Echoes Of My Thoughts

Satt hemma igår kväll och väntade på en vän, med några ljus tända. Tanken slog mig då, att just det där med eld, och tända ljus, kan skapa helt olika känslor, tankar och stämningar, beroende på i vilket sammanhang dem är tända. Tända ljus förknippas ofta som romantiskt och mysigt, men kan egentligen lika gärna innebära den raka motsatsen. Tänker då på skräckfilmer och actionfilmer där det kanske är någon som går med en lykta i en grotta, eller att det är ett mörkt mystiskt rum med hundratals tända ljus. Miljön blir full av skuggor och skepnader som lurar ögat. Egentligen är dessa skuggor och skepnader fullt möjliga även då ljusen är tända i ett syfte att framföra en romantisk och mysig stämning. Det hela handlar då egentligen endast om hur man väljer att se på ljusen. Tänker man exempelvis; "helvete, det brinner!" så kommer det hela förmodligen sluta i ett förstört vardagsrum med vatten och skum från brandsläckaren överallt. Skulle man istället titta på ett par tända ljus och tänka; "shit vad mysigt detta var!" så kommer en känsla av ro och välbehag infinna sig i kroppen. Slutligen finns då även det sista alternativet, med mer skräck-inriktning; "vad var det där för mystisk skepnad?!" vilket snarare kommer inge en känsla av obehag och skapa fortsatt oro ju längre du "tillåter dig själv" att bli "rädd" för de tända ljusen.

Självklart kan även resten av miljön och omgivningen ha en avgörande betydelse i hur du upplever hela situationen med alla dina sinnesintryck. Det är skillnad på att sitta ute i mörka skogen med en brasa än att sitta nere vid havet, även om solen gått ner för flera timmar sedan. Likaväl om du tänder ljus i badrummet när du skall bada med din käraste och har på lite musik i bakgrunden. Då kommer förmodligen de skapade skuggorna och skepnaderna vara mindre intressanta att lägga fokus på eftersom det finns andra saker som stjäl mer uppmärksamhet (bad, kroppskontakt, ljuva toner och badskum). Men oavsett, skepnaderna finns kvar som spelar skuggspel på väggarna, men det är omgivningen runt elden som gör att allt upplevs annorlunda. Skulle du istället då ta bort musiken från badrummet, sluta hångla och bara tänka på; "vad var det där för något? hörde du?" etc. så kommer de tända ljusen helt plötsligt få en annan innebörd och mer stressande sinnesstämning.

En del av det jag försöker säga är; omgivningen är inte bara så som du uppfattar den, utan även HUR du väljer att uppfatta den. Väljer jag att tycka det är obehagligt med tända ljus, så kommer det också att bli det. Väljer jag istället att tycka att samma tända ljus, i samma vardagsrum, istället skapar ro och en mysig stämning, så kommer jag känna mig mer avslappnad och lugn.

En del av världen är alltså hur du själv bestämmer dig för att tolka den. Vissa/många saker/situationer kan tolkas på 100 olika sätt, men det är din tolkning av omgivningen som ger dig den känslan du får. Är du pessimistisk en dag, kommer allt bli mer negativt än om du försöker se något positivt i allt som händer. Tänk på det.

Det är den stora frågan. Skall man tycka synd om människor som gång på gång, år efter år, är så enormt intelligensbefriade? Som är så enorm egocentriska där man skall spara pengar på sjukvården, och på samma gång trotsa utvecklingen av densamma och att människor idag lever längre än någonsin, för att vi botar nästan allt som man dog i förr i tiden. Skall det vara så svårt att behandla människor efter lika värde och på det sätt man själv vill bli behandlad? Om 18 år kommer det finnas 30.000 sjuksköterskor för lite i vårat avlånga land. Varför? Jo därför att ingen vill jobba i en arbetsmiljö som är så underrepresenterad i det svenska samhället där man gör ett hästjobb för en skit-lön. Vem vill arbeta gratis? Ingen. Därför mina vänner, kommer bristen av personal att bestå och bli större om det fortsätter såhär. Gör något åt denna brist på 30.000 personer först och främst, höj sedan lönen och behandla oss som de människolivsräddare vi är. Ert förslag om att ersätta sjukhusmaten med plastlådor är otroligt IQ-befriat. Har bifogat den sjuka artikeln i detta inlägg, direkt från dagens Metro (2012-03-27).

