Echoes Of My Thoughts

Kvinnomisshandel. Det kommer detta inlägg handla om. Vi vet att det finns och det är sjukt tragiskt att det finns! Det är i och för sig sjukt att all typ av misshandel finns, oavsett om det gäller barn, ungdommar, bebisar, män, pojkar, flickor, kvinnor eller invandrare, för att bara nämna några exempel...
Dock kanske det är så att det är just kvinnomisshandeln som  är störst? Eller att det är den som man tror är störst "i offentligheten"? Jag vet inte exakt i skrivande stund hur ofta någon människa blir misshandlad, oavsett kön, ålder eller nationalitet, så därför kan jag inte jämföra siffrorna för er om vad som är vanligast eller inte. Det är dock inte intressant i detta sammanhang, då det oavsett är helt sjukt att man kan slå en människa som är, eller blir, tillräckligt underlägsen för att kunna försvara sig och slå tillbaka. Det är ju ofta det som är misshandeln att den ena bara ger och ger, slag efter slag, spark efter spark, knivhugg efter knivhugg osv, samt en person som bara får ta emot och ta emot, slag efter slag, spark efter spark, knivhugg efter knivhugg osv.

Pratade med en helt random tjej på krogen för några veckor sedan. Vet inte riktigt hur vi kom in på samtalet, men det framgick i alla fall att hon hade blåmärken och så vidare i ansiktet som hon hade försökt dölja under sminket så att hon kunde gå ut på krogen med sina vänner. Det framgick att det var hennes pojkvän som hade delat ut slagen. Visst att jag var lite berusad, men inte kunde jag se några blåmärken och andra sår på hennes kropp. Det är då man förstår vad lite man faktiskt vet om andra människor. Inte hade jag en tanke på att hennes liv skulle se ut så? Det är ju inte direkt det första man tänker på när man ser en människa som är sminkad eller oavsett, när man ser en människa överhuvudtaget, så länge det inte är helt uppenbart hur det ligger till.

Tragiskt är det i alla fall att en människa skall behöva motstå sådant. Vi tar nu exemplet ovan med den här tjejen. Låt oss säga att hon bokat in en träff med sina tjejkompisar i slutet av veckan då de ska ut på krogen. Någon dag senare blir hon misshandlad så pass att det syns i hennes ansikte. Där står hon då och funderar på om hon ska kunna umgås med sina polare som de bestämt, med tanken på de "ärr" och "sår" hon har. Istället bestämmer hon sig för att inget skall få stoppa henne. Hon förbereder sig som vanligt på kvällen, förutom den skillnaden att hon nu har blåmärken och sådant som hon skall sminka över. Hon går ut med vännerna på krogen och är helt medveten om hennes bultande kinder som ömmar av blåmärken, men som inte längre syns utåt. De finns dock kvar under sminket, där någonstans. Sedan träffar hon mig, som tror att hon är som vem som helst, helt ovetande om hur hennes liv ser ut och har sett ut de senaste dagarna.