Echoes Of My Thoughts

Matchens räddning! Som uppenbarligen inte betyder något alls så fort matchen var slut. Tack för att ni ger mig så mycket tillbaka!

Dags att sammanfatta lite hur livet ser ut just nu då. Till att börja med kan jag säga att mitt band kommer spela 16 september i Göteborg, missa inte det, speciellt inte om ni aldrig sett oss. Mer information kommer eller se turnéplanen på bloggen. Det låter bra som fan när vi spelar och det säger jag inte för att det är mitt band, utan det säger jag för att det är sant.

Utöver detta har jag även, efter ett helt års försening, äntligen sagt upp mig från min nuvarande arbetsplats som både fick mig att undra hur i helvete jag kunde vara så dum att bli sjuksköterska?! Som fick mig att hata mitt yrkesval och som fick mig att bli sjukskriven. Som fick mig att hellre operera höften nu, mitt i försäsongen än att vänta tills säsongen var över, eftersom operationen i sig inte var ett dugg akut.

Nu till själva saken: Häromdagen blev jag även uttagen till att sitta på bänken i första A-lagsmatchen sedan jag stod i mål under de 7 obesegrade träningsmatcherna förra året! Skall först gå tillbaka några år i tiden...

När jag var omkring 15-16 år funderade jag på varför jag alltid var bättre i cuper än under serierna och många av träningarna? Jag funderade också över varför hela laget alltid presterade bättre i cuper än i serier? Jag kom fram till vad orsaken berodde på efter en stund. Svaret var enkelt. Vi var mer laddade, mer sugna att prestera bra och vinna en trofé än vad vi var under serien. Vi gav allt! En cup var ett mer kortsiktigt mål än en hel serie. Resultatet kom direkt, utan att man behövde vänta.

Jag har tro det eller ej, varit som en nyckelspelare i vårat lag under hela min ungdom i Romelanda UF och räddat mitt lag i många matcher. För att nämna ett exempel; Vi spelade mot Sandarna innan serien vände i ett dubbel-möte före sommaruppehållet. Det stod 1-1 fram till 84- minuten, då vi släppte in två mål och förlorade med 3-1, endast för att jag sträckte mig i ljumsken och inte kunde hoppa och de gjorde målen på två hörnor. Matchen efter var jag magsjuk och kunde inte vara med. Gissa vad det blev när vi hade en annan målvakt? Jo det blev 18-0! Då kan ni ju räkna ut hur många skott jag räddade under 84 minuter med ställningen 1-1! Jag vill även tillägga att jag i samma period var med i Stadslaget i bandy som målvakt och dessutom spelade matcher med dem i SM!

I Romelanda UF var vi varje säsong ett förlorande lag, men jag försökte aldrig ge upp, även om vi låg under med 4-6 mål. Jag tyckte det var kul för att det blev så fruktansvärt många frilägen under våra matcher, och att rädda ett friläge ger lika mycket kunga-känslor som att rädda en straff kan jag lova er. Frilägen är bland det roligaste som kan ske på en match och det en sak som jag faktiskt är riktigt bra på. Speciellt på matcher när det är samma förutsättningar och anfallaren är stressad av en försvarare i ryggen och inte springer runt och latjar i straffområdet som på träningarna. Dessutom är jag väldigt orädd som målvakt, slänger mig kanske mer än nödvändigt och tycker mycket om att gå nära skytten och skära av skottvinklarna, vilket medför att man får en del bollar i ansiktet då anfallaren skjuter hårdare än nödvändigt från 2-3 meters avstånd.

Hur som helst, jag har ALLTID varit som bäst i matcher som betyder något för mig eller för laget. Jag har alltid presterat mycket bättre i IFK:s A-lagsmatcher av den enkla anledningen att alla är så jävla laddade och då känner jag mig ännu mer på hugget och därmed går det också mycket bättre. Den ribban som våra tränare lägger på våra A-lagsmatcher får dig att känna som ett proffs! Det är seriöst, taggat och ambitiöst från alla inblandade, även avbytarna! Medans lagkamraterna i våra B-lagsmatcher är så oengagerade att jag kunde ställt upp bakis och samtidigt legat på samma prestationsnivå som resten av laget. Därför blir jag sämre i de sammanhangen. Inget jag är stolt över, men jag tappar lätt fokus när 15 andra spelare verkar skita i att man skall vinna B-lagsserien eller bli ordinarie i startelvan. Det är väl för fan därför vi är där?! Jag kan inte vinna serien ensam, för det krävs att vi gör mål osv.

