Echoes Of My Thoughts

En del människor tar trapporna. Andra åker hiss. Inte så märkvärdigt tycker många. Dock beter sig de flesta människor rätt egendomligt i dessa situationer. Frågan är varför nästan alla människor gör likadant, i alla fall i de situationer jag själv stött på.

Går man nedför i en trappa är det acceptabelt att gå förbi någon annan så länge man går fort, klampar lite och visar att man har bråttom. Oftast vänder sig de som går framför sig om och tittar uppåt samt släpper förbi dig rätt omgående. Om personen i fråga går långsamt som fan och tar plats låter de flesta dig gå förbi dem så fort lite "extra utrymme" i trapphuset ges.

Däremot om man går bakom någon annan i trappan och är på väg uppåt är det mycket svårare att ta sig förbi någon annan. För det första orkar man inte springa uppför en trappa för att komma före någon annan bara sådär. Om personen går långsammare än man själv gör, fortsätter man hellre bakom i samma långsamma takt som den andre gör och irriterar sig över slow-motion-tempot vissa personer håller, än att knö sig förbi vid sidan om ifall man har bråttom.

Skulle det visa sig att personen framför har märkt av att du är honom i hasorna kommer han garanterat öka takten för att han känner sig stressad av att ha dig bakom och av tanken att du har bråttom att komma upp. Istället för att lugnt stanna vid sidan och låta dig gå förbi så tar man två trappsteg i taget för att dra ifrån den som går bakom utan att det är ett dugg nödvändigt eller medvetet från början. Man ökar sitt eget tempo, fast man inte behöver skynda sig själv, bara för att man påverkas av dem bakom dig. Håller ni med om detta?

En annan lustig sak är det där med att åka hiss. Det finns nog ingen som inte upplevt att ett samtal tar slut så fort man går in i en hiss med andra människor i och som sedan fortsätter som om inget hänt när hiss-dörrarna öppnas igen och ni kliver ut. Enda skillnaden är att ni alla tillsammans i hissen har upplevt en gemensam, pinsam, generande och störande tystnad där man inte vet vart man ska ta vägen. Man bara väntar på att komma fram till den våning man ska till!
Alla har garanterat upplevt precis samma känsla. Av någon anledning så verkar de flesta personer anse att man inte pratar i en hiss. Helst ska man inte titta på varandra heller. Frågan är varför? Är det för att det är jobbigt att ha andra personer så nära sig, då hissar ofta är trånga? Att man känner sig reserverad och vill skydda sin privata sfär? Att man därför inte vill prata om något för att slippa uppge för mycket om sig själv? Eller finns det andra orsaker?
Vid de situationer där någon ändå pratar i en hiss, tänker man "shit, man kan prata i hissar", lyssnar noga på vad som sägs och ler lite för sig själv, om inte synligt så inombords. De gånger då jag åkt hiss och mot förmodan råkat snacka med någon om något, som förmodligen är rätt oväsentligt egentligen, så kliver jag alltid ut ur hissen med ett bättre humör än när jag klev in. Mer avslappnad liksom. Och glad över att prata med någon bara sådär, helt spontant.

Om man däremot skulle stå och trängas på en buss eller liknande så kan människor stå och prata och skratta om vad som helst, utan att de känner alla andra  runt omkring, även om de står packade som sillar. Fast egentligen är det samma upplevelse som i en hiss. Okända människor som står nära varandra och som bara har en viss restid tillsammans som är gemensamt med varandra, tills någon går av bussen eller ut ur hissen.
Vad är skillnaden med att vara tyst och reserverad i en hiss mot andra platser i samhället? Varför gör vi så?
Känner ni igen er i trapp-situationerna, hiss-situationen eller någon annan plats ni vill dela med er av?