Echoes Of My Thoughts

I mitt arbete som sjuksköterska träffar man dagligen på personer som har olika typer av smärta eller värk. Något som uttrycker sig väldigt olika hos alla personer i hela världen. En del människor är väldigt tåliga och klarar av mycket smärta, medan en del andra har en mycket lägre smärttröskel.

Precis som i alla andra situationer, förutom sett till sjukvårdspolitik, är alla människor unika individer med individuella behov och intressen, vilket innebär att vi alla upplever smärta på olika sätt. Det kan vara allt ifrån värk som vid stukade fötter, brännskador, fantomsmärtor, cancer-smärtor, mensvärk, smärta som uppstår i palliativ vård, huvudvärk, infektioner/variga/nekrotiska sår, benamputationer, skärskador, muskelbristningar, hudblåsor, kirurgiska diffusa buksmärtor, benbrott, förlossningssmärtor, halsont, njursten eller traumatiska skador som vid exempelvis kraftiga bilolyckor. Som ni säkert förstår är alltså smärta väldigt individuellt.

En person som kanske har varit frisk sedan tidigare och stukar handen tycker säkert att det är det värsta som hänt honom. Om istället en person som varit med om en traumatisk bilolycka stukar handen så har han något att jämföra med, varför han säkert anser att han kan tolerera den stukade handen bättre då han jämför med sina tidigare smärtor och erfarenheter från bilolyckan.

Det finns dock en form av smärta som jag inte tagit upp ännu, men som spontant känns som den allra värsta typen av smärta en människa rent generellt sett kan ha. Jag tänker på den psykiska och själsliga smärtan. Oavsett hur mycket värkproblematik man har i kroppen och så vidare så borde vardagen bli bättre om man har det bra rent psykosocialt. Man kanske har fantomsmärtor efter en benamputation, men kan leva med det eftersom man annars ser ljust på livet och mår bra rent psykiskt eller själsligt.

Skulle man istället ha exempelvis fantomsmärtor och samtidigt vara deprimerad, borde den samlade smärtan som uppstår i kroppen bli mycket värre, då man ser väldigt få saker som är bra, stimulernde eller njutbara i vardagen. Likadant om man är fri från fysisk smärta, men har ont i själen eller psyket, så borde tillvaron bli värre, även eftersom den psykiska och själsliga smärtan ofta kan vara mer diffus och svår-lindrad än exempelvis en bristning i låret. Du vet vart den sitter, sjukgymnasten behandlar den, smärtan är inte evig och du vet hur du skall röra dig för att inte ha lika ont. Den själsliga smärtan kan vara mer långvarig än den fysiska som kanske till och med försvinner helt efter en akut operation.

Psykisk ohälsa behöver inte vara en psykiatrisk diagnos eller depression, utan kan även vara sorg efter någon, olycklig kärlek, hat, oro, ångest, rädslor/fobier, stark besvikelse, deppighet, svek, mobbing eller utfrysning. Psykisk ohälsa kan ensamt leda dig till upprepade självmordsförsök och ligger mycket närmare varje människa än vad vi vågar tro. Den kan vara oerhört svår att ta sig ut, men inte omöjligt och ibland kan en psykolog eller liknande vara nödvändigt.

Det jag försöker säga är i alla fall att den själsliga smärtan som jag beskrivit ovan oftast är värre än den fysiska, då den ligger närmare välbefinnandet. Har man dessutom både fysisk och psykisk smärta borde det vara värre än om man bara har fysisk smärta, då man trots smärtan ser ljusglimtar i vardagen. Panodilen gör inte att du mår bättre psykiskt, tar bort din oro, ger dig ökad matlust eller motivation till att göra saker. Den tar bara bort din måttliga fysiska smärta, den själsliga består.

Vad tycker du om olika typer av smärtor? Vilken är värst, den psykiska eller den fysiska?