Echoes Of My Thoughts

Sitter och grunnar lite över en dialog som jag hade igår kväll och i förmiddags med en vän. Det handlade egentligen om en skit sak, där vi båda hade olika uppfattningar om hur en viss situation hade varit. Då vi inte upplevde den tillsammans, blir det naturligtvis lätt att man övertolkar saker efter sin egen hjärna, så som man tror att det borde vara. Inte så konstigt, det händer lätt så när man skall diskutera saker genom sms istället för att prata om dem ansikte mot ansikte med en ärlig betoning i grund och botten.

Det intressanta med detta var att jag tyckte hon var svår och hon tyckte att jag var svår. Dessutom tycker inte jag själv att jag är det, och inte heller hon själv tycker att hon är det. Vi tycker alltså båda att den andra är komplicerad, men samtidigt att vi själva inte är det. Hur går detta ihop? När blir man komplicerad eller svår egentligen? Personligen anser jag inte att jag är svår, det gör jag verkligen inte, men ändå uppfattade omgivningen mig som det i situationen ovan.

Är det så enkelt som att man blir komplicerad eller svår så fort man har en människa i sin omgivning som inte förstår hur man själv tänker?

Jag själv vet ju exakt hur jag ser på en viss situation, alltså är jag enkel. Min vän som i det här fallet inte förstår min synvinkel, anser då att jag är komplicerad eller svår? Jag själv tycker att min vän är det samma, men till vilken grund? Är det för att jag inte förstår hur hon tänker? Alltså endast på grund av att vi är så olika, har så olika värderingar och åsikter om något att vi inte kan omvända oss för att förstå den andre? Kanske till och med vägrar förstå den andre medvetet/omedvetet, för att själva på något sätt vara segrare i situationen och därmed även en enkel och okomplicerad person?

Vad tror du om detta?