Echoes Of My Thoughts

Häromdagen när jag var på Maxi och handlade mat startade ett larm i hela lokalen som efterföljdes av en röst med instruktioner, som var så låg att jag inte hörde vad som sas. Min första tanke var att det var brandlarmet såklart, men sedan kom jag på; "jag kan ju inte gå ut nu när jag inte handlat klart!". Jag började fundera på hur jag skulle bete mig vid denna situation. Då jag inte skulle ha så många varor till så tänkte jag att jag hinner säkert plocka på mig de grejerna, betala och gå ut innan hela stället brinner ner. Det fanns ju ingen tillstymmelse till panik, kaos, eld eller rök någonstans. Min tanke var att man skulle ta sig till den plats i affären som var längst ifrån det utlösta brandlarmet, eftersom ingen hade betalat för sina grejer. Kunderna stod kvar som fån framför sharken med sina nummerlappar i händerna.

Undertiden som jag funderade på hur man skulle bete sig när brandlarmet går i en mataffär så hade folk börjat dra sig ut mot utgången. Jag tänkte att jag får väl göra som de gör och följa strömmen med min korg under armen och min scanner i den andra handen. På vägen såg jag hur folk hade lämnat sina vagnar och korgar lite varstans, så jag tänkte att jag får väl göra det samma då. Scannern visste jag fortfarande inte vad jag skulle göra av med. Ska jag ta med den ut eller lägga den i korgen? Hursomhelst så stod där en vänlig kassörska som sa att hon kunde ta den åt mig.

När alla var ute ur affären kom det glädjande beskedet att det var falsklarm och vi kunde gå in igen och fortsätta våran shopping tur. Hos kassörskan fanns nu flera scanner's som ingen var märkta eller namnade. Jag fick då berätta vad jag hade scannat in och fick tillbaka min egen.

Intressant hur vi alla för varandra helt okända människor samarbetade lugnt och metodiskt. Jag hörde inte rösten i högtalarna och jag stod långt ifrån närmaste personal, men följde strömmen och gjorde som alla andra, utan att veta vart vi var på väg, förens vi närmade oss kassorna.