Echoes Of My Thoughts

Nu har vi läst om psykiatri en en vecka i skolan. Det första vi fick lära oss var att alla människor har psykatriska diagnoser helt normalt, men att när man blir sjuk så förvärras symtomen. Man kan vara stressad utan att ha ångest, man kan vara rädd utan att ha en fobi, man kan kontrollera att man låst dörren två gånger utan att ha en tvångstanke, man kan drömma mardrömmar på natten men en psykiskt sjuk kan drömma på dagen... Det finns flera exempel på detta och liksom i alla andra fall blir man sjuk eller "onormal" när man är på ett sådant sätt som de flesta människor inte är. De flesta har inte diabetes, högt blodtryck, fobier, DAMP, självmordstankar eller är Cp-skadade, vilket gör att dessa människor ses som sjuka. Hade alla människor i hela världen haft diabetes eller varit utvecklingsstörda så hade ingen brytt sig.

Det innebär även att en människa inte är sin diagnos. Jag är jag och på så vis är alla lika mycket värda eftersom det inte finns något som är mer normalt eller inte, utan snarare något som är mindre vanligt. Dock får man inte glömma att allt är relativt. Det beror såklart på vad du jämför med eller hur du ser på saken. I ett u-land med fattigdom och svält blir det mindre vanligt med rikedom och fettma än vice verca. Du kan alltid välja själv hur du vill se på något och hur du vill tolka det.
Antingen kan du vara glad och positiv eller ledsen och negativ till exempel.
De som inte är som genomsnittet är ett bevis på att alla människor är olika samtigt som samhällets normer på något sätt bestämmer vad som är normalt och inte eller hur (kvinnor) personer ska se ut.
Orimliga krav om att vara alla till lags och att inte bli accepterad som den man är!

Antingen kan du se dig själv som onormal och ensam eller så kan du vända på det och tänka att du har fått en gåva. En gåva att få vara annorlunda. Att inte vara tvungen att vara som alla andra!
Jag personligen avgudar människor som är som de vill och mår bra av det utan att det skadar andra!

För att gå tillbaka in i det som kallas psykiatri, alltså det sjuka psyket, kan vet vi att detta kan drabba vem som helst och egentligen inte är mer onormalt än diabetes men är ändå inte accepterat av samhället och ses som något negativt och konstigt. Man ser inte på det som något som är naturligt eller vad det beror på. Istället är det på något sätt skamligt att folk besöker en psykolog, något man gör i sista utväg. Jag själv har funderat på att prata med en psykolog sedan jag var 16 år, vilket innebär 7 år nu, utan att ha gjort det. Jag vill försöka klara av detta själv och inte tvingas inse att jag behöver något så nedlåtande som psykologisk hjälp, även om det säkerligen hade varit det bästa.
Jag har istället fixat fram ett telefonnummer till psykologen på skolan och köpt en ask med johannesört, så får vi se om detta kan hjälpa något. Egentligen är det psykologen jag vill åt mest.

Ted Gärdestad är en av många som fick en psykos och tillslut tog livet av sig. Han har skrivit en låt som heter "Jag Vill Ha En Egen Måne". Som sagt är allt relativt och det beror på vad man jämför med och vad man vill se, vilket innebär att även denna text kan tolkas på olika sätt. Jag skulle nu vilja att du läste igenom denna text och tänkte på vad det verkligen står och inte att det är en bra låt: