Prenumerera!
Ravaged på Spotify
Klicka på bilden för att lyssna på mitt band
Klicka på bilden för att komma till våran officiella hemsida!
Prenumerera på
Inlägg
Kommentarer
måndag 17 september 2012
När jag var 10 år gammal började jag testa på att vara målvakt för första gången, och tillslut var jag fast. Varför väljer man då att bli målvakt? Det är väl att göra mål som är det roligaste? Jag började dock stå i mål av en helt annan anledning än att göra avgörande och snygga räddningar. Det var nämligen så att jag under hela min uppväxt har drömt om att vara ishockeymålvakt, vilket jag iofs fortfarande gör, då de är så jävla coola i deras utrustning och målvaktsmasker! Dessvärre var det redan 5 målvakter i mitt ishockeylag och alla var söner till tränare, varför mina föräldrar inte trodde jag skulle få stå så mycket och dessutom sa de "ska du verkligen stå där bak och få den hårda pucken på dig?!". Hur många barn vill stå i mål då?
Så när jag spelat fotboll i några år testade jag på att vara målvakt för att det fanns sån liten chans för mig att vara det i ishockey, samt att pucken gjorde ont. Jag var även bollrädd och hade glasögon, vilket var ett stort problem när man skulle nicka och så vidare, samt att det gjorde så ont när man fick bollen i ansiktet. Som målvakt skulle jag då dessutom testa på att träna mina reflexer och träna bort min bollrädsla. Tillslut var jag fast! Det var ju hur kul som helst, även om det tog 3 år innan jag fick lära mig hur man skulle landa när man slänger sig, varför framför allt min högra axel är helt åt helvete fortfarande i vissa sammanhang.
Hur som helst. I februari 2012 skulle det då hända, det som inte fick hända. Jag var på fotbollsträning, på konstgräs, minusgrader, snö, halka och sent på kvällen. Jag gjorde en förflyttning i sidled som inte gick som jag tänkt mig. Foten fastnade, bollen gick in och jag vred om benet och satte mig på min egen fot. Det kändes som att vrida ur en disktrasa ungefär när smalbenet och fotleden krossades. Ont som fan gjorde det och jag kommer ihåg exakt hur det hela gick till. Jag har skrivit de förut här i bloggen, så läs de inläggen om ni vill veta mer ingående om vad som hände och varför etc:
SAMT
Sedan februari 2012 har jag funderat på om jag skall komma tillbaka till fotbollen eller inte. Om det är värt det? Att kämpa som fan och köra rehab när man ändå blir orättvist behandlad av den förening jag varit så förbannat lojal mot i 4 år, trots begränsad speltid så har jag alltid presterat i A-laget och vi har aldrig förlorat en enda match i div 3 och 4 med mig i mål av sammanlagt ett 15-tal. Med tanke på att det är under 4 år så förstår vem som helst att genomsnittet är rätt dåligt, men det har jag köpt. Ödmjuk, med stor portion självkännedom, som jag är så vet jag att jag inte var bästa målvakten i föreningen. Det är öppenbart. Jag vet att jag har en låg lägstanivå, men min högstanivå är extremt hög. Så är det faktiskt. Men det är lägstanivån som är problemet, såklart. Jag har alltid i min karriär varit 2-målvakt, förutom mellan 10-16 års ålder då jag var given. Jag har varit nöjd med att vara näst bäst och jag har alltid gjort det bra när det verkligen gäller. Jag är en sådan person att jag är 10 gånger bättre på viktiga A-lagsmatcher än på en random träning. Det är inget jag är nöjd med, men så har det varit sedan jag var tonåring och jag vet inte riktigt hur jag skall ändra på det.
Jag har sedan skadan inte rört en fotboll, mer än vid några stunder av trixning och latchning med kortare bredsidor. Dels av rädsla för att skada mig så hårt igen. Dels för att det inte är värt att köra rehab och så vidare när ingen varken minns eller värdesätter mina insatser och min lojalitet. För lojalare 2-målvakt än mig kan man inte hitta, så sant som är säkert. Jag har därmed bestämt mig för att lägga målvaktshandskarna och fotbollsskoran på hyllan. Det var i och för sig något jag funderade på redan i våras, men nu är det sant.
Jag har haft en riktigt rolig karriär med fantastiska minnen och underbara uppleveler. Med och motgångar. Gemenskap. Jag har lärt mig vikten av samarbete och ledarskap. Hur en grupp fungerar. Hur mycket som helst och jag är oerhört nöjd över min karriär. Över det jag presterat och det jag har fått uppleva. Det känns tungt att lägga 20 år av fotboll bakom sig, men det är så det får bli. Jag har bevisat för mig själv SAMT tränarna (Hasse, Frasse, Dick och Magnus i Ytterby IS, för Janne och Dennis i Romelanda UF och för Issa, Kent, Henke och Micke) SAMT lagkamraterna i dessa föreningar, att jag håller för division 3 spel. Att jag är tillräckligt bra. Att jag är given. Något som Roger och Björn aldrig tvivlade på när jag var 10-16 år. Då var jag alltid kung. Det fanns flera målvakter, men jag fick spela. Under deras tid som tränare var jag också dålig på vissa träningar, det var ju där det började, men samtidigt var jag KUNG på matcherna. Jag tog ensam mitt lag till kvartsfinal gnom att rädda allt i cupen i Katrineholm. Jag räddade 7 frilägen mot ett lag i Säfle cup under gruppspelet, som våran första målvakt sedan tabbade bort sig (genom att släppa in 3 frilägen) mot dem när vi mötte dem i finalen. Jag har gått obesegrad i en hel försäsong (7 matcher i rad) 2010 som förstamålvakt i div 3. Det viktigtaste för mig var att bevisa för mig själv att alla de ovanstående tränarna jag redan nämnt hade fel. Jag är tillräckligt bra för div 3! Jag begär inte att jag skall vara ordinarie, och det har jag aldrig gjort. Jag begär bara att var the one and only number 2. Fatta det IFK trollhättan. De blåvita Änglarna som inte ens kan kallas Kamrater. Som människor och lagkamrater är jag verkligen nöjd med er, men inte när det gäller eran förmåga att välja ut en 2:a målvakt. Då väljer ni alltid fel. Ni förlorar alltid. De ni väljer visar sig vara urdåliga och håller inte måttet. Era klantarsel! IFK; jag kommer aldrig någonsin förlåta er för detta eller glömma hur ni kan missa så mycket av verkligheten.
Avslutar än en gång med en av de snyggaste reflexräddningarna jag någonsin gjort under min 20-åriga karriär. Nu är det dags att gå vidare, men dessa dagar kommer alltid leva kvar som vackra minnen i mitt liv som jag aldrig någonsin hade velat vara utan! Jag var ALLTD KUNG på planen när det gällde och det är väl då man skall vara bäst av alla?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar