och udda att alla dansar med ett rött äpple i början som de tar ett bett i.

10. Me And My Guitar – Belgien
Lyssnar man på bara på låten skulle man kunna tro att någon som exempelvis Ronan Keeting eller Nick i Backstreet Boys hade blivit trubadur. Smörigt men bra. Ganska skön låt och halv-hes röst. Han sjunger om sig själv och sin gitarr. Rätt trallig låt. Kommer kanske inte att bli mycket större än att vara med i melodifestivalen. Kan vara en riktig underdog dock.

11. My Dream – Malta
Sångerska med rätt skön röst. Tycker det är ganska coolt med lite rök i bakgrunden. Jag gör vissa kopplingar till ”Is it true?” som Island tävlade med nyligen, där (vackra!) underbarnet Yohanna sjung. Fräckt framträdande och jag gillar faktiskt fågeln som dyker upp mot slutet. Kraftfull power-ballad ändå, som jag ändå skulle acceptera om de gick till finalen.

12. It’s All About You – Albanien
Farlig och skön röst. Svängig melodi och skön dans. Lätt att hänga med i och lätt att gilla. Skulle definitivt uppskatta om denna låt skulle gå till final, mest för rösten och trallvänligheten. Hade säkert gått att göra denna låt lite bättre ändå, men den är ändå helt okej.

13. Opa – Grekland
Opa Opa, eller vadå? I så fall tycker jag att det är ett oerhört dåligt förslag att försöka efterlikna denna! Ett gäng killar som ska se snygga, bruna, starka och sexiga ut. Kan hända att de lyckas. Som i så fall är det enda som de lyckas med. En typisk låt som kan tänkas bli spelad en del på krogen i framtiden, eftersom det förekommer så mycket skit där. Alltså folk som inte borde ha skivkontrakt ändå har det. Tråkigt. Dåligt. Töntigt.

14. Há Dias Assim – Portugal
En ung tjej som sjunger med rätt bra inlevelse ändå. Bra hes och skön röst. Hade även vart bättre om hon sjung på engelska kan jag tycka. Känns som något av en latino-ballad. Jag tycker det blir lite för mycket vibrato på vissa ställen. Hon har en rejäl pipa, visar hon ibland, men sången blir tyvärr lite för tråkig. Lite för enformig.

15. Jes Ja Imam Silata – Makedonien
Riktigt rockig låt med sköna, halvporriga dansare. Kraftfull sång. Hade verkligen varit bättre med engelsk text! Låten blir något sämre med rappen i, men ändå låter det ganska coolt. Denna låt gillar jag. Skönt gitarr solo av en duktig gitarrist. En låt jag verkligen hoppas på till finalen! Bra jobbat. Smakfullt!

16. Butterflies – Vitryssland
Stilren början på låten. Anmärkningsvärt att Robert Wells spelar piano. Skön kombination av röster i refrängen. Sångare nummer två presterar bättre på verserna än han med basrösten som startar låten. Riktigt coolt med fjärilsvinar på dem i olika färger! Riktigt grymt faktiskt. Gillas verkligen!

17. Je Ne Sais Quoi – Island
Okej synth i introt. Bra röst har hon. En låt som byggs upp mer och mer. Tycker nog dock att melodin är bättre än texten, vilket är ett fall framåt med en sådan röst. Versernas text passar något bättre iaf. Tydligen en av körtjejerna till ”Is it true?” med Island, vilket ger mig funderingar på att det är hennes röst som är övermäktig och inte Yohannas? Rösten slår dock det mesta. Grymt bra falsett. Liky, liky.

Till final: Bosnien, Moldavien, Ryssland, Grekland, Portugal, Vitryssland, Serbien, Belgien, Albanien och Island.

Vad tycker du om alla dessa bidrag och de som gick till finalen?
Tell me now!

