Echoes Of My Thoughts

Min arbetskamrat var med i radio här om dagen för en kort intervju som i korta drag handlar om orimliga arbetsvillkor, genom nerdragning av personal samtidigt som överbeläggningar tillåts. Detta leder bland annat till att man ibland är så få som en sjuksköterska per 15 patienter till exempel. Forskningen visar att det inte bör vara fler än 4-5 patienter per sjuksköterska, för att kunna bedriva en patientsäker, trygg och patientnära omvårdnard. Som de flesta räknar ut innebär detta 3 gånger så många patienter per sjuksköterska än vad som är rimligt. Först bestämmer man att alla korridorsplatser ska tas bort, bland annat av denna anledning. Då införs istället tre ordinarie platser i varje 4-platsers-rum som permanenta och den 4:e platsen blir då alltså en korridorsplats som flyttas in på rum istället. Detta innebär att det endå blir patienter som får ligga i korridoren, när det egentligen inte ska vara möjligt, i brist på platser i förhållande till patienter. Man bestämmer sig för att utdela böter så fort en avdelning har patienter liggandes i korridoren, men då man upptäcker att det blir för dyrt så tas denna regel bort. Visst är det imponerande hur man kan bestämma saker om något som man inte vet något om som dessutom aldrig fungerar?!

En annan intressant synvinkel är hur vi som sjuksköterskor, enligt den 3-åriga högskoleutbildning vi gått, ska bedriva omvårdnadsforskning och organisera samt ansvara för all omvårdnad som rör patienten och dessutom se till att läkarens läkemedelsordinationer stämmer, eftersom det är vi som ger den dos som läkaren bestämt ordinerat. Hur ska jag hinna bedriva omvårdnadsforskning om när jag knappt hinner med alla 15 patienter på ett kontrollerat och stressfritt sätt? När dessutom platserna är så få att man innan helgen beslutar sig för att sätta in extra personal för att lösa krisen om platser, vilket innebär att man då fyller korridorerna med folk, och man dessutom dragit ner på personal så att det inte finns någon att sätta in. Detta leder till att personal som redan arbetar 100% tvingas till kvalificerad övertid, ökad stress och försämrad hälsa. Inom hur många andra branscher än i vården är det accepterat av politiker att arbeta 9 dagar i rad? Vem säger att det är okej i vården men ingen annanstans? Varför vill alla ha en trygg, säker och patientnära vård, när ingen vill betala för den? Jag har inte valt att arbeta som sjuksköterska för att tjärna pengar utan för att jag gillar det jag gör. Dock är frågan hur länge man kommer gilla att gå till jobbet, när förutsättningarna för att kunna utföra det på ett bra sätt inte finns varje dag?! En intressant tanke som uppkommer i detta läge är hur mycket som ska krävas för att det ska bli en förändring? Måste det alltid hända tråkigt för att saker och ting ska hända? Jag personligen skulle tycka det vore ytterst intressant att se vad som hände om en politker blev inlagd på min avdelning och fick ligga i korridoren i en vecka eller en månad i en fyrbäddssal? Jag ska i så fall inte behandla dessa annorlunda mot någon annan, eftersom vi alla har samma rättigheter till samma vård och att denna inte prioriteras efter saker som kön, nationallitet, ålder, inkomst eller arbetsklass. Är det vad som krävs för att politkerna själva ska se hur det är nere på golvet, där saker bestämms om sådant som ingen med beslutsfattande behörighet vet något om?

Kolla in artikeln och lyssna på intervjun här nedan: Vad tycker du?
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=3839717
Bra gjort Sara, flera som du! Flera borde göra samma sak. Tillsammans är vi starka och kan förändra!