Echoes Of My Thoughts

Sitter uppe och väntar för att kolla på en HammerFall-konsert som sänds live-stream via internet. En mycket intressant idé måste jag säga, till skillnad från att den streamas live från Nordamerika och därmed även deras lokala tidszon. Det har förekommit en tidigare konsert av denna variant, vad jag känner till, fast den missade jag, så detta är alltså den första jag ser. Dessutom sänds alla konserter även i en repris vid ett annat datum.

Första förbandet Diamond Plate har just spelat sin halvtimme och jag kan inte säga att jag har sett speciellt mycket av detta framträdande. Detta mest beroende på att det var Death Metal och mest gick ut på att spela så fort som möjligt utan att det låter det minsta musikaliskt. Av deras handrörelser att dömma verkar de dock vara duktiga på att spela fort, vilket måste kännas kul för dem. Ett riktigt skitband måste jag säga, dessa få dyrbara minuter av mitt liv som jag ägnade åt att lyssna på dem.

Dags för förband nummer två, Powerglove. Ett gäng riktiga super-miffon som spelar snabba melodiska metal-"covers" som exempelvis supermario, utan minsta tillstymmelse till sång och ser utt som en blandning mellan datanördar, infödingar och vikingar. Supertöntigt. Hur kan man se ut så som dem på en scen och tycka det ser bra ut? De måste ha haft en blind styleist! Lite skönt med melodier i alla fall och deras framträdande är betydligt bättre än föregångarna som lyckades att hoppa över regelbundna försök att skapa god publikkontakt under sitt framträdande. Som sagt var; rätt okej att lyssna på, men inget vidare att se på. Finns en viss charm i detta snabb-melodiskt-musikaliska-cover-framträdande ändå.

Generellt sett kan man hittills säga att det är två saker som är något förvånande; dels att HammerFall har hittat två så värdelösa förband och dels att scenen är pytteliten. Ni som vill veta mer om förbanden får kolla upp dem själva på exempelvis google. Äntligen dags för HammerFall att entra scenen då!

HammerFalls framträdande skapar en stark känsla av att vara en B-spelning, med liten scen, ingen pyroteknik och till viss del även lite andra scenkläder än vanligt. De röjer på scen som vanligt, tajt framträdande och Cans har växt som sångare och scenpersonlighet. Pontus solon jämförs fortfarande med det som Stefan spelade, vilket gör dem rätt avskyvärda faktiskt. Orättvis jämförelse egentligen, men ack så lätt hänt ändå. De solon som Pontus försöker härma Stefan på är helt åt helvete fel. Måste säga att HammerFall tappat en scenpersonlighet och gitarrist av rang i och med Stefans avhopp. Pontus gör det dock bra på No sacrifice, no victory -albumet, men inte mycket mer, och sätter generellt sett inte ett enda solo lika bra live som på skivan heller. Det som är mest störande är alla extraljud samt vibraton, tapping, hammer-ons, pull-offs, "tjut" och bendningar i strängarna som Pontus gör hela tiden eftersom det mest låter störande än det låter bra. Faktum är att Pontus och Oscar känns otajta tillsammans ibland och det låter inte ens rent när de spelar tillsammans, ett problem som inte fanns när Stefan spelade. HammerFall har blivit sämre live i och med att Stefan slutade, det är ett faktum som står sig fortfarande. Fredrik håller inte riktigt Magnus klass, men han är bra, trygg, stabil, cool, hård och rockar fett.

SETLIST: Intro, Punish and enslave, Crimson thunder, Renegade, Hallowed be my name, Last man standing, Blood bound, Life is now, Heeding the call, Rebel inside, The dragon lies bleeding, Between two worlds, Any means nessesary, Stronger than all, Riders of the storm, - Break -, Secrets, Let the hammer fall, Hearts on fire. De flesta är låtar som man förväntar sig att få höra på en konsert. Vad tycker du?

Reprisen äger rum 21 mars på www.theravelive.com/webcast .