Hur skall vi som arbetar i sjukvården bedriva en säker verksamhet, när vi bara blir färre och färre, får mer och mer arbetsuppgifter till en lön som är så barnsligt låg att det är pinsamt att ens nämna det! Vårdförbundet känner till problemet, men är så svaga att de inte kan göra något åt det.

Det man vill nu är alltså att sjukvårdspersonalen skall springa runt med matlådor till våra överbelagda avdelningar på våra överbelagda sjukhus med bestående personalbrist och veckovis med KVAL-övertid. Hur skall vi hinna med att dela ut och värma individuella matbeställningar när vi inte ens hinner med vårat eget jobb? Hur dålig människosyn har ni egentligen, kära politiker? Ni tycker ju uppenbarligen att det är värdigt att ge människor matlådor i plast på sjukhusen istället för läckra och välsmakade måltider med ett fint upplägg. Vad tror ni kommer locka flest undernärda patienter att äta mera egentligen? Dessutom skall vi som är underbemannade, det kommer som sagt var att finnas 30.000 sjuksköterskor om 18 år, springa runt och värma plastlådor till varje patient med kanske en handfull olika rätter. Tanken är säkert god att det skall finnas fler rätter att välja på, men i praktiken blir det ohållbart. Förmodligen kommer ändå större delen av patienter att önska en viss typ av rätt, som det då troligtvis kommer finnas för få exemplar av för att alla skall bli nöjda. Dessutom tror inte jag att detta system varken kommer göra maten mer välsmakande och aptitretande hos patienterna?

I min värld är det obeskrivligt hur ni ser på oss som arbetar i sjukvården. Som inte lyssnar ett dugg på våra böner om en bättre och drägligare arbetsmiljö, där man kan känna sig nöjd med dagen när man går hem. På min tidigare arbetsplats hade vi plats för 15 patienter, med möjligheten att ta 3 patienter som "överbeläggningar". Det stora problemet är "bara" att det ligger 30 patienter där, med samma personalstyrka som om det vore 15 patienter, enligt den plan på "effektivisering av svensk sjukvård" som ni själva står för. Den enkla ekvationen säger även att vi inte har sängar ståendes på lager för 30 patienter, varför vi på våran arbetstid får ringa vakten för att han skall leta efter extra sängar på andra avdelningar och tvingar dessutom flertalet att ligga kvar på sina hårda undersökningsbritsar från akuten. Dessutom skall vi servera dem mat i plastlådor på individuella tider. När skall vi arbeta med sjukvård då?

Snälla människor. Förstår ni inte att det börjar gå för långt snart. Ni vet ju inte vad era beslut får för konsekvenser för dem ni bestämmer över. Höj budgeten istället för att finansiera den bästa, säkraste och mest effektiva sjukvård i världen. Det om något borde väl mer värdigt än att slänga in en plastlåda till en patient och säga; "ät!"?! Skulle du vilja ligga på ett sjukhus, må dåligt, ha ont och vara ledsen, med nedsatt aptit och illamående, och få en jävla engångs-förpackning med mat?

Ingredienser: 
(ca 5 portioner, mycket kött/portion)

* 700g djupfryst kyckling-innerfilé (Kronfågel)
* 4 "fyrkanter" Ägggnudlar (dom ligger förpackade i fyrkanter/som kvadrater).
* 3 kycklingbuljong-tärningar
* 5-6 frysta broccolibuketter
* 1 påse med random blandning av frysta grönsaker (jag använde mig av asiatiska grönsaker)
* Salt
* BBQ Grill-olja
* Flytande margarin
* Örtsalt

Släng gärna i lite andra saker som du kan tycka är passande. Exempelvis; svamp, paprika, purjolök, gul/röd/vit- lök, hackad spenat, majs...


Tillagning:
1). Hetta upp en stor wook-panna med flytande margarin i. När margarinet har smält, lägg i kycklingen och sänk temperaturen. Vill du inte tillaga lika mycket kyckling som står, kan du anpassa detta själv.

2). Lägg i nudlarna i vatten och koka upp. Ta gärna mer nudlar än vad som står, för jag hade inte mer hemma. Salta vattnet och lägg i en kycklingbuljong-tärning.