Dags att börja med något nytt här i min blogg! Tidigare har det varit månadens bild. Nu är det dags för något helt annat, nämligen topplistor av olika slag. Det kan handla om lite allt möjligt och jag ska försöka lägga upp en ny lista för varje månad, år eller när jag tycker det passar. Som en polare sa till mig; Man kan inte leva utan musik! Frågan är om man kan det? Inte lyckligt i alla fall, så länge musiken man hör är något som faller en i smaken såklart. Först ut är Sonata Arctica's album från 1998, Ecliptica. Finsk power metal när den är som bäst och ett av mina absoluta favoritband. Faktum är att albumet verkligen är bäst. Finns inte en låt som är riktigt dålig! Det är som en så kallad Greatest Hits skiva, men det konstiga är att det är deras debutalbum. Lyssna och njut, speciellt om du gillar power metal!

1. Blank File * * * * *
Magnifikt intro som drar iväg rätt i högt tempo och lägger ribban för hela skivan. Rösten är övermäktig, framförallt i refrängerna. Jag är oerhört svag för manliga falsettsångare i denna gengren. Sköna rythmer i såväl gitarr, trummor som bas och synth. Dubbeltrampet är helt perfekt. Senare ett gitarrsolo följt av ett synthsolo samt sedan gitarrsolo och ett avslutande synthsolo igen. Underbar Ohh-kör med tillhörande brygga med pampigt synth-komp. Taktartsbytet till en 4/5-takt är grymt. Sedan återkommer refrängen igen, i något slags halvtempo för att sedan, för att sedan övergå i full hastighet. Hela outrot är också helt perfekt. Helt fantastiskt bra, felfri och genomtänkt låt rent musikalist. Verkligen den stora favoritlåten med dem. Faktum är att detta var den första låten jag hörde med Sonata Arctica över huvudtaget, efter rekomendationer från en kompis dåvarande pojkvän som är kunnig inom power metal branchen och rekomenderade denna skiva för mig. Sedan var jag helt såld! Underbart!

2. My Land * * * *
Riktigt skönt synth-intro som bygger upp låten, följt av ett härligt tugg med gitarren och en Ohh-kör. Skönt gitarr-tugg även i verserna.
Smart att köra två verser och två bryggor på rad innan första refrängen kommer. En refräng som är skapligt lätt att sjunga med i. En låt som inte riktigt håller samma tempo som föregående låt, men ändå bra. Låten trappas sedan ner en aning med ett dominant, rätt tungt, gitarr-riff och trumkomp, förljt av en brygga i lite mera tempo med dubbeltramp-partier. Efter detta kommer ett skönt stick med soft sång och behaglig bakgrundssynth, som avslutas med ett falsett-skrik och sedan drar låten igång igen, fast med lite annorlunda gitarr och synth. Avslutningsvis ett ganska ballt outro.

3. 8th Commandment * * *
Låten börjar med ett snabbt gitarrintro, följt av snabba trummor och synth. Skön basgång i verserna, som varierar lite i melodi för varje runda. Refrängen är lätt att sjunga med i, med ett extra plus i falsetten, som vanligt. Det förekommer en hel del snabba gitarrer i denna låten och bakgrundssynthen är tydlig och passande. Efter solona trappas låten ner en aning, i vanlig ordning (känns det som) med bara sång, upptrappning av instrument i ett skönt gung och sedan tillbaka i full tempo igen. Låten avslutas tvärt.

4. Replica * * * *
Skönt gitarrbaserat intro. En ballad med bra text, lite halvdant uttal kanske, men sången är ändå bra. Låter lite typiskt som en hårdrocksballad. En väldigt skön låt, som jag dock tyvärr tycker känns lite uttjatad för min egen del. En låt som även den byggs upp med mer instrument allt eftersom låten går. Sköna basgångar. Sedan kommer en lite snabbare del av låten där det är dags för sköna solon av både gitarr och synth. Måste säga att denna låten också är väldigt melodisk och välarbetad ändå. Mot slutet av låten kommer en basgång som bryter av låten, den börjar om med det sköna gitarr-plinget igen, för att sedan avslutas med ett par refränger. Det sista man hör av låten är första värsen igen, som även den påminner om introt. Toppklass och varierande.

