Echoes Of My Thoughts

Problemet är bara att förmodligen, eller rättare sagt, i de flesta fall så gick det inte alls bra (man ramlade ju och det var ju inte planerat, samt rätt förvånande). Dessutom gör det nästintill alltid ont. Även om "det gick bra" om man jämför med exempelvis en trafikolycka i 100km/h rätt in i en bergsvägg. Ja ni fattar.

Förmodligen säger man så för att man känner sig så klantig och tycker det är pinsamt att ramla. Säger man "det gick bra" så förväntar man sig att personen som bryr sig om dig skall känna sig nöjd med att ditt allmäntillstånd är tillräckligt bra, så att du numera klarar dig vidare på din promenad utan problem. Eller i vissa fall lite lätt haltande. På så vis är hela den pinsamma situationen borta och man kan glömma den lite lättare. Det känns liksom som att bli osynlig för en stund.

Till skillnad om exempelvis hjärnskakning, höftfraktur eller blödning uppstår, då man fortfarande känner sig pinsam, nästan ändå föredrar att svara "ja det gick bra" för att slippa visa för den offentliga, okända omvärlden att man har ont. Likväl att gråta vid ett sådant tillfälle. Det är inte heller speciellt vanligt, eftersom det nästan alltid "går bra" när man skadar sig i offentliga sammanhang. Även i idrottsaktiviteter och andra tillfällen.

Varnar känsliga läsare:

En personlig erfarenhet av detta var då jag bröt benet på 3 ställen i februari i år, på grund av att min fotbollssko fastnade med dobbarna i konstgräset och jag satte mig ner på mitt eget ben som låg under mig med fotsulan plant mot underlaget. Min första tanke var; "detta var inte bra", (för jag kände ju att hela benet krasade och vreds som en disktrasa i fallet). Sedan kom smärtan. Mina lagkamrater ställde sig ganska omgående i en ring och undrade hur läget var. Jag förstår deras oro och deras intresse av att veta om mitt välbefinnande, men det var nästan bara jobbigt att 20 pers stod och tittade på mig. Det gjorde ont som fan, men ändå ville man spela viking liksom. Likväl när jag tillslut bestämde mig för att jag inte kommer upp från marken eftersom jag känner att smärtan blir värre och värre och då jag lyfter benet lite sakta från underlaget känner jag att foten är lös. Visserligen känner jag många människor som arbetar på våran akutmottagning och även i ambulanserna på grund av mitt yrkesval, men det var nästan pinsamt att just jag skulle behöva ambulans. Min rädsla var som störst att jag skulle komma till en akutmottagning, att åka ambulans, med en skada som inte behövde den typ av vård/transport. Som tur var kom man på rätt snart att jag hade 3 frakturer, varav ett brutet smalben, och plötsligt var det okej att vara skadad. Även om det egentligen inte gick bra och kändes rätt pinsamt att orsaka detta själv, så gjorde det ingenting så fort diagnosen kom.