3). Släng i två kycklingbuljong-tärningar i pannan med kycklingen. Rör om och vänd filéerna vid behov. Om nödvändigt, tillsätt lite vatten så att buljongen löser upp sig ordentligt.

4). Plocka fram påsen med frysta grönsaker och häll den i wook-pannan, bestäm mängden efter behag.

5). När pastan kokat upp, sänk temperaturen en aning och lägg i några broccoli-buketter. Låt koka tills det nästan är klart (för att det skall vara ett visst tugg-motstånd och inte bli för mjukt, när du är nere på steg 7).

6). Tillsätt grillolja och Sweet Chili sås i wook-pannan. Smaka av hur mycket av varje ingrediens du vill ha för att det skall bli lagom starkt. Öka värmen till max och försök få fin färg på mixen. Stek inte för hårt, då kycklingen lätt blir torr och grönsakerna kan förlora sin krispighet/knaprighet.

7). Häll av vattnet ur kastrullen. Blanda sedan direkt ihop nudlarna och broccolin med kycklingen och resten av grönsakerna i pannan. Rör om. Häll upp i en stor skål. Bland och rör om ordentligt.

8). Lägg upp på talrik, granera med lite örtsalt. Färdigt att servera!

9). Betyg-sätt nedan vad du tyckte om rätten från skalan 1-5 samt lämna gärna en kommentar!



En helt okej "man tager vad man haver"-rätt med ett egen-komponerat impuls-recept. Så himla illa blev det inte. Enkelt, gott, lätt och går hyfsat snabbt att genomföra.

Till att börja med är jag inget STORT fan av Thåström. Med STORT menar jag att jag verkligen inte lyssnat på alla hans album genom åren, följt honom på konserter (har aldrig sett honom live) och vara allmänt besatt av honom. Tog dock tillfället i akt igår att lyssna på hans senaste skiva "Beväpna dig med vingar" efter att ha läst en recension av den på RockNytt's hemsida. Där skrev recensenten att skivan var värd 8/10 poäng, vilket förmodligen får vem som helst att bli nyfiken... Han fortsatte sin recension med följande citat;

"När det gäller Thåströms solokarriär så har stilen varierat mellan renodlad rock, lite mer akustiskt gitarrplinkande och någon typ av monoton, industriell doom-pop. Beväpna Dig Med Vingar hör till den sista kategorin. Det känns som att Joakim anser mer och mer för varje platta att texterna är det viktiga i hans musik, och att musiken mer är som bakgrundsljud till hans dikter. Musiken är väldigt enformig, metallisk och kall för det mesta. Detta kanske låter lite tråkigt, men det är ett effektivt sätt för att sätta texterna i fokus och för att kunna berätta en historia på ett effektivt sätt. Det sättet som musiken är uppbyggd på gör att man nästan känner sig lite hypnotiserad ibland. Man går liksom in i sig själv och musiken helt, vilket gör att texterna känns otroligt nära och angelägna. Att texterna i princip aldrig rimmar är kanske lite ovanligt, men jag personligen tycker att det är otroligt snyggt och det ger verkligen Joakims textförfattande möjligheter utöver det vanliga när man slipper tänka på att det och det ordet ska rimma på det och det ordet. Som alltid när det gäller Joakim Thåström så är det väldigt vackert, mycket smärta och väldigt svårt och konstnärligt." 

Han nämner tydligt att Thåström på senare förstått att det är texterna som är det viktigaste i sin musik och att det är väldigt mycket smärta i texterna. Dessa citat håller jag med om till 100%, helt klart! Dock kan jag inte hålla med om att detta är riktiga dikter till musik, precis som Ranelid i melodifestivalen, för det är något så sjukt för många stavelser i vissa meningar. Därför är Thåström inget "Mirakel". Det låter riktigt jävligt och han snattrar på som bara den på sina ställen för att hinna prata till punkt innan takten är slut. Dessutom är budskapen i texterna väldigt röriga och ostrukturerade. Bakgrundsmusiken är fortfarande lika kall, mörk och hård, som sig bör när Thåström står för kreativa musik-skapanden.

