Echoes Of My Thoughts

Som ni säkert redan känner till så är jag fotbollsmålvakt, eller kanske snarare skall säga, VAR fotbollsmålvakt. För 20 år sedan, då jag var 6 år gammal, tog mina föräldrar med mig på min första fotbollsträning. Då var det mer inriktat på "boll och lek" än på hårt spel, närkamp och snygga frisparksmål. Då handlade det mer om att ha roligt med en fotboll. Att förstå hur roligt det är att motionera, samarbeta med andra, vara en liten del i något större och att sträva efter ett gemensamt mål. Det blev senare mer och mer viktigt att man presterade och tränade hårt på egen hand för att klara av att prestera när det gällde som mest, nämligen på matcherna.

När jag var 10 år gammal började jag testa på att vara målvakt för första gången, och tillslut var jag fast. Varför väljer man då att bli målvakt? Det är väl att göra mål som är det roligaste? Jag började dock stå i mål av en helt annan anledning än att göra avgörande och snygga räddningar. Det var nämligen så att jag under hela min uppväxt har drömt om att vara ishockeymålvakt, vilket jag iofs fortfarande gör, då de är så jävla coola i deras utrustning och målvaktsmasker! Dessvärre var det redan 5 målvakter i mitt ishockeylag och alla var söner till tränare, varför mina föräldrar inte trodde jag skulle få stå så mycket och dessutom sa de "ska du verkligen stå där bak och få den hårda pucken på dig?!". Hur många barn vill stå i mål då?

Så när jag spelat fotboll i några år testade jag på att vara målvakt för att det fanns sån liten chans för mig att vara det i ishockey, samt att pucken gjorde ont. Jag var även bollrädd och hade glasögon, vilket var ett stort problem när man skulle nicka och så vidare, samt att det gjorde så ont när man fick bollen i ansiktet. Som målvakt skulle jag då dessutom testa på att träna mina reflexer och träna bort min bollrädsla. Tillslut var jag fast! Det var ju hur kul som helst, även om det tog 3 år innan jag fick lära mig hur man skulle landa när man slänger sig, varför framför allt min högra axel är helt åt helvete fortfarande i vissa sammanhang.

Hur som helst. I februari 2012 skulle det då hända, det som inte fick hända. Jag var på fotbollsträning, på konstgräs, minusgrader, snö, halka och sent på kvällen. Jag gjorde en förflyttning i sidled som inte gick som jag tänkt mig. Foten fastnade, bollen gick in och jag vred om benet och satte mig på min egen fot. Det kändes som att vrida ur en disktrasa ungefär när smalbenet och fotleden krossades. Ont som fan gjorde det och jag kommer ihåg exakt hur det hela gick till. Jag har skrivit de förut här i bloggen, så läs de inläggen om ni vill veta mer ingående om vad som hände och varför etc:


Avslutar än en gång med en av de snyggaste reflexräddningarna jag någonsin gjort under min 20-åriga karriär. Nu är det dags att gå vidare, men dessa dagar kommer alltid leva kvar som vackra minnen i mitt liv som jag aldrig någonsin hade velat vara utan! Jag var ALLTD KUNG på planen när det gällde och det är väl då man skall vara bäst av alla?!