5. Kingdom for a Heart * * * *
Grymt fartfyllt och tajt intro baserat på synth, bas och gitarr som spelar samma slinga. Mycket melodiskt. Verserna känns trallvänliga och lätta att hänga med i. Goa refränger med enkel text att sjunga med i. Gillar verkligen den intro-slingan som är typisk för låten. Sedan är det dags för lite olika melodier och coola solon igen. Extremt välarbetad, varierande melodi. Så kommer ännu en sådan där skön avslappnande refräng med asball effekt på sången och soft bakgrundsmusik, för att sedan stegra igen till normalt tempo. Sista refrängen är det väldigt mycket power i. Sedan dags för den omtalade slingan igen som avslutar låten.

6. FullMoon * * * * *
Riktigt mäktigt och uppbyggande intro. En av deras mest kända och önskade låtar vid spelningar. Börjar med piano och solosång, för att sedan släppa in gitarren. Efter detta kommer ett ballt trumfill och en tempoökning upp i underbar galopp! Sköna verser. Grymma bryggor och refränger! Lätta att sjunga med i, med härlig kör som sjunger "run away" i bakgrunden. En riktigt bra låt, med riktigt bra sång som verkligen växer allt eftersom låten går, vilket innebär att lyssnaren bör fokusera på detta. När det är dags för solot trappas tempot ner en aning, för att sedan öka igen vid synth-solot. Mycket härlig övergång får jag säga! Även följande övergång till refrängen är grym, med en ascool virveltrumma genom hela låten, och mycket bra sista rerfränger sångmässigt. Toppklass!

7. Letter to Dana * * * * *
En av deras absolut bästa ballader, och även en av de bästa jag vet. Börjar med panflöjt, akustisk gitarr och sång. Mycket bra text och jag älskar titeln lika mycket som jag älskar "Dana". Så kommer synthen in sakta, följt av trummorna och ett skönt gitarrsolo-riff. Följande vers är tung och soft med mycket känsla. Sliden med gitarren är klockren! Sången växer genom hela låten. Sedan dags för ännu ett enastående soloparti förljt av kanske världens bästa stick någonsin, med makalös text, sång och känsla! Trumkompets variation är underbart. Speciellt då han håller ut på "Lieeeeee" välidgt länge, sjunger i falsett, och går ner mycket snyggt till "grave" istället för att gå upp, vilket man nästan kan förvänta sig i det läget. Dags för lite soft panflöjt och en soft vers till. Sedan kommer en sådan underbar slide med gitarren igen och låten får ny fart. Sista refrängerna är makalösa! Soft slow-motion-slut. Älskar denna låten! Väl värd att lyssna på.

8. UnOpened * * * * *
En låt som finns med två olika varianter på texter för övrigt. Låten börjar med ett synth-intro, sköna gitarrkomp och riff, med passande synth i bakgrudnen av verserna. Introt är väldigt bra, liksom första versen, följt av soloparti och Ohh-kör. Viss nedtrappning på låten igen, med skönt gung i för att sedan så småningom dra iväg igen, med ett något snabbare synth-solo. En av de sista refrängernas sång är grymt bra!

9. Picturing the Past * * * *
Lite smått hysteriskt intro. Relativt snabb och bra sång i veserna. Hela låten känns iofs ganska hafsig och snabb, men det allra mest makalösa är ändå hans sång i refrängerna. Den falsetten slår det mesta kan jag säga! Den plötsliga sänkningen av tempot är klockrent, likaså tempoöknignen och Ohh-kören. Verkligen en bra låt. Kan inte förstå hur man kan sjunga som Tony Kakko! Snabba synthsolon och tvärt avslut.

