Echoes Of My Thoughts

I slutet på förra året, 2011, släppte Sonata Arctica en ny live-DVD som jag nu skall berätta lite mer ingående om. En DVD som till syns verkar vara mycket mer seriös och ambitiöst gjord, i och med att den inkluderar 2 live-plattor och 2 live-DVD:er, om man jämför med den senaste från 2006 där det fanns en av varje.

Live-DVD 1 / Live-CD 1
Dessa två produkter bygger på samma konsert, varför de hamnar under samma kategori redan från början. Det enda som skiljer dem åt, förutom formatet, är att låtarna skiljer sig lite sinsemellan då det inte går att ha med lika mycket media på en CD som en DVD. Kommer att skriva mest om DVD:n här, eftersom ljudet är det samma.

I introt (omgjord version av Everything Fades to Gray, instrumental), växlar man mellan olika kameravinklar på en ganska nersläckt scenen, som allt eftersom ljusnar så att publiken syns, för att sedan återgå till mera mörker.


Riktigt bra filmat här kan jag tycka, precis som hela DVD:n i sig, vilket man skall komma ihåg. Det syns tydligt redan i början att bandet har lagt ner en hel del krut på en stor scen, med extremt mycket lampor/strålkastare, rök och pyroteknik (mängder av blixtrar, eld och fyrverkerier) i jämförelse med de 2 live-framträdanden jag har sett samt tidigare live-DVD:n. Videon blir i sin helhet därmed också mycket roligare att titta på (jag har sett den minst 7-8 gånger redan). Rent generellt sett över DVD:n (med tillhörande album) är även ljudet mycket bättre här än på förra live-produkten For the Sake of Revange. Dessutom hör man faktiskt att Tony Kakko kan hålla tonen live! Det mina vänner har jag nästan aldrig varit med om. Visst, han kan sjunga, men det har även förekommit att det skär sig en hel del på sina ställen. Dessvärre hör man nästan bara ljudet av publiken på de ställen där det är helt tyst, alltså i stort sätt endast mellan låtarna, och då är det bara applåder som hörs. Dom är riktigt dåliga på att sjunga med och är extremt inaktiva, vilket förstör helhetsbilden vad gäller bandets energi på scenen med deras försök att skapa en god publikkontakt, för de försöker absolut. Det enda du ser av publiken är att de klappar händerna spontant ibland, vilket säger en hel del.

Strategiskt nog väljer man att börja med singel-låten Flag In The Ground, följt av The Last Amazing Grays, som fullständigt bombaderas av pyroteknik, då den inkluderar en väldig massa eld-sprut från flera olika håll tillsammans med "tomtebloss-gnistror" som sprutar rakt upp i luften. Me like. Man får ge Tony Kakko beröm för sin inlevelse i de efterföljande låtarna Juliet (med lite halv-suddiga kamera-bilder, precis som om man fått en dos av giftet han sjunger om) och Replica. En annan sak man har förändrat/förbättrat, är mellan-snacket, då låtarna mer eller mindre följs åt tätt efter varandra. Tony snackar inte alls så mycket mellan låtarna, vilket inger en känsla av att man har en tid att passa eller att man inte orkar översätta eftersom han säger allt på finska (man har inte ens satt in text-översättning på engelska till DVD:n!!). Jag vet själv att de konserter jag har varit på med dem så har han pratat så förbannat fört och extremt obegripligt att man inte förstår vad han säger förens nästa låt börjar.

Dags då för låt nummer 6, min egen favorit, Blank File. Hur bra som helst, trots att publiken inte hörs i det avslutande Oohhh-partiet! Den följs åt av As If The World Wasn't Ending, samt klassikerna Paid In Full och världens sämsta publik-aktivitet ever på den så lätt-sjungna Victorias' Secret. Inte ens i synth-slingan hör man att att publiken verkar visa minsta tecken på att sjunga med. Efterföljande låten är en instrumental låt där Elias och Henkka lirar lite solon om vartannat. Dock är låten inte extremt bra kan jag tycka, men den funkar. Desto mer överraskande då att bandet väljer att lira The Misery och att Tony Kakko gör den helt fantastiskt bra! Efter detta är det självklart dags för klassikern Fullmoon, där Tony smeker mickstativet med handen samtidigt som han och Tommy har två lite små-flörtiga blickar i texten "... you gotta make the love complete tonight". Dessutom innehåller den en lite smårolig överraskning precis efter det partiet där texten går "..knock on the door", och det smäller "Booom, Booooom!!!" över hela scenen och blixtrar överallt i taket.

Sedan lirar man In Black & White, innan det är dags för det mest unika extranumret som någonsin skådats: Man gör nämligen exakt som tidigare under 2011, där man hade en konsert på Alcatraz i Milano, nämligen att man lirar med akustiska gitarrer, bas och någon trum-låda (vet ej namnet) vid en läger-eld som man anordnar på scenen. Det tragiska med detta är att det ser exakt likadant ut på denna konsert som på live-DVD 2, där spelningen i Milano finns med, dessvärre är det även samma tre låtar (Mary-Lou, Shy och Letter To Dana)!! Det enda som skiljer dessa spelningar åt är att den ena har en lite större publik och att den andra är filmat från en riktigt överjävligt dålig kamera-vinkel med uselt ljud, alltså helt meningslöst att ens filma då! Inte för att dessa låtar är dåliga, men de drar ner tempot på en sådan bra live-konsert som DVD 1 ändå är fram tills nu. Man skulle självklart gjort detta koncept, men det hade räckt att ta med klippen från Milano, men med bättre ljud och kameravinkel så att man ser vilka som spelar. Istället kunde man utökat DVD 1 med mera power metal låtar, vilket hade gjort väldigt mycket mer. Det är segt att de lirar TRE akustiska ballader, det hade räckt med en om man ändå är tvungen att kopiera Milano en gång till...

Man avslutar i alla fall konserten med Caleb, som görs på ett mycket bra sätt, följt av en otroligt bra gjord Don't Say A Word, där Tony först sjunger som ett barn och sedan hånflinar (med eko-effekt) som en ond Gud. Hur jäkla ballt som helst, tillsammans med effekterna. Det sista som hörs är outrot bestående av slutet av Everything Fades to Gray, full version, som inkluderar den klassiska Vodka-sången.

Unikt för denna DVD (sett över hela konserten) är att bandet på den till skillnad från föregångaren, lirar tajtare och solona som liras samtidigt på synth och gitarr är exakta. Likaså då att Tony lärt sig hålla tonen en hel konsert, att ljudet är bra och att publiken inte hörs. Detta får mig att tänka; kör de/Tony Playback?! 


Som jag nämnde tidigare, varför ta med samma låtar flera gånger på en produkt som innehåller 2 live-DVD:er och 2 live-CD, när man kunde gjort det så mycket bättre genom att göra en samling av de allra bästa låtarna de gjort istället för att lira samma låt om och om igen? Det låter ju för fan precis likadant ändå mer eller mindre. DVD 2 är generellt sett mycket sämre än DVD 1 och mer än så behöver man inte dra det. Live-dokumentärerna (det finns två) är otroligt ointressanta att kolla på, varför jag inte ens orkat igenom dem en endaste gång. CD 2 har jag inte lyssnat på så mycket på att jag känner det aktuellt att nämna något unikt för den heller.

Vad tycker du?!