I helgen var det då alltså dags att sitta på bänken i A-laget för första gången sedan de 7 träningsmatcherna jag stod förra året där vi var helt obesegrade! Jag är en oerhört lojal lagspelare som respekterar och accepterar tränarens beslut även om jag inte gillar dem. Sådana är reglerna och det är han som bestämmer. Skulle jag bli utsedd till lagkapten en match så skulle jag bli så stolt att jag tänker mer på det än på att rädda bollen. Så lojal är jag. Lagets bästa går före allt. Jag anser ödmjukt att våran första-målvakt är bättre än mig och nöjer mig därmed att sitta på bänken. Jag kan ju inte begära av en tränare att byta 1:a målvakt när han gör det bättre än mig.

Problemet med helgens match var att våran förstamålvakt inte verkade dyka upp och snacket började gå i omklädningsrummet att jag skulle spela. Jag kände ett lyckorus och hur adrenalinet började pumpa. Nu tänkte jag; "Äntligen en seriematch från start. Nu jävlar skall jag visa världen och fortsätta vara obesegrad i vårat kära  A-lag". Tränaren ville dock annat...

Efter en stund kom våran målvaktstränare in genom dörren, en för övrigt mycket bra och duktig målvaktstränare på alla sätt och vis, han och Frasse i Ytterby IS är dem bästa jag haft någonsin! Då tänkte jag att jag kanske inte alls får spela, då jag vet att våran målvaktstränare vägrar vara med i truppen om han inte är nummer 1. Innan matchstart pratade våran huvudtränare med hela spelarrådet om vem som skulle stå och alla i hela förbannade jävla föreningen röstade på målvaktstränaren och inte på mig som tillhört truppen i 4 år. Som inte förlorat än A-lagsmatch på 4 år med IFK. Som aldrig släppt in fler än 2 mål per match. Som aldrig gnäller över för lite speltid utan accepterar tränarens beslut. Som var riktigt bra under inhoppet föregående match och höll nollan. Som inte förlorade en enda A-lagsmatch förra våren av 7-8 möjliga. Jag kan när jag vill. Jag vill när jag är med i A-laget då alla är mycket mer laddade och engagerade.

Nu var även alla mina lagkamrater emot min prestation helt plötsligt. Vad jag vet har jag inte varit dålig i någon match med A-laget och senaste inhoppet mot Halvorstorp där jag var riktigt bra enligt min mening och mina lagkamrater efter detta. Vi vände matchen och vann med en man utvisad och jag höll nollan. Ganska bra för att inte ha spelat på ett års tid tycker jag. Ni skulle sett friläget live som finns på bilden ovan, fy fan säger jag vad snyggt det måste sett ut. Jag tänkte inte utan det bara hände så fattade inte att jag räddade bollen förens efter reflexen med högerarmen var över.

Våran huvudtränare tycker dock att jag är match-otränad, och visst det kan jag hålla med om, varför han hellre sätter in målvaktstränaren i mål under den tidigare omtalade matchen. Är han mer matchtränad än mig? Han tränar ju inte ens? Jag blev oerhört förvånad över beslutet men tänkte att det är lika bra att uppföra sig för jag tjänar inget till på att sura. Jag tänkte, jag skall ge Micke den bästa uppvärmningen jag kan för lagets skulle och för hans egen, så att vi kan vinna matchen. Nu är det som det är, lika bra att göra det bästa av det.

När väl matchen började och jag såg hur mål efter mål rullade in i nätmaskorna bakom våran tränare så kände jag hur frustrerad jag blev allt eftersom hur långt matchen gick! Hur kan en hel ledar-stab och en hel trupp tycka att våran målvaktstränare är bättre än mig som aldrig ens gör en hel träning? Vi förlorade matchen med 7-0 och de flesta av målen han släppte in var inte otagbara kan jag säga, utan att bli alltför elak. Frilägesräddningarna i början av matchen var snygga, helt klart, men jag hade också kunnat rädda dem. Så svåra lägen var det inte och skotten var inte hårda heller. Det säger jag inte för att vara divig eller svartsjuk utan för att vara objektiv och ärlig enligt min erfarenhet som målvakt. Eftersom jag är grym på frilägen är de lägena inte omöjliga att ta. Inte säkert att jag hade tagit alla tre ändå, det vet man aldrig, men dem var inte omöjliga i alla fall.

Det som är förnedrande är att både tränare och lagkamrater anser att jag är en sämre målvakt än en målvaktstränare på 40 bast som inte ens tillhör truppen? Skulle jag släppt in 20 mål om jag hade stått då eller vad fan tror ni egentligen eftersom att han är en så OERHÖRT mycket bättre målvakt än mig?!

Han är en grymt bra målvaktstränare, som jag sagt tidigare, men jag skulle spelat matchen, så jävla enkelt är det. Ni valde fel nummer 1. Både tränare och lagkamrater valde fel. Jag är väldigt besviken på er skall ni veta. Fy fan vad förnedrande säger jag bara!!!

Kan man få lite bekräftelse från er över det man gör som ni tycker är bra? Allt jag gör är inte dåligt, det ser jag väl själv, men jag behöver beröm om jag skall vinna matcher åt er och om jag skall bli bättre. För lagets skull...