10. Destruction Preventer * * * * *
Lite smått mystiskt intro som sakta ökar i intensitet. Gillar verkligen när synthen kommer igång samtidigt som det sköna gitarrplocket i bakgrunden. Efter detta trappas låten upp rejält till en riktigt grym vers! Skönt tugg i gitarrerna! Älskar sådana saker som när Tony sjunger halva ordet av "Mankind" i falsett, och det kommande underbara dubbeltrampet, följt av uthållande toner på "All". Refrängen är i stora delar i falsett och det är magnifikt. Snabbt soloparti som växlar smart mellen gitarr och synth, vilket är rätt typiskt för Sonata Arctica över lag. Gillar att det är så mycket power i verserna, och framförallt i sången. Låten saktas ner igen en aning och mycket fokus läggs på det tunga trumkompet och Ohh-kören. Låten liksom dör ut ett tag och man tror nästan den ska ta slut, men så drar det igång igen. Kraftig sång och upptrappning av låten med ett skönt stick och snabba, sköna solon med dubbeltramp. Tempot dras ner igen och sången kommer igång lite försiktigt igen för att bli mäktigare och mäktigare för att sedan avslutas i den unika falsetten à la Tony och ännu en grym refräng! Snabbt, tajt och tvärt avslut.

Det var det hela. Med tanken på alla stjärnor jag ger till låtarna på albumet så kanske det inte är så konstigt att jag tycker det är så jäkla bra. Verkligen ett album att lyssna på om man älskar power metal, men aldrig hört Sonata Arctica. Ska tillägga att de har gjort några album redan och att de skiljer sig en del både rent muskalsikt och sångmässigt osv mellan dem. Vad tycker du själv om skivan?

Hade en väldigt duktig föreläsare i skolan idag som pratade om "Katastrofmedicin", alltså vad katastrofer (trauma, olyckor) är och hur man ska agera i dessa situationer osv. Allt ifrån vad ambulanspersonal, polis och räddningstjänsten står för samt samarbetet mellan dem och olika sjukhus. I Sverige har man, enligt så som jag har uppfattat det, bestämt sig för att använda sig av s.k. Rikssjukvård. Något som det både går att hitta positiva och negativa saker med, precis som med det flesta saker här i världen.

Det positiva med rikssjukvård är att denna sjukvård specialiceras så att man skickar runt patienter till det sjukhus som har bäst kompetens vad gäller just den diagnosen eller problematiken.
För ett tag sedan gick det ett program på tv som handlade om hur man stängde en hjärttransplantions-avdelning i Stockholmstrakten, för att de hade något färre patienter än deras konkurenter i Göteborg och Lund. Det handlar alltså endast om vilket sjukhus som har flest patienter och inte vilket sjukhus som har rätt utrustning och rätt kunskap.
Enligt statistiken visade det sig även att detta sjukhus vid Stockholm lyckades med sina operationer lika ofta som de i Göteborg och Lund, enda skillnaden var att de hade något färre patienter varje år att hjärttransplantera.

Visst är det ändå ganska bra att ha specialist-sjukvård, vilket i sin tur innebär att man som patient kan känna sig trygg över att man får vård av exv. läkare som anses vara experter inom sitt område. En nackdel är de personer som behöver transporteras under en längre tid och kanske inte ens hinner fram till rätt sjukhus i tid. Om man ser rent geografiskt på dessa ovan nämnda hjärt-transplantioner så finns det då en i västra sverige, en i södra sverige och en i östra sverige som man bestämmer sig att ta bort. Hur mycket lättare blir det då för en patient att transporteras med ambulans (eller helikopter) från Stockholm till Göteborg, utan att avlida på vägen? Eller att flytta en patient från Umeå till Göteborg, även om det hade varit mycket närmare att åka till Stockholm? Detta med motiveringen att någon bestämt sig för att denna avdelning ska läggas ner, trots att kunskapen och utrustningen finns för att rädda livet genom en lyckad operation.
Patienten som intervjuades i programmet var oerhört tacksam över att komma så snabbt till sjukhuset i Stockholm för att hjärttransplanteras. Hon hade aldrig överlevt hela vägen till Göteborg, säger hon.

