Prenumerera!

Ravaged på Spotify

Ravaged på Spotify
Klicka på bilden för att lyssna på mitt band

Klicka på bilden för att komma till våran officiella hemsida!

Populära inlägg

GILLA PÅ FACEBOOK GENOM ATT KLICKA HÄR! Instagram Echoes Of My Thoughts Följ min blogg med Bloglovin

Kontakta mig

Namn

E-post *

Meddelande *

Kommande gig med Ravaged

Roon Don L. Lee. Använder Blogger.
onsdag 14 mars 2012
Något av det jag avskyr mest av allt i hela världen är att prata i telefon. Lite knepigt egentligen och jag förstår inte varför det har blivit så heller. Visst att jag har ett yrke som kräver att jag pratar i telefon ibland, men på jobbet måste jag ringa, för att kunna utföra mitt arbete så där finns det inga tvivel eller tveksamheter på att göra det heller. Jag är så illa tvungen. Hemma däremot, kommer självdisciplinen ikapp och jag skjuter på det eller drar iväg SMS, MSN. eller Facebook-meddelande.

En situation som hände när jag var liten är det enda som jag egentligen kan hänvisa till att det har blivit så, eller det finns kanske två, men här är den första:
När jag var liten gillade jag Magnus Uggla väldigt mycket. En gång sa pappa att det ringde och att Uggla var i telefonen, som tydligen ville prata med mig. Jag blev alldeles ifrån mig och visste inte vad jag skulle ta mig till... Men ändå tog jag mod till mig och gick fram mot luren. Jag började med att presentera mig och märkte att jag inte fick något svar. Efter en stund kom en ton. Sedan kom ännu en efter ytterligare ett tag. Jag förstod då att pappa bara lyft luren och låtsades prata med honom, men i själva verket var det ingen där. Jag blev väldigt arg och ledsen och mer eller mindre slängde telefonen och gick ut i skogen och avreagerade mig. Slog sönder pinnar mot trädstammar, kastade stenar i bäcken och var helt förstörd.

Enligt vissa psykologer skulle detta kunna hänvisas till att man får negativa känslor från en viss situation och sedan upplever obehag när liknande situationer uppstår. Dock verkar detta minst sagt väldigt långt ifrån sanningen kan jag tycka.

Det andra förslaget är helt enkelt att jag bara inte trivs i sådana situationer, utan vill ha personen framför mig som jag talar med. För att känna kontroll på tillvaron. För att kunna tolka alla sinnesintryck och kroppsspråk etc.

Frågan kvarstår dock. Varför hatar jag att prata i telefon?! Blir jag uppringd kan det vara ganska trevligt, men som sagt var, så hatar jag framför allt att ringa andra.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Archives

Mina andra boggar

Etiketter