Jag kan tycka det är helt okej att köra ett sådant koncept (dikter till musik) som på "Beväpna dig med vingar" men då får man lösa det mycket snyggare, kära Joakim. Till och med Ranelid löser det snyggare än du, och här kommer förklaringen till era skillnader; Thåström, har man inte tänkt ett dugg på antalet stavelser, takter och antal ord i varje mening, till en bakgrundsmusik som är likadan i 3-5 minuter, så får man lösa det på ett annat sätt. Det håller inte att försöka rabbla alla ord på kortast möjliga tid, under ett andetag, innan takten är slut. Då får du lägga in lite pauser och dela upp meningarna istället! Så som Ranelid gjorde. Hur svårt kan det vara?!

MEN det var mycket bättre förr. Tänker bara på låtar som exempelvis; "Ingen neråtsång", "En vacker död stad" och "Från himlen sent", där har du dikter, du har smärta samt ett riktigt bra och genomtänkt samband mellan text och musik. Detta saknas här. Det är prat som inte passar ihop med vare sig tempo eller takter eller stavelser på sina ställen i låtarna. Unikt kan tyckas, men kära vänner. Sådana låtar är inte svåra att skriva och bör inte få den uppmärksamheten de får.

Slutligen vill jag tillägga att jag lyssnat på skivan vid ett par tillfällen och att jag kanske kan lära mig att tycka om den i ett senare skede, men jag står fortfarande fast vid att "Det är ni som är dom konstiga, Det är jag som är normal" har ett bättre koncept och utförande än denna platta!

Betyg 1/5.

Det finns en låt som heter "Det vackraste" av Cecilia Vennersten som ni säkert känner till, där hon sjunger "Det vackraste jag vet...". Detta inlägg handlar inte om den låten. Det handlar om de vidrigaste (skräckfilmerna) jag vet, nämligen SAW-serien. De är så vidriga att man snarare funderar på att stänga av än att kolla färdigt på filmen. Jag har sett hela serien och jag tycker verkligen inte om dem. Förmodligen sitter skönheten i betraktarens öga. Jag vill säga att det samma gäller med minst en annan sak, nämligen vad som är vidrigt. En del blir förmodligen mer påverkade av andra och denna serie är definitivt något som får mig att bli illamående. På riktigt. Jag får ta pauser frivilligt i filmerna och göra något annat för att kunna förstå att det är film.

I och för sig är de riktigt bra gjorda rent tekniskt sett, vad gäller effekter, story och musik/stämning, men som sagt jag gillar dem ändå inte. Dessa filmer är på något sätt så verklighetstrogna att det är obehagligt att se dem. För er som inte har sett någon av filmerna kan jag säga att det handlar om personer som i olika situationer sätts på prov för att ändra sitt eget öde, relaterat till en/flera dåliga handlingar de har gjort i livet. I samband med att de hamnar i denna utsatta situation handlar det mest om att tortera sig själv till döds eller att tortera än vän/betydelsefull person. Denna gången var det dags för "SAW - The Final Chapter".

Förmodligen är det rätt nödvändigt att se filmerna i kronologisk ordning, och gärna likt ett maraton, för att komma ihåg vad som hänt i de andra filmerna. De kan dock ses utan inbördes ordning, men jag skulle ändå rekommendera att man verkligen ser dem efter varandra i kronologisk ordning.

Eftersom de är menade som skräckfilmer/rysare får jag ändå ge dem ett bra betyg, eftersom de är bra filmer och de är vidriga att kolla på. Sevärda, speciellt om du ALDRIG blir rädd för skräckfilmer annars och tycker de flesta är rätt löjliga. Se dessa filmer och bedöm själv. Vilket betyg ger du till hela serien i sin helhet?

Betyg 4/5.

Kan någon berätta för mig vad som gör det så svårt för så många människor att svara på meddelanden man skriver till dem? En sak är om man inte har tid eller lust att svara just då, men då hör man väl av sig när man har det? Eller så svarar man nästa gång någon hör av sig? Är det farligt att prata med människor som du själv har lagt till/accepterat till din vän-lista på Facebook eller vad är problemet?

