Echoes Of My Thoughts

En gång på sjuksköterskeprogrammet hade vi en herre som föreläste för oss om att vara utanför. Om missbruk och misshandel och allt som hör till. Jag har nämnt honom tidigare i den här bloggen, så kommer därför inte göra det speciellt ingående igen. Det viktigaste att känna till med denna man är att han i sin ungdom hamnade i fel kompisgäng och i den identitetskris som han befann sig i så valde han att umgås mer och mer med dem. Anledningen var nämligen att där var han någon. Han betydde något för någon annan, även om det var på fel sätt. Hans polare tyckte han var en schysst snubbe som bjöd friskt på sprit och liknande, även om han somnade först av alla varje gång. Detta fortsatte med mer missbruk, misshandel och ja ni vet, tillslut var han en av dem. Vännerna ringde till honom för att han var rolig och schysst som fan och gjorde precis det man bad honom om. Han själv kände att han var någon, att han behövdes och han slapp vara ensam om dagarna.

Sedan jag flyttade hit så har jag verkligen försökt, på mitt eget sätt, att ta mig in i kompisgäng genom att kontakta okända människor i närliggande orter för att ha något att göra med på dagarna. Ha någon att chatta med. Ha någon att fråga hur helgen har varit. Sökandet efter ett gäng som man kan göra allt med. Som man kan hänga med på vardagarna, när man är ledig från jobbet och dra iväg på massa roliga evenemang/resor.

Nu kanske det låter som om jag är världens ensammaste människa, men riktigt så illa är det inte. Jag har allt vänner, arbetskamrater och jag vet att vi har roligt ihop och så vidare. Det är jag medveten om. Däremot träffar jag för få av dessa på min fritid av olika anledningar och det leder på något sätt till en social störning av undran varför ingen vill hänga med mig. Varför ingen kommer på mina kalas etc. Varför tjejer man väl träffar ifrågasätter om man är homosexuell, bara för att de aldrig varit med en kille som visar kvinnor den respekt och ömhet som de förtjänar.
Dock har jag kommit så långt i mitt engagemang att hitta polare att jag börjar bli frustrerad över att alla dessa "relationer" bara glider ur mina händer, innan de ens har börjat. Att folk är så rädda för att träffa nya människor. Antingen väljer man att inte skriva varje dag, för att inte vara för på, så att tiden bara går och sen är det typ försent eller så skriver man oftare för att få en chatt-dialog som sträcker sig över flera timmar och att man kan höras dagen efter. Det är då det börjar likna något. Folk söker kontakt med mig och inte bara tvärt om. Folk undrar hur jag har det. Folk minns att vi tjötade igår och att de var roligt och trevligt.

Likt mannen i ovanstående exempel, som gjorde saker som omgivningen (hans "dåliga" vänner) ville för att få bekräftelse och existens, så har jag kommit på mig själv i att jag börjat göra precis likadant, fast på ett betydligt hälsosammare plan. Jag som en gång fick MVG i massage och inte har velat massera alla jag känner, inte ens berättat för mina lagkamrater med sträckningar etc att jag kan massera, för att jag vill inte ha det som "jobb". I fotbollslaget ville jag bli förknippad med den "målvaktstalangen" jag var och inte som lagets bänkvärmare och massör. Därför. Nu däremot har jag börjat erbjuda folk massage för att visa att jag är en bra människa och för att få en anledning att umgås med människor. Självklart håller jag på i 1,5 timme (vilket är längre än vad en behandling håller på som man betalar för) och min behandling är självklart gratis. Bara för att ställa upp på medmänniskor. Dessutom är det kul att få människor att må bra och social stimulans är verkligen nödvändigt för att jag ska må bra.

Det är alltså oerhört lätt att fastna i det att man söker efter en grupp-identitet där man gör saker som man tror passar in i omgivningen för att man skall bli populär etc och omtyckt. Att folk skall vilja träffa mig typ 1 gång/vecka för att få massage, så att de njuter och blir glada. Medan jag själv gör det för att vara snäll och för att lära känna nya människor. För att jag skall få lite socialt umgänge och kanske komma in i ett gäng. Att folk ska fatta vilken bra människa jag är, så att jag är välkommen till dem igen, fast i andra sammanhang.

Jag är till och med sugen på att börja spela fotboll igen, ibland (mycket sällan!) bara för att få ännu mer bekräftelse om att vara störst, bäst och vackrast. Om att vara någon. Om en identitet i en grupp. Och självklart, för bekräftelsen att vara bäst i världen varje gång man räddar ett skott.