Som sagt var, är allt relativt, beroende på vilken synvinkel man har på allting och vilka saker man sätter i relation till varandra.

Med tanke på föreläsningen så har det visat sig att mycket svårt skadade personer har störst chans att överleva om de får rätt behandling inom 60 minuter, från det att olyckan inträffat. Alltså inte efter ytterligare 10-20 minuter som det kan ta innan första ambulansen är på plats (bl.a. för att en del åker ambulans hellre än taxi!). Då är det alltså redan bara 40 minuter kvar att rädda liv på. Sedan ska patienten kanske få viss behandling, bäras ner för trappor, läggas på båren, in i ambulansen och till sjukhuset för att få fortsatt hjälp. Det kan ta längre tid än man tror, med tanke på att det kanske dröjer ännu längre tid om ambulansen måste ha poliseskort fram till olycksplatsen (p.g.a. begåvade människor som förstör deras arbete med misshandel och stöld osv.) och det kanske har gått ytterligare 4-5 minuter innan någon kunnat ringa 112. Ska man dessutom hinna köra till ett sjukhus som ligger längre bort än "nödvändigt", för att kunna lämna av patienten blir det kanske svårt att hinna inom en timme, vilket senare kan visa sig i hur resultatet av behandlingen blir, om patienten väl är vid liv när den kommer fram vill säga. (Nu snackar vi alltså extremfall, där varje minut är viktig och inte personer som stukat foten eller har urinvägsinfektion och ändå åker ambulans, för det förekommer också).

För att visa på detta med hur olyckor går till berättar föreläsaren om att energi inte orsakar något alls så länge den är i rörelse. Det är först när den stoppas som skadorna kommer. Du dör alltså inte så länge du sitter i en bil och åker, utan först när du krockar, för att förenkla det hela. På samma sätt som om du står i en hiss där linorna lossnar och du faller neråt. Då kommer du inte att skada dig, eftersom du har samma hastighet som hissen. Skadorna kommer först då hissen slår i marken längst ner, för att rörelseenergin måste övergå i värme och därmed tycks hissen ihop och du mosas.

Han påpekar en väldig massa olika intressanta saker under föreläsningen. Bland annat visar han en video som visar på vikten av att ha säkerhetsbälte och airbag, samt använda dessa på rätt sätt, inklusive vilka skador kroppen får vid olika typer av kollisioner och hastighter. Det handlar inte om att du som förare är dålig på att köra bil eller att du har på dig hjälm när du cyklar för att du anser dig vara världens sämsta cyklist. Det är inte därför du ska skydda dig. Det är för att andra personer i din omgivning kanske är rattfulla, trötta, okoncentrerade, tittar åt ett annat håll, just då byter låt på stereon eller tillhör Sveriges Sämsta Bilförare. Det är då det kommer. Det plötsliga stoppet, när energin dödar. När olyckan är framme. Då du kan behöva få rätt hjälp inom en timme för bästa möjliga utgång.

Se gärna det omnämnda klippet "Det plötsliga stoppet" på; http://www.google.se/imgres?imgurl=http://cursnet.srv.se/lsc/kurser/pao/pao_kinematik/pic/507090_film.jpg&imgrefurl=http://cursnet.srv.se/lsc/kurser/pao/pao_kinematik/undsid12.html&usg=__AQhpQ4fDzgHqnduVi5TLlY3O90k=&h=181&w=238&sz=18&hl=sv&start=6&sig2=eleALdkLcXKKNjkaEpzFrA&itbs=1&tbnid=jtMG13CFi6tyKM:&tbnh=83&tbnw=109&prev=/images%3Fq%3Ddet%2Bpl%25C3%25B6tsliga%2Bstoppet%26hl%3Dsv%26gbv%3D2%26tbs%3Disch:1&ei=obvyS7n0M9CG-Qaq0bjyDQ

