Echoes Of My Thoughts

Det finns en gammal känd gyllene regel, som förmodligen gäller överallt utom i sjukvården, i alla fall som det verkar. Ni känner alla till den. Den innebär; "Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv". Då är frågan hur man kan koppla en sådan fin tanke med sjukvården och samtidigt ge uttrycket en så negativ innebörd? Jag skall förklara detta kort genom följande; Vi som personal (i alla fall de flesta av oss) behandlar patienter som vi själva skulle vilja bli behandlade, med respekt för individen, bekräftelse och en god människosyn osv. (Finns massa fina exempel man kan säga i detta sammanhang om hur man vårdar en person som är i ett fysiskt och/eller psykiskt underläge på ett professionellt och värdigt sätt, men detta inlägg handlar inte om det, varför jag slutar redan nu).

Men det är nämligen så att våra politiker som bestämmer hur vi skall arbeta, utan att veta varken hur vi arbetar eller hur vi vill arbeta, indirekt påverkar vården patienterna får, relaterat till tidsbrist, platsbrist och underskott av underbetald personal. Förhållandena i vården blir bara sämre och sämre för oss som jobbar, varför det årligen dör omkring 3.000 personer på grund av vårdrelaterade misstag. Sjukt onödigt tycker jag, men å andra sidan är det ju inte jag som bestämmer detta och sedan passivt tittar på när vårdbygget årligen kollapsar mer och mer. Fredrik Reinfeldt (som bestämmer detta och passivt årligen tittar på) anser uppenbarligen inte att man skall behandla patienterna som man behandlar honom eller hans egna anhöriga eftersom han själv ordnar så jävla dåliga förutsättningar. Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv. Reinfeldt ger oss alltför ofta för dåliga förutsättningar att ge patienter den vård de behöver på vårdavdelningar enligt våran grundutbildning och därmed tycker han att det är okej att han själv behandlas under samma dåliga förutsättningar. Dessutom med risk för att han själv är en av de 3.000 personer som dör av vårdrelaterade misstag, då alla patienter är lika mycket värda i vården och får samma vård oavsett inkomst eller status. Tänker då på mina tidigare arbetsplatser, framförallt 53:an. Det är inte lätt att vara patientansvarig sjuksköterska åt 13 personer varje dag, ha 6 inskrivningar och 6 utskrivningar och allt skall gå runt felfritt, annars är det du som sjuksköterska som åker dit. Eller våra överläkare som rondar 56 patienter varje helg, varav 43 av dem är helt okända för läkaren, för att spara pengar och dra ner på läkarna på helgerna, fast det är lika många som blir sjuka på en lördag som på en tisdag enligt beläggningsstatistiken. Alla är lika nakna och beroende av oss, av vårat jobb. Där var det avklarat.

Nu till själva saken, om att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Sitter här och försöker desperat hitta någon som vill hänga med på HammerFall, Nightwish och Jag Saknar Dig, utan någon större framgång den här gången heller. Det gör mig inte så himla mycket för det löser sig antagligen ändå. Jag Saknar Dig kan man ändå se på DVD etc när den gått färdigt på bio. HammerFall och Nightwish kan man gå på själv, eftersom man  endast går dit för att bli underhållen.

Jag håller även på att halvt passivt försöka bli utlånad till en annan fotbollsklubb och skickar därför lite meddelanden till gamla lagkamrater i IFK för att se lite hur dem har det i sina nya klubbar med målvakter och trivsel etc. Det intressanta i sammanhanget är att av de 4-5 personerna jag mailat så har ingen svarat mig. Jag begär inte så mycket egentligen, då jag knappt pratat med dem men det är ändå intressant att ingen jävel bryr sig, eller ens försöker.

Det jag funderar på är om man drar detta lite längre, mot sin spetts:

Låt oss säga nu att jag är oerhört deppig, ensam och in princip självmordsbenägen och försöker desperat hitta en vän, en slags mening med livet. Ett tyst rop på hjälp liksom. Jag ser en person som jag tycker om på Facebook som jag frågar om exempelvis en bio och blir totalt ignorerad, att jag tar det väldigt hårt. När jag frågar vill jag ju att personen skall tacka ja, och speciellt om jag mår så dåligt och har ett så stort behov av det.

Och så byter vi roller. Att jag själv är den personen som blir tillfrågad att exempelvis gå på bio med en person jag knappt känner, men som mer än gärna vill träffa mig (fast det är jag inte medveten om just då). Förmodligen skulle jag undra varför jag blir tillfrågad och snarare försöka slingra mig ur än att gå med och bli glad över att vara tillfrågad.

Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv.
Slutsats; Jag hade alltså velat att den personen gick med mig på bio, men jag själv vill inte gå med någon som frågar mig.

Frågan är varför jag inte följer med, när jag kanske genom att tacka ja till erbjudandet kan göra så oerhört mycket för den andra människan. Jag kanske är den enda som ser honom? Något finare kan man egentligen inte ge en människa än att bekräfta dem på ett sådant sätt. Personen i fråga kanske har tänkte jättelänge på att fråga mig om detta och förväntat sig att "nä, men ingen idé att fråga, han är ändå inte intresserad". När han sedan frågar och jag tackar "ja" så betyder det jättemycket för den personen.

Man skall alltså vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv. Skulle jag har gjort samma sak mot andra, som jag vill att någon annan skulle göra mot mig? Det tror jag är viktigt att fråga sig ibland...
Vad tror ni?