Echoes Of My Thoughts

Igår var jag och kollade på en av de absolut bästa filmerna jag någonsin sett. Dessutom var det en av det bästa SVENSKA filmerna jag någonsin sett. En film som verkligen är otroligt sebar. Jag rekommenderar alla jag känner och resten av Sverige (framför allt) att se den innan ni dör! Ni kommer inte bli besvikna och den är väldigt gripande tycker jag. Man blir väldigt lätt påverkad och med-dragen i filmen.

Personligen har jag väldigt svårt för saker i samhället som har med framför allt en nedvärderade människosyn att göra, alltså ungefär som hela NU-sjukvården verkar fungera. Visar det sig att det inte bara är våran lokala sjukvård som är sådan som den är, utan även att det är likadant i resten av Sverige då är det riktigt jävligt och vi är oerhört fel ute kan jag lova er. Måste dra den jämförelsen då våran sjukhusledning enligt lokaltidningen dessvärre mest verkar se människor som statistik, som siffror och hela sjukvården som ett vinstdrivande företag. Som kuggar i ett kugghjul. Problemet är att sjukvården riktar sig till människor; personal, patienter och anhöriga men alla verkar tydligen inte förstå det. Tid till bekräftelse, att märkas, synas, finnas, existera och att leva. Sådant tar tid, men det enda vi verkar sakna i NU-sjukvården är just tid.

Varför jag drar den parallellen från filmen är för att där behandlar man de utvecklingsstörda som föremål som är utan egen vilja att bestämma över sin vardag. Man bestämmer över deras huvuden och styr dem som dockor, likt vårat sjukvårdssystem. När det väl kommer en personlig assistent som ser dem som människor, unika individer, med individuella behov och intressen, (vilket alla sjuksköterskor utbildas till, men som tydligen inte har någon betydelse när man är en pengakåt politiker). När han ställer krav på verksamheten så ser man hur mycket bättre alla andra mår. Han tar sig tid till dem, ser dem som människor och accepterar dem för den dem är. Han låter dem få leva ut sina drömmar och inte drömma sina liv. Han ger dem tid att vara och låter dem leva. De får nya intryck varje dag och ett bra professionellt bemötande, som även det tar tid att bygga upp och använda sig av. Har man inte tid blir man automatiskt oprofessionell.

En annan anmärkningsvärd sak i filmen, förutom hur bemötandet varierar mellan de utvecklingsstörda och resten av skådespelarna, är en främmande man som stannar upp mitt i vardagsstressen och hjälper dem hitta i den nya staden. Hur ofta skulle en främmande person i Sverige ställa upp för någon annan i allmänheten?

Då, liksom nu när man skriver, blir man mest vansinnig om man drar denna parallell till vad som alla i regionen dagligen kan läsa och tolka fritt om NU-sjukvården i tidningen TTELA, vilket förstörde filmen lite.

Jag försökte då hålla mig till det jag såg och jag kan säga det att jag fick flera klumpar i halsen och ett par tårar som ville leta sig ner för mina kinder... Som sagt var; jag har så svårt för när man nedvärderar människor och behandlar dem som föremål och inte som unika individer med individuella behov och intressen. Att man skiter i dem och bara ser dem som saker, eller som i NU-sjukvården, som en siffra hit eller dit.

För att återgå till toppen av inlägget; ni måste, verkligen MÅSTE se den här filmen. Köp den. Se den om och om igen. Behandla folk för de fantastiska varelser de är! Gör motstånd! Tillsammans är vi starka! Var dom ni är, gör det ni vill och se för fan till att vara stolta över det (så länge det inte skadar andra)!

Betyget blir självkart full pott: * * * * *