Så heter det nya albumet med The Ark som utkom den 26 April. Det som skiljer sig från andra album och detta albumet är att det släpptes som en skiva med en tidning till om bandet. Där står det en del intressant fakta om bandet, bilder, historiska återblickar, olika listor, texter till alla låtarna, intervjuer, info om albumet och lite annat smått och gott. Har inte läst hela tidningen och inte heller lyssnat övermycket på låtarna. Dock vågar jag nog säga att tidningen känns lite överskattad eller så hade jag lite för höga krav på vad den skulle innehålla när jag köpte den. Det känns som att det är mer bilder och reklam än text.
Musikaliskt sett kan sägas att deras musik inte längre låter som den har gjort. Inte för att låtarna är dåliga, för det finns allt en del sköna partier. Dock är avsaknaden från riktiga hits som "One of us is gonna die young", "Clamour for glamour", "Prayer for the weekend", "Calleth you, cometh I" och så vidare. Skivan känns i det stora hela som någon slags soft pop-rock som baseras på mycket olika effekter, lite bakgrundsgitarr, gammalt sound och dominant bas. Texterna känns över lag rätt halvdanna enligt min mening, med tanke på vad mr Ola Salo tidigare presterat.

Hur som helst tycker jag att det är en lysande idé av grabbarna att ge ut en tidning tillsammans med albumet, för att på så vis locka folk till att köpa skivan istället för att ladda ner den, vilket tyvärr är ett rätt vanligt problem för nya musiker som ska tjäna pengar på sina mästerverk. Hoppas att det finns flera band som kan ta efter denna idé samt att utveckla denna ytterligare!

Här följer nu en kort genomgång av låtarna:

1. Take A Shine To Me * * *
En låt som svänger. Texten är ett ?. Skön och medryckande refräng ändå trots allt. Givet förstaspår på skivan.

2. Superstar *
Rätt soft och skönt gitarriff i introt. Denna texten är inte heller mycket att hänga i granen. En låt som känns ganska enformig, då det inte händer så mycket i den. Det låter väldigt likadant hela låten igenom. Samma trumkomp i stort sätt i 4.38 minuter säger en hel del.

3. Stay With Me * * * * *
En riktigt skön och bra låt med utmärkt sång! Förmodligen den låt jag gillar allra mest på hela skivan! Texten är välarbetad tycker jag. Får känslor av ensamhet, höst, lite halvruggigt väder och K Ä R L E K. Hopp om att ha kvar det finaste man har...

4. Singing 'Bout The City * * *
Lite halvt trallvänlig låt. Känns lite som On The Road-musik. Soft musik helt enkelt. Refrängen är lite nog låtens svagaste parti ändå. Cool effekt på ekot, som jag inte kommer ihåg vad den heter även om jag vet hur den ser samt att den används på It´s My Life med Bon Jovi. Solot är bra och sedan kommer ätt käckt mellanspel och stick som avslutas med en takt från den där Flight of the Bumble-Bee, trappas ner smart i takt för att sedan öka igen. Bryggan är skön, förmodligen även bättre än verserna.

5. Have You Ever Heard A Song * * *
Ytterligare en soft sång. Skön rythm i texten, som känns väl-strukturerad och varierad. Bra sång.

6. Publicity Seeking Rockers *
En låt som jag inte är speciellt förtjust i alls. Finns ett par delar i låten som är bättre än det andra. Annars inte mycket att ha.

7. I´ll Have My Way With You, Frankie * *
En för ovanlighetens skull, på denna skivan, en rätt gitarrbaserad låt. Hyfsat okej låt ändå måste jag nog säga.

