Echoes Of My Thoughts

Igår var jag med mina härliga lagkamrater i IFK Trollhättan på Meza kök och bar igen!
Senast vi var där, var när vi firade seriesegern i division 4 förra hösten, en vinst som var spännande in i den sista omgången. Det var för övrigt en rolig säsong med många trevliga minnen!
Så var det i alla fall dags för ännu en lagfest hur som helst.

Tillställnignen började med en välkomstdrink i baren och mingel bland alla goa IFK-are. Så småningom var det dags att sätta sig till bords, där det serverades klyftpotatis och en härlig köttbit med smakrik brunsås. Det var väldigt gott! Föreningen betalade i stort sätt hela kalaset dessutom.
Sedan blev det dags för ordföranden att hålla tal, angående målet för säsongen.
Efter denna härliga måltid fortsatte man att mingla runt och några stack iväg och körde ett par vändor blijard. "Då gäller det att man står sist i kön och väntar på sin tur". (inte kul, jag vet). Jag själv höll mig till att diskutera allt från musik och skivkontrakt till bandy och brudar med mina lagkamrater.
Några i laget tog upp samtalsämnet "underbar människa" (guess who?) igen, för ovanlighetens skull, och helt plötsligt blev det en himla massa tips på hur jag ska bete mig för att vinna tillbaka det finaste jag någonsin haft. Det hela slutade med att jag blev ännu mer förvirrad en kort stund, när en av dem föreslog att jag skulle ringa henne. Hmm...
Helt plötsligt slog det sig en stor knut av obehag i min mage, en rädsla av att inte veta hur det samtalet skulle bli eller avslutas. Samtidigt var det fruktansvärt lockande att få höra denna underbara röst igen. Då jag, för mitt eget bästa (att inte skicka massa sms till henne varje kväll) så raderade jag det numret från min mobil, mycket motvilligt, föreslog en lagkamrat att vi skulle ringa 118 118 och fråga efter hennes nummer. Den bollen i magen växte sig ännu större. En helt onödig nervositet för något som förmodligen inte är något att bry sig om, men jag beslutade mig för att gå därifrån. Inte ringa en ängel på fyllan! (iofs var jag inte så full, men ändå).
När jag sedan kom tillbaka och fick reda på att de hade ringt henne (!) och fick reda på vad som hade hänt, blev jag... Ja, jag vet inte riktigt hur jag blev. Allt detta är både underbart och ett helvete om vartannat och helt blandat. Frågan är om man orkar med det tills man dör? Jaja...
En sak är säker, man blir inte klokare ändå.
Som sagt var så måste jag tacka mina lagkamrater som ställde upp och verkligen försöker hjälpa mig, samt lägger 50:- på att ringa 118 118 för att få tag i hennes nummer. (Jag raderade det första gången de ringde dit och gick därifrån, ovetandes om att de ringde upp eniro en gång till..)

Sedan stack vi alla iväg till Lipz, där en lagkamrat som är bartender där, hade fixat in hela laget på VIP-läktaren. Då det inte var något vidare gött drag där, enligt min mening, så valde jag och ett par andra att dra vidare till Butlers. Där blev det ännu trevligare och lite svettigt.
Som vanligt finns det kvar minnen från paradiset (läs Butlers) när man kommer dit, precis som på alla andra ställen i hela jävla världen.

Kvällen/Natten avslutas med en hamburgare på Sibylla med ett par i laget, för att senare vandra hemåt i natten. Tack för en trevlig kväll, alla IFK-are!