Echoes Of My Thoughts

Nu mina vänner skall vi ta upp ett känsligt ämne för somliga, nämligen personlig mognad. Det finns personer som är extremt omogna och nästintill korkade fast de ligger på 30-40-50+ i ålder (vilket i sig är fascinerande!!).  Dessutom finns det även folk som är mer mogna än vad de borde vara (enligt deras faktiska ålder). Denna process går antagligen olika fort för olika personer, beroende på deras uppväxt, inlärningsförmåga, intelligens, sociala omgivning, upplevda situationer och även biologiska förutsättningar (exempelvis; kvinnor, blondiner och utvecklingsstörda). Skojade bara vad gäller det sista, men det förstår ni säkert. Dock är det ganska uppenbart att utvecklingsstörda av naturen kan ha en lägre mognads-grad.

Hur som helst, det intressanta med detta är inte att dessa skillnader finns och exakt hur dessa utspelar sig, för det vet dom flesta.

Det som är intressant med detta är att de personer som är omogna på riktigt blir riktigt förbannade, irriterade och vansinniga om man på något sätt skulle ge dem en pik om att de var just omogna, korkade, trotsiga och rent ointelligenta, för att nämna några exempel. Då tänker i alla fall jag; "Jävlar vad rätt jag hade den här gången också! Synd att människan är så omogen/korkad/ointelligent och inte förstår det själv. Stackars människa. Ska man tycka synd om dig eller får du skylla dig själv?!"

Säger man däremot det till en annan person som är mogen, att de är omogna, så är det aldrig något problem. Det är så starka i sig själva och har så hög självkännedom att de känner till den faktiska sanningen, och därför inte bryr sig det minsta. Jag personligen är sådan. Jag är av den uppfattningen att jag kan inte begära att andra skall förstå sig på mig, om jag inte gör det själv. Jag umgås ju med mig själv varenda jävla dag och då måste jag även känna till mina synsätt, tolkningar, åsikter, uppfattningar, beteende-mönster, styrkor och framför allt svagheter. Det handlar inte om att skylla på något; "Jag gör såhär bara för att..." utan snarare "Jag gjorde det därför att jag tänkte/kände såhär. Kanske var det fel, men jag upplevde det så just då, och jag ber om ursäkt för det ifall du upplevde det som något negativt".

Varför är det så egentligen? De som är omogna borde väl snarare tänka och känna såhär; "Tack för att du berättar för mig att jag är omogen. Egentligen vill jag självklart inte vara det, men vet inte hur jag skall göra annars osv". De som är omogna borde ju bli glada för att någon berättar för dem att de är just det, något som de själva uppenbarligen inte tror på. Istället blir de vansinniga, slår en på axeln, kastar kuddar och nästan skriker ut sin trotsiga och inneboende ilska. Och vad händer, jo de bevisar bara för omvärlden än en gång att deras uppfattning stämmer. Hur moget är det att slåss och gapa för att man har olika åsikter?! Det är väldigt omoget och barnsligt. Självklart vill man inte vara omogen, för det inger ganska låg status, men varför gör man inget åt problemet då istället för att bekräfta att man är omogen så in i helvete?