Echoes Of My Thoughts

Läste ett blogginlägg som min käre Björkman skrivit som hette "Framtiden? Den skjuter vi upp." och så återuppväcktes tankarna om att göra ett eget inlägg om detta. Framförallt baserat på följande citat; "Alla människor behöver få gråta ut ibland eller bara ligga och bli omhändertagna, men.."
Har skrivit lite om detta förut, om delaktighet och bekräftelse osv, och det är ett ämne som alltid ligger nära till hands att skriva om tycker jag, något som man kan skriva om i all evighet utan att få med allt!

Genom att berömma och bekräfta andra människor växer inte bara den personen utan även du själv som person. Det är inte speciellt konstigt egentligen tycker säkert de flesta, men ändå finns det så mycket brister i det.
Jag hade en fotbollstärnare en gång som pratade om en lagkamrat till mig med en annan tränare. Han sa; "Han är så bra, för han bryr sig inte om ifall han möter en a-lagsspelare eller en juniorspelare, han håller samma klass ändå." Då tänkte jag genast, men varför säger du inte det till honom då om du nu tycker det, istället för att säga det till någon helt annan person istället? Vem av er två mår bättre av det? Ingen! Är det någon som mår bättre så är det självklart att säga det rakt ut till den personen det gäller.

Finns som sagt var en massa exempel på detta, som exempelvis; "Hon är en jättetrevlig och charmig tjej" istället för att säga till personen det gäller, att hon är omtyckt av dig för sin charm och förmåga att vara trevlig. Hade inte det varit bättre och roligare? Att våga stå för sina åsikter inför personen i fråga och samtidigt få den att må bättre?!

Bristerna i detta verkar följa åldern enligt mina erfarenheter. Ju äldre man blir, desto mindre bekräftelse och beröm får man. Bara för att man är "vuxen" officiellt sett, så finns det inget som säger att man har samma behov av bekräftelse, beröm och att bli ompysslad. Känslorna och behoven försvinner inte bara för att man blir äldre!
Även om jag är 24 år snart, så vill jag fortfarande höra tränaren eller lagkamraterna ropa "Bra Calle! Fan va grym du var idag!" precis som när jag var barn. Inget har ändrats, förutom min ålder.... Likaväl vill mina lagkamrater höra att de gör bra ifrån sig, när de gör något bra för att växa. Däremot gäller inte detta bara i idrottssammanhang, utan även i vardagslivet.

Hur ofta säger man till exempel till barn att de målar fint, fast det ser ut som ett kaos om du hade varit helt ärlig? Barn behöver beröm, bekräftelse osv, men vem säger att inte vuxna behöver det också? Där ser du.....