Varför lovar folk att de ska höra av sig och sedan skiter i det? Vill man inte prata med någon så lovar man väl för helvete inte att man skall höra av sig? Då håller man käften istället! Det är frivilligt att avsluta ett meddelande med "vi hörs, eller jag hör av mig" och inget tvång, precis som allt annat du skriver.

Varför skulle jag gång på gång lägga ner energi på att få kontakt med människor jag bryr mig om eller undrar hur de har det (för varför skulle jag skriva annars?!) när jag inte får något svar? Det finns ingen som tvingar dig att prata med mig. Det är något du ska välja för att du tycker det själv och för att det fyller en funktion på något sätt att hålla kontakten med mig eller att föra en kort dialog med mig. Vill du inte, så behöver du inte.

Tycker du att jag tillför så jävla lite i ditt liv att du inte ens kan tänka dig att säga "hej" till mig och använda den lägsta möjliga sociala kompetens som en människa kan ha, så ta bort mig som vän då för fan!! Det är så jävla respektlöst, ofint, ouppfostrat och tyder på riktigt dålig social kompetens!

Har du ingen lust att prata med mig, men ändå vill ha kvar mig som vän, så blockera mig från vissa av dina uppdateringar eller från chaten till exempel, så kommer jag se mycket mindre av det du gör etc.

Jag vill inte prata med alla människor jag känner heller, men de är inte med på min chat-lista heller. De som inte är med är borttagna för att jag inte umgås så mycket med dem längre i min vardag, för jag vill ha de senaste vännerna med i chaten eftersom de har en del i mitt liv.

Ärligt talat, uppför er! Svara på det man skriver, håll det ni lovar och visa att människor är sociala varelser och vågar umgås med folk. Framför allt dem som man inte är bästa vän med. Våga vara osvensk! Vad kan hända?

Något av det jag avskyr mest av allt i hela världen är att prata i telefon. Lite knepigt egentligen och jag förstår inte varför det har blivit så heller. Visst att jag har ett yrke som kräver att jag pratar i telefon ibland, men på jobbet måste jag ringa, för att kunna utföra mitt arbete så där finns det inga tvivel eller tveksamheter på att göra det heller. Jag är så illa tvungen. Hemma däremot, kommer självdisciplinen ikapp och jag skjuter på det eller drar iväg SMS, MSN. eller Facebook-meddelande.

En situation som hände när jag var liten är det enda som jag egentligen kan hänvisa till att det har blivit så, eller det finns kanske två, men här är den första:
När jag var liten gillade jag Magnus Uggla väldigt mycket. En gång sa pappa att det ringde och att Uggla var i telefonen, som tydligen ville prata med mig. Jag blev alldeles ifrån mig och visste inte vad jag skulle ta mig till... Men ändå tog jag mod till mig och gick fram mot luren. Jag började med att presentera mig och märkte att jag inte fick något svar. Efter en stund kom en ton. Sedan kom ännu en efter ytterligare ett tag. Jag förstod då att pappa bara lyft luren och låtsades prata med honom, men i själva verket var det ingen där. Jag blev väldigt arg och ledsen och mer eller mindre slängde telefonen och gick ut i skogen och avreagerade mig. Slog sönder pinnar mot trädstammar, kastade stenar i bäcken och var helt förstörd.

Enligt vissa psykologer skulle detta kunna hänvisas till att man får negativa känslor från en viss situation och sedan upplever obehag när liknande situationer uppstår. Dock verkar detta minst sagt väldigt långt ifrån sanningen kan jag tycka.

Det andra förslaget är helt enkelt att jag bara inte trivs i sådana situationer, utan vill ha personen framför mig som jag talar med. För att känna kontroll på tillvaron. För att kunna tolka alla sinnesintryck och kroppsspråk etc.

Frågan kvarstår dock. Varför hatar jag att prata i telefon?! Blir jag uppringd kan det vara ganska trevligt, men som sagt var, så hatar jag framför allt att ringa andra.

Igår var det "Internationella Kvinnodagen" som vi alla känner till. Dagen då det förmodligen är tänkt att man (endast män och inte kvinnorna själva mot varandra?!) skall visa extra mycket kärlek, vänskap, uppvaktning och vänlighet mot de generellt sett vackraste varelserna som finns på våran jord, nämligen; Kvinnorna!

