Echoes Of My Thoughts

Har inte skrivit på ett tag, av olika anledningar och det får det självklart bli bättring på!

Den här gången kommer ett unikt inlägg för den här bloggen. Med unikt menar jag en typ av inlägg som aldrig tidigare förekommit här på Echoes Of My Thoughts. Först lite bakgrund:

Det var nämligen såhär, att jag på provträning med Trollhättans Finska Förening, med tillåtelse av fittorna i IFK Trollhättan. Mitt i en skottövning, där friläge kunde få förekomma, skulle jag som målvakt ut och skära av vinkeln. Då jag direkt insett att jag inte kommer hinna först på bollen så beslutade jag mig för att rusa ut och skära av skottvinkeln. Så långt gick det bra, men när jag närmade mig bollen kom nästa fas i bedömningen, nämligen vilken yta bör jag täcka av mest? Oftast är det praktiskt att täcka lågt när man är nära bollhållaren och en bit ut i straffområdet, vilket jag beslutade mig för. Kort därefter märker jag att anfallaren i övningen får tillfälle att lobba, vilket jag försöker undvika med en snabb sidledsförflyttning, framåt och åt höger (vad jag vill minnas, men är mycket osäker på detta). Problemet är dock att mitt vänstra ben fastnar i konstgräset med dobbarna och att jag av någon anledning får för mycket bakåtvikt, vilket leder till att jag i försöket att sträcka på mig (och ta lobben) så faller jag bakåt på mitt eget ben. Det vill sig dock inte bättre än att foten står kvar i backen och jag med hela min kroppstyngd lyckas bryta benet på sammanlagt tre ställen och även ett ligament. Frakturerna satt i huvudsak vid fotleden och fibula var helt av. Själva känslan av att bryta benet på detta sätt kan liknas till urkramandet av en disktrasa, där man för varje del i vridningsmomentet hör och känner hur det knakar inuti. Dock var det mitt ben vi pratar om och inte en disktrasa.

Jag kände ganska omgående att det var brutet, eftersom foten inte ville följa med när jag försökte lyfta benet i luften. Så efter ett par minuters överläggning blev det till att ringa ambulans, då benet inte gicka att flytta och eftersom jag visste att jag ändå var tvungen att ta mig till sjukhus och det hade inte gått att åka bil. Det tog dock ett tag innan ambulansen var på plats på Edsborg i Trollhättan där jag låg, vilket ledde till att min kropp som tränat aktivt i omkring 60 minuter innan skadan, nu hade en kroppstemp på endast 36,4 grader. Jag blev mycket väl omhändertagen av ambulanspersonalen som jag tror hette Sara, Lina/Linda och Anna. De satte en PVK i armen, stabiliserade foten/benet och gav mig en massa smärtlindring samt ett varmt Ringer Acetat (dropp-typ) för att höja kroppstemeraturen. Dessutom ett trevligt bemötande och en massa värmande filtar.

Väl framme på akuten i Uddevalla ville läkaren genast undersöka mig, vilket var väldigt vettigt, så fick ännumer smärtlindring och man klippte sönder mina kläder på underkroppen, för att få fram foten avklädd. Jag fick ett annat gips för att stabilisera foten (eftersom ambulansen behöver sina flergångs-skenor själva). Foten röntgades och sen var det dags att dra upp till avdelning 5, akut ortopedi, för att invänta operation. På avdelningen spydde jag en hel del under första natten, troligtvis relaterat till den kraftiga smärtlindringen. Sedan var det dags att ringa föräldrarna och berätta vad som hänt samt sjukanmäla mig till jobbet, där jag skulle jobba dagen efter. Jag fick duscha med hibiscrub, likt alla gör inför operationer. Gladeligen fick jag tillbringa vistelsen på avdelning 5 i ett enkelrum med TV, där personalen stod för god omvårdnad och ett härligt bemötande, av bland annat en bekant vid namn Malin!

Efter operationen (där jag även fick ett gott bemötande och god omvårdnad) fick jag ligga på uppvaket och bemöttes av mina kollegor från min nuvarande arbetsplats. Förvånad och halvdrågad vaknade jag till postoperativt och märkte att fan, jag kände ju människorna! De gav mig den bästa omvårdnaden och bemötandet och jag kände mig så trygg hos er, framförallt för att vi känner varandra och jobbar ihop.

På avdelningen fick jag även besök av familjen som hjälpte mig med lite fräscha kläder (som inte var sönder-klippta eller svettiga) och andra vettiga prylar som kan behövas. Pappa hämtade även min bil som stod där ensam på Edsborgs parkering.

Detta inlägg tillägnas alla som hade med mig att göra under dygnen 1-3 februari 2012 på Uddevalla Sjukhus. Syftar då främst till personalen som hämtade mig i ambulansen, personalen på 112 som hjälte mig att få dit er, samt all personalen på avdelning 5, akuten, röntgen, operation- och anestesipersonalen,gips-centralen och framförallt på uppvaket. I ordet personalen ingår alla i vård-teamet som på något sätt var inblandad i vården av mig. Dessutom till alla i famlijen, samt alla vänner och släktingar som bryr sig. Ni får alla dagens ros!! Stort Tack!