8. All Those Days * * *
Mörkt, tungt power intro som gör stor del av låten och står sig länge. Soft sång, soft soloparti och skönt eko i virveltrumman.

9. Hygiene Squad
Förmodligen en av de sämsta låtarna jag hört med The Ark. Hatar verkligen titeln. Förstår inte meningen med den? Varför ska man göra en låt med en refräng som påminner om en annan låt; "In the Summertime, where the weather was bright" eller något tror jag orginalet är. Varför skriva om hygien? Onödigt utfyllnadsspår! (Nolla i betyg).

10. The Red Cap *
Att döpa en låt till den röda kepsen är rätt obegripligt tycker jag. Ointressant handling i texten. Lagom skön melodi. Refrängen höjer låten en aning ändå.

...and breath it out. Så går refrängen till Lucie Silvas låt "Breath In". En för övrigt väldigt skön låt, enligt min mening.
Dock är det inte låten som detta inlägg handlar om utan om att Andas In Livet. Om att försöka vara positiv, glad, lycklig och njuta av det man har i sin omgivning. Det är lätt att bli bortskämd vad gäller allt som man är van vid att ha med sig dagligen i det vardagliga livet, vilket jag tycker att man ska vara medveten om. Att inte tänka på vad dessa saker verkligen innebär, utan man tar dem bara för givet och glömmer att njuta av dem. Glömma vardagsstressen och alla måsten. Bara slappna av och leva i nuet. Låta tiden gå. Få ny energi.

Jag har kommit underfund med, efter alla dessa långa 60-90 minuters promenader längs med kanalen och alla promenader till Willys för att handla mat, att det är väldigt lätt att må bra av t.ex. naturen, bara man tillåter den till det. Speciellt då det är fint väder eller på något annat sätt bara en vacker upplevelse. Ofta har jag även musik på i lurarna vilket även ger det man ser en helt annan innebörd och känslor, än om man inte har det. Att gå på en stig i skogen kan få olika innebörd, beroende på vilken låt man lyssnar på, även om man vädret är likadant varje gång.

Hur som helst, så kan man väldigt lätt skapa sig en behaglig upplevelse inom sig om man bara bestämmer sig för det. Precis som med mental träning och annan typ av avslappning. Enda skillnaden är att detta är en behaglig upplevelse i ett mera "vaket" tillstånd.

Genom att bara andas in några långa djupa andetag, försöka känna in alla sinnesintryck; hur frisk vinden känns när du andas in genom näsan, hur vinden blåser i ditt hår, hur solen värmer ditt ansikt och hur fina individuella, helt unika färgkombinationer bildar mönster i den enorma naturen. Himlen, solen, havet, stränder, klippor, molnen, vinden, skogen, träden, blommorna och så vidare.
Det är väldigt lätt att må bra om man bara försöker att njuta av alla småsaker. Att andas djupa andetag, försöka tänka positivt om alla sina sinnesupplevelser, bara leva i nuet och glömma bort tiden. Lyssna på musiken, om man har den med sig, olika instrument, texter och innebörden av orden i dem. Dagdrömma och tänka på allt som känns viktigt i ditt liv. Allt du mår bra av. Låta tankarna komma och gå som dem vill, in och ut, in och ut. Detta medan man lugnt och avslappnat promenerar, utan stress, anfåddhet och snabb puls.

Detta kan göras i så många olika situationer och inte bara vid promenader, med måtta då alltså. Du kan sitta på en strand och beakta en solnedgång, sitta på en klippa och fiska, sitta på en stubbe i skogen med ett gevär i handen eller på någon annan plats som DU verkligen trivs med!

Prova detta själva när ni promenerar, fiskar eller gör något annat. Det är inte speciellt svårt egentligen att bara vara. Att bara njuta av ingenting. Att vara en liten del i en stor helhet.

Breath In Life And Breath It Out...