Personligen kan jag tycka att en sådan dag visst kan vara bra ur många aspekter, enligt vissa motiv och åsikter. Speciellt med tanke på allt kvinnor fått utstå genom årens lopp (och dessvärre fortfarande), både i samhället (vad gäller löner, rösträtt etc) samt "förhållanden" (våldtäkter, missandel m.m.) och så vidare. Arbetet som starka kvinnor (och män???) som fört jämlikheten och rättigheterna framåt under åratal, kan nu under denna dag äntligen hyllas! Listan kan säkert göras hur lång som helst på saker som varit olika vad gäller män och kvinnor genom åren...

Eftersom jag å ena sidan hatar alla sådana här dagar (Fars Dag, Alla Hjärtans Dag, Internationella Kvinnodagen, etc) så tycker jag ändå att de fyller en funktion i och med att de hjälper människor som har svårt att ta sig tid/försöka visa uppskattning mot varandra/andra att tvingas göra det. (Födelsedagar och relationers årsdagar etc har en annan kategori, då dessa faktiska datum inte kan ändras eftersom att en viss händelse råkade hända på en viss tidpunkt).

Istället tycker jag att att vilken dag som helst kunde vara en kvinnodag, en kärleksdag eller att man firar sina föräldrar för det fantastiska arbete (de förmodligen, i bästa fall) har lagt ner på att göra dig till den du är!

Varför skall man endast fira och visa sådana gester en gång varje år och då dessutom ofta i överflöd? Varför skall alla i hela Sverige/världen göra det samtidigt? Hur spontant och ärligt är det på en skala? Inte det minsta om du frågar mig. Det blir mer eller mindre ett tvång att man måste visa uppskattning mot den för dagen utvalda grupp människor som man skall hylla eller vara extra vänliga mot. Man gör det för att man måste och inte för att man vill, eftersom det är dagen som styr och inte du själv. Får då inte alla kvinnor i världen uppskattning den dagen så blir de ledsna, precis som om det istället vore alla hjärtans dag eller fars dag. Du är tvungen att göra något extra för att det förväntas av dig att man beter sig på det sättet en sådan dag och gör du inte det får du arga blickar (i evighet?).

Den internationella kvinnodagen är alltså inte tillräcklig för att bevisa vad kvinnligheten betyder och står för på våran jord. Den är större än så. För att citera Björn Ranelid ett par rader ur låten "Mirakel";

"Kvinnan är det första könet. Om kvinnan nekar mannens säd i 60 år dör mänskligheten ut".

Som om inte detta vore tillräckligt är de så fruktansvärt vackra, värdefulla och underbara människor. Precis som vi män, fast på ett helt annat sätt. Kvinnor är självklart värda att visa all den kärlek, värme, respekt, värdighet och omtanke man kan ge människor, dagligen bara det är från hjärtat och sker spontant. (Sedan behöver det inte gå till överdrivet firande och givande av olika tjänster för då kommer alla kvinnor att räkna med daglig glans i vardagen och då blir det inte heller spontant och ärligt). Därför räcker det inte med en enda Internationell Kvinnodag per år för att visa detta enorma engagemang åt kvinnligheten som de själva förtjänar. De förtjänar det mycket oftare än så! Och det skall vara spontant, ärligt och från hjärtat. Inte beroende på vad dagen har för namn och omgivningens förväntningar just den dagen och sedan kan man skita i det.

(Skall man dra detta till sin spets så kan man fråga varför det inte finns någon liknande "högtid" (dag) för alla män? För på alla hjärtans dag är det ändå mestadels kvinnor som förväntas få, och inte ge något själva, i alla fall vad jag varit med om av egen erfarenhet. Skit samma, det är en annan diskussion... Den extremt oseriösa frågan är därmed även varför finns det bara en enda och inte flera Internationella Kvinnodagar i ett samhälle som skall kallas jämlikt, när det finns så många "mens-dagar"?!)


Hur lyder ditt resonemang angående huvudtanken med detta inlägg?

Alla vet att Melodifestivalen pågår nu. Alla vet också att tävlingen inte är slut. Dessutom vet alla att vissa låtar är ganska redigt favoriserade innan vinnaren som skall skickas till Eurovision Song Contest är utsedd.

