Prenumerera!
Ravaged på Spotify
Klicka på bilden för att lyssna på mitt band
Klicka på bilden för att komma till våran officiella hemsida!
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
onsdag 17 februari 2010
Var ute och gick en sväng vid kanalen idag som så många gånger förut. Då kom jag på något som kan tyckas rätt självklart till en början, men läs hela inlägget så förstår ni poängen, (precis som med alla inlägg jag skriver, då början är rätt seg vanligtvis tror jag).De senaste gångerna som jag gått där nere med kompisar så har det varit omöjligt att gå bredvid varandra, två och två, under större delen av promenaden. Detta eftersom det endast varit ett enfiligt uppgånget spår som ett dike, där alla måste gå en och en, eftersom det inte är speciellt att hållbart att gå länge i djupsnö när man inte måste.
Idag utvecklades min tanke ytterligare när jag ensam promenerade där nere:
Idag utvecklades min tanke ytterligare när jag ensam promenerade där nere:
Den första personen som tar den vägen när det endast är massa nysnö där tar de första stegen som ingen annan tagit, precis som i det verkliga livet, att någon går en väg som ingen annan har tagit tidigare. Tillslut kommer ännu fler att gå på samma väg och göra samma saker som han som gick där först. Efter ett tag kanske det till och med blir så att det kommer en annan person som går samma väg fast åt andra hållet.
Så småningom blir det en upptrampad gång där alla går och ingen går brevid "stigen" för att prova en ny väg, som kanske är lite bökigare eftersom den består av djupsnö utan går istället där det är enklast att ta sig fram. Vägen är ju redan undanröjd av en massa andra personer så det är enklare att gå den vägen än att skapa sig en egen bredvid den.
Oavsett vilka, vem eller vad som "tar sig fram" (se de olika spåren ovan) så tar sig alla fram ändå tillslut men alla gör det på olika sätt, med olika förutsättninger, gångstilar, personligheter och under olika lång tid. Så länge man vågar gå framåt. Precis som det är i verkliga livet.
Så länge man vågar gå framåt så kommer man också framåt. Antingen genom att gå en väg som någon annan redan har gått och då kan du in princip springa rakt fram mot målet, eftersom vägen redan är "fri från hinder". Eller så provar du en helt ny väg, där ingen har gått och där snön inte är upptrampad, men med samma mål som han som gick där innan dig. Du kanske får gå längre och det kanske blir jobbigare, men du kommer fram ändå tillslut, så länge du går åt rätt håll och vet vart du vill komma.
Vet du vart du är på väg eller har gått vägen förut är inte framtiden speciellt skrämmande eftersom du vet vart du hamnar så småningom. Är det däremot en helt ny väg som du går, för att exempelvis utforska området där du bor, så kan vägen till och med vara upptrampad, men det är inte säkert att du vet vart du går eller vart du hamnar eller hur långt det är kvar till målet. Framtiden och den vägen du har tagit är lite osäker just då.
Fotspåren bakom dig kanske snöar igen och blir lite suddigare, men du kan ändå gå tillbaka.
Så länge marken bakom dig håller så kan du alltid gå tillbaka till tryggheten, om du känner för att vända om, dit där du en gång kom ifrån. Har du då en trygghet bakom dig, såsom vänner, familj eller en säker mark som inte har rasat, så vet du att du alltid kan gå tillbaka, för då vet du i alla fall var du hamnar. Tillbaka till tryggheten. Där du en gång startade. En trygghet som du i bästa fall alltid är välkommen till och som står stenhårt fast och väntar på dig utan att ha rasat sönder så att du inte kan backa.
Det kanske är så att du försöker springa ifrån något du har mött tidigare på vägen och väljer en ny väg som du inte känner till. Plötsligt blir det även svårare för dig att gå tillbaka, ifall det obehagliga fortfarande finns kvar, samtidigt som du inte vet något om framtiden, alltså den vägen du springer på.
Har du gått vilse i skogen så vet du inte vart du är på väg, men så länge du vet vart du kom ifrån och går tillbaka dit, så kommer du alltid att hamna där du började ändå. Det kanske är svårt att minnas hur vägen är tillbaka, eftersom den även blir spegelvänd. Allt beror på vad du väljer att lägga dina sinnen på. Allt som du tittar på, reflekterar över och så vidare, kommer du även att komma ihåg under den vägen du vandrar. Precis som det är i verkliga livet. Det du lägger din uppmärksamhet och fokusering på under livets gång är också det som du värderar som mer betydelsefullt än något annat under vägen. Reflekterar du till exempel över ett fint rött hus när du går framåt, så kommer du också att känna igen dig när du gått vilse och går tillbaka igen. Det du väljer att lägga din energi på och som inte bara passerar omedvetet utan reflektion, kommer du ihåg.
Även om du går tre steg framåt får man gå två steg bakåt, bara man vet om det själv och har något att falla tillbaka på så att man inte ramlar omkull. Precis som i verkliga livet, eller hur??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(Atom)
2 kommentarer:
Hej Carl-Filip
Vilken häftig reflex du beskriver från det verkliga livet och den trygghet som det är viktigt att man har med sig i sin egen ryggsäck. Det gäller att packa den väl, välja vad man vill ha med sig, vad man vill kasta bort och vad man vill ge bort till någon som står en nära. Det krävs mycket mod och kraft att våga trampa upp ett nytt spår i djupsnön även om det både snöar och blåser samtidigt. Ibland kan det även var slitsamt och göra ont till en början. Ta då en kort paus med lite egentid och fundera, kanske ska jag gå en halvmeter till vänster eller höger i stället. Om en backe är för brant och lång är det omöjligt att ruscha hela vägen. Det gör inget om man stannar och pustar ut någon gång för att orka fortsätta. Ibland kan det dess bättre bara kännas härligt lätt och enkelt mycket beroende på vilken inställning och mental förberedelse man har. Men som du beskriver är det viktigt att någon står upp för sina åsikter och tankar för att vägleda andra. Att stå upp för vad som är rätt och fel är ett tydligt exempel på det du beskriver. Inte minst viktigt är det att även ibland låta sig själv vägledas om det känns bekvämt och man känner tillit till vägvisaren. Tyvärr håller medborgarnas sk civilcurage på att tunnas ut allt mer liksom empatin för andra. Det är tyvärr även mer OK att prata med andra om andra istället för med den det berör - feghet? Var rädd om de gåvor du har fått med dig i din egen ryggsäck, jag vet att du kommer att förvalta dem väl. De gåvor du fick med dig som du inte vill ha kvar kan du antingen kasta bort längs din stig eller spara längst ner i ryggsäcken för att bli påmind om vad du själv aldrig vill bort till någon. Men åter igen, en häftig reflex som många fler i samhället borde ta sig en funderare på. Det märks att du valt rätt yrkeskategori, att arbeta och värna om andra människor liv och hälsa. Kom dock ihåg, för att orka hela vägen och genom detta kunna fortsätta hjälpa, att utifrån sig själv - Lagom är bäst.
Hälsningar Eddie
En mycket tänkvärd berättelse som jag kan läsa om och om igen. Jag tror jag kommer finna nya "vägar" varje gång jag läser om de tänkvärda raderna.
//Marie