Echoes Of My Thoughts

Till att börja med är jag inget STORT fan av Thåström. Med STORT menar jag att jag verkligen inte lyssnat på alla hans album genom åren, följt honom på konserter (har aldrig sett honom live) och vara allmänt besatt av honom. Tog dock tillfället i akt igår att lyssna på hans senaste skiva "Beväpna dig med vingar" efter att ha läst en recension av den på RockNytt's hemsida. Där skrev recensenten att skivan var värd 8/10 poäng, vilket förmodligen får vem som helst att bli nyfiken... Han fortsatte sin recension med följande citat;

"När det gäller Thåströms solokarriär så har stilen varierat mellan renodlad rock, lite mer akustiskt gitarrplinkande och någon typ av monoton, industriell doom-pop. Beväpna Dig Med Vingar hör till den sista kategorin. Det känns som att Joakim anser mer och mer för varje platta att texterna är det viktiga i hans musik, och att musiken mer är som bakgrundsljud till hans dikter. Musiken är väldigt enformig, metallisk och kall för det mesta. Detta kanske låter lite tråkigt, men det är ett effektivt sätt för att sätta texterna i fokus och för att kunna berätta en historia på ett effektivt sätt. Det sättet som musiken är uppbyggd på gör att man nästan känner sig lite hypnotiserad ibland. Man går liksom in i sig själv och musiken helt, vilket gör att texterna känns otroligt nära och angelägna. Att texterna i princip aldrig rimmar är kanske lite ovanligt, men jag personligen tycker att det är otroligt snyggt och det ger verkligen Joakims textförfattande möjligheter utöver det vanliga när man slipper tänka på att det och det ordet ska rimma på det och det ordet. Som alltid när det gäller Joakim Thåström så är det väldigt vackert, mycket smärta och väldigt svårt och konstnärligt." 

Han nämner tydligt att Thåström på senare förstått att det är texterna som är det viktigaste i sin musik och att det är väldigt mycket smärta i texterna. Dessa citat håller jag med om till 100%, helt klart! Dock kan jag inte hålla med om att detta är riktiga dikter till musik, precis som Ranelid i melodifestivalen, för det är något så sjukt för många stavelser i vissa meningar. Därför är Thåström inget "Mirakel". Det låter riktigt jävligt och han snattrar på som bara den på sina ställen för att hinna prata till punkt innan takten är slut. Dessutom är budskapen i texterna väldigt röriga och ostrukturerade. Bakgrundsmusiken är fortfarande lika kall, mörk och hård, som sig bör när Thåström står för kreativa musik-skapanden.

Jag kan tycka det är helt okej att köra ett sådant koncept (dikter till musik) som på "Beväpna dig med vingar" men då får man lösa det mycket snyggare, kära Joakim. Till och med Ranelid löser det snyggare än du, och här kommer förklaringen till era skillnader; Thåström, har man inte tänkt ett dugg på antalet stavelser, takter och antal ord i varje mening, till en bakgrundsmusik som är likadan i 3-5 minuter, så får man lösa det på ett annat sätt. Det håller inte att försöka rabbla alla ord på kortast möjliga tid, under ett andetag, innan takten är slut. Då får du lägga in lite pauser och dela upp meningarna istället! Så som Ranelid gjorde. Hur svårt kan det vara?!

MEN det var mycket bättre förr. Tänker bara på låtar som exempelvis; "Ingen neråtsång", "En vacker död stad" och "Från himlen sent", där har du dikter, du har smärta samt ett riktigt bra och genomtänkt samband mellan text och musik. Detta saknas här. Det är prat som inte passar ihop med vare sig tempo eller takter eller stavelser på sina ställen i låtarna. Unikt kan tyckas, men kära vänner. Sådana låtar är inte svåra att skriva och bör inte få den uppmärksamheten de får.

Slutligen vill jag tillägga att jag lyssnat på skivan vid ett par tillfällen och att jag kanske kan lära mig att tycka om den i ett senare skede, men jag står fortfarande fast vid att "Det är ni som är dom konstiga, Det är jag som är normal" har ett bättre koncept och utförande än denna platta!

Betyg 1/5.