Echoes Of My Thoughts

Oktober månad påbörjad. Inte långt kvar till November och December. Till mörkret. Till höstdepressionerna, som säkert en hel del människor dras in i mot sin egen vilja och utan att egentligen tänka på det. Ett inlägg som detta verkar säkert mycket ointressant att läsa, som handlar om depressioner och sådant, men detta inlägg handlar inte om det. Det handlar om den raka motsatsen.

Visst att man kan vara deppig. Att man kan vara ledsen. Att man kan må dåligt. Att man kan vara självmordsbenägen.
Visst att man kan känna sig extra ensam när höstmörkret och kylan på kvällarna infinner sig. Att löven faller ner och himlen allt oftare är grå-dassig än klarblå.

Alla människor är lika på många sätt fast vi verkar vara så olika. I alla fall till synes olika, innan vi lär känna varandra och komma varandra närmare än bara "Hej, jag heter ... -dialogen". Vi har i grunden samma behov (syftar här på exempelvis Maslows behovstrappa) som yttrar sig lite olika för varje individ. Vi har samma känslor inom oss, men vi visar dem olika tydligt och på olika sätt. En del av oss har lättare för att visa sitt inre jag som en spegelbild mot omvärlden, medan andra döljer sig bakom murar, barriärer, lås och kedjor.

Oavsett du är som person kan det hända att du exempelvis får en liten Down-period då och då under livets gång. När man märker att det inte alltid är lika vackert och gulligt i verkligheten som det är på film osv.

På hösten går många människor omkring och är lite extra deppiga, än vad de är under den ljusare tiden på året. Det behöver inte vara något allvarligt eller långdraget. Det kan bara vara ett faktum att denna känsla infinner sig.
Man kanske känner att man saknar någon att hålla om, att bli bekräftad av och att mysa med när det börjar bli mörkt och kallt. Jag tror personligen detta behovet är aningen större på vinterhalvåret än på sommarhalvåret. Inte för att man är utan behovet av närhet och bekräftelse på sommaren, utan för att man klarar sig lättare utan det när det är ljust, fint, varmt, friskt och vackert ute.

Till er som då alltså känner er lite deppiga nu när det är höst och saknar något/någon väldigt starkt exempelvis. Glöm inte bort att du säkert har minst hundra saker i ditt liv som du kan le åt och glädjas åt, fast du för tillfället inte har någon partner eller att det brister i något annat av dina behov och intressen. Glöm det du vill ha, det du vill åt och saknar och fokusera istället en stund på allt det du har. Se allting som redan finns där du är, omkring dig i vardagen, men som du alltid tar för givet. Tänk på dessa saker, alla möjligheter du har i ditt liv och i din personlighet utan att glömma något som gör dig till en unik människa. Le åt det du har. Nämn dem tyst för dig själv. Smaka på orden. Ta ett djupt långsamt andetag och le åt dem.

Man kan vara lycklig ändå, även om det är något man saknar i livet. Ibland tar det lite tid innan man får det man önskar och under tiden man väntar/arbetar på detta kan man njuta av där man är i livet och allt man redan har runt omkring sig i vardagen.

Man kan vara lycklig ändå, glöm inte det. Det är bara du som individ som kan avgöra och påverka om du vill vara lycklig eller inte. Ibland behöver man hjälp av andra. Ibland tar det längre tid. Med det är fortfarande du som måste ändra inställning till omvärlden om du skall känna lycka och välbefinnande.