Echoes Of My Thoughts

Ni som känner mig och ni som följer den här bloggen vet att jag för typ 2,5 veckor sedan bröt benet/foten på sammanlagt 3 ställen, där fibula bland annat var helt av, plus lite andra småskador kring vävnad och ligament runt omkring. I början gick det lite bättre att sova på nätterna, då man gick på morfin-tabletter. Jag hade nästan inget ont alls, tack vare dem, och de gjorde mig lugn och avslappnad när jag skulle sova. Jag sov typ 4 timmar i sträck innan jag vaknade första gången. Allt verkade vara rätt okej, trots omständigheterna. Speciellt då jag sov två nätter på sjuknuset och fick hjälp med kilar och höj/sänkbar säng på natten, för att ändra läge lite. Jag sov som en prins! Både på dagen och på natten. Inga problem alls inte. Smärtlindring intra venöst såklart, annars hade det ju inte gott alls!

Nu däremot, har typ halva benet försvunnit känns det som. I och för sig har jag inte kört så mycket träning och sjukgymnastik som jag hade kunnnat, så det får jag väl skylla mig själv (som vanligt, men det ska det bli ändring på nu, för benet är ju fan nästan borta, känns det som iaf). Hur som helst så har det hela tiden varit aktuellt att ligga på rygg, med massa kuddar under benet så att det hamnar i högläge. Dessvärre sover jag alltid på magen annars, så redan här uppstår det ett problem! "Av-magrandet" av benet har gjort att nerverna i knä-vecket lätt kommer ikläm. Det nya gipset börjar bli för stort redan, och jag fick det nya för en vecka sedan typ. DET GÅR FAN I MIG UNDAN ALLTSÅ. Annars börjar jag vänja mig rätt bra med kryckorna och rullstolen. Känner att jag blivit starkare i armar, handleder och överkropp, vilket är tur. Gäller bara att försöka bevara detta sedan och fortsätta träna dem.

Detta har medfört att jag har fått större sömnproblem. Jag har svårt att somna och jag vaknar 3-5 gånger per natt. När jag slutligen tänker att det är dags att gå upp eller klockan ringer för att jag skall till jobbet, (ja du läste rätt, jag kör lite administrativa uppgifter nu serru!) så har jag kanske sovit sammanlagt omkring 5 timmar. Dessutom har jag säkert varit vaken under 3 timmar däremellan, så sömnen är inte särskilt sammanhängande på så sätt. Man känner sig därmed inte ett dug utvilad när man vaknar och börjar dagen med att må illa, en känsla som kommer och går. Eftersom gipset är lite för stort nu också, leder detta till att det klämmer och skaver lite nu med, precis som det gjorde med det andra gipset som jag nyss bytt.

Hur som helst, ungefär halva tiden av den beräknade gips-tiden har nu gått. Äntligen. Jag längtar tills det är borta. Tills jag kan röra mig mera obehindrat igen. Tills jag kan börja jobba som vanligt. Tills jag kan gå på promenader i det soliga vår-vädret som visar sig. Tills jag kan repa och röja som brukligt. Tills jag kan börja träna och motionera igen. Men framför allt tills jag kan börja sova på magen utan en massa kuddar och högläge och på så sätt vakna utvilad med en 8 timmars sammanhängande sömn.

Tiden går, men den går långsamt...