Echoes Of My Thoughts

Det finns, har funnits och kommer förmodligen dessvärre alltid att finnas människor som är onda. Mer eller mindre onda.
Frågan är bara hur blir man egentligen ond? Alltså riktigt ond menar jag. Inte bara det att man bråkar, grälar eller gör något som är mindre bra någon enstaka gång, utan mer eller mindre konstant har samma attityd vid upprepade tillfällen.
Låt oss ta det hela från början...

Den mänskliga existensen går som sagt var ut på förlossningar där ett nytt barn tar sitt första andetag.
Man säger ofta att ingen är ond eller dålig ifrån födseln utan det är något man blir. Jag tror inte heller att man är en sämre människa, även om man faller utanför ramen för vad som anses "normalt", eller är ond från det att man föds och liksom skulle ha det inom sig. Däremot är dessa bebisar från bärjan enormt egoistiska. De har en omedveten uppfattning om att vara världens centrum. Så länge de själva mår bra, får mat, närhet, inte har ont, fryser eller liknande så är de också nöjda med tillvaron och gråter inte. Det är egentligen något som de flesta känner till skulle jag tro, så det är inget konstigt alls.

Läser man beteendevetenskap och psykologi får man detta bekräftat och får reda på de primära och sekundära mänskliga behoven, enligt exempelvis Maslow. De primära, rent fysiologiska behoven, är helt avgörande för överlevnaden, alltså sådant som att äta, sova, dricka. Efter det kommer resten av behoven, som handlar mer om livskvallité och liknande; trygghet/säkerhet, kontakt/kärlek/gemenskap, uppskattning/accepterande, självbestämmande/självkontroll, meningsfull aktivitet och slutligen ett självförverkligande.
Här tror jag det stora problemet ligger hos de som blir onda. De har fått brister i att ett eller flera av deras behov inte har blivit tillfredsställda. De har inte lärt sig innebörden av sympati och empati, samt lever kvar i sin egocentriska värld, där allt handlar om att göra som man själv tycker, vill och känner, utan förståelse för andra. Man gör saker för att själv vinna på det, dödar man en person slippar man ju denne så länge man själv lever. Tar man en bil kan man ta sig dit man vill. Gör man inbrott i en affär kan man ta sådant som man skulle vilja ha själv och samtidigt spara pengar på det. Sådana saker. Inte för att jag tror att man har den motiveringen just när man gör det, men samtidigt så är det ändå sant på ett sätt.

Sedan tror jag att det kan växa fram ett maktbehov och en kick i denna omedvetna egocentriska självbild. Man märker att man kan styra omvärlden genom att vara på ett visst sätt och får därmed ett självförverkligande i detta. Att alltid få sin vilja igenom. Precis som det beteendet som var hyfsat normalt då man var ett litet barn. Kanske har man dessutom blivit bortskämd och alltid fått allt man har velat ha?

En annan anledning till varför man skulle kunna bli ond kan nog också vara genom att det händer något i livet som förändrar en som person. Kanske får man en rubbning i det som kallas "normalt" och blir därmed ond till följd av en psykisk sjukdom eller något annat som händer och påverkar en under livet? Man får en ny inställning till hur man ska hantera situationer utan att själv ta så stor skada. Än en gång gör man det för egen vinning, för att själv må bättre.

Hur blir man då ond egentligen? Kan det beror på något av följande; att man tror sig vara världens centrum även som vuxen, att man inte har lärt sig sympati och empati, att man har behov som inte tillfredställts eller tillfredställts på fel sätt, eller är det något annat som gör att en person blir ond?