Arsenal spelade igår returmötet hemma mot Milan i Champions League. Man hade ett underläge på hela 4-0 (dessvärre) att försöka kämpa sig förbi. Gjorde man 5 mål skulle det bli avancemang till kvartsfinalerna och säsongen skulle fortfarande vara levande, i hopp om en eventuell guldmidalj i finalen.
På grund av de dåliga förutsättningarna man skaffat sig sedan föregående match var man tvungna att starta matchen i ett rasande tempo, vilket man också gjorde. Så fort domaren blåste igång spelet startade Arsenal ett anfall, som dock tillslut rann ut i sanden. Milan fick lägga mer energi på att jaga boll i första halvlek och det var Arsenal som fick chanserna till en början. Efter 43 minuter hade Arsenal hämtat in matchen till ett 3-0 läge (totalt 4-3 till Milan), vilket innebar ett ypperligt läge till andra halvlek att göra ett eller två mål. Samtidigt var man väl medvetna om att Milan inte fick göra mål, då det skulle krävas 3 mål till av Arsenal, samtidigt som London-laget var tvungna att satsa allt framåt.

Andra halvlek var något så när den första, frånsett att engelsmännen drog ner lite på tempot för att satsa järnet sista 20 minuterna på en otrolig offensiv. Wenger bytte därmed ut Chamberlain och Walcott mot Park och Chamakh som knappt varken spelat denna säsongen eller gjort mål. Därmed dog också Arsenals chanser till avancemang kan man nästan säga, i och med att Milan fick mer bollinnehav och chanserna uteblev. Det skall dock tilläggas att både Abbiati och Szczesny båda två hunnit med ett antal helt matchavgörande räddningar, varför resultatet absolut kunde varit helt annorlunda. Den sistnämnde gjorde även två darriga passningar, där en av dom var mycket nära att resultera i ett baklängesmål och en spräckt nolla.

Hur som helst, Arsenal är utslagna ur Champions League igen. Kampen om den åtråvärda 4:e platsen i Premier League kvarstår, som det enda hoppet som finns kvar denna säsong. Det kan bli nog så spännande, men det börjar tära lite på krafterna att vara Arsenal-fan nu, vi vinner inget och vi har för lite storslagna avbytare att slänga in för att förändra matcher. Startelvan är bra men utan den är det ganska tunt. Skall bli intressant att följa Silly Season nästa år för det måste ske förändringar.

Ravaged will perform at Knorrfest, as usual, and the date for the gig/festival will be Saturday the 28th of July!! Write down this date in your calendar, until more info comes... See ya there! \m/ 

Det finns bara två spelare i säsongens Arsenal som match efter match, efter match, efter match håller måttet att vara värdsklass-spelare utan att på något vis verka ha någon som helst tendens till formsvacka, skadebenägenhet eller ojämna prestationer. Spelarna jag talar om är såklart målvakten Szczesny och top-forwarden Van Persie. En stjärna i varje ände av startelvan.

Kollade på matchen mellan Liverpool och Arsenal i helgen som gick, där Arsenal vände 1-0 underläge till 2-1 efter ett par fullträffar av Captain Vantastic och en handfull helt underbara och viktiga räddningar av Szczesny. Man blir kär i dessa herrar. Bättre än så kan det knappast bli. Har ni inte sett målen han gjorde eller de fullkomligt magnifika och mästerliga, nästintill omöjliga räddningar av Arsenals nya Number One All Times, så är det ett måste! Det är helt omöjligt att rädda en straff så som Szczesny gör, då han först slänger sig till ena stolpen och räddar straffen för att sedan hinna upp och bort till den andra stolproten och rädda returen. Magiskt.

Kolla själva, även om det bara är en liten del av deras stjärnglans, men det tar bara dryga 2 minuter och det är det lätt värt:
http://player.arsenal.com/matches/3409111/liverpool-v-arsenal

Dessutom är det rätt öppenbart vad fansen tycker om dessa presationer av ovan nämna herrar enligt bilden till inlägget. Man kan bara älska dessa herrar. Det är ni som gör hela Arsenal 2011-2012, även när laget svackar så är ni där och ger 110%. Återstår att se vad som händer ikvällens tuffa retur-möte mot Milan, som har ett övertag med 4-0 inför kvällens match. Kan det bli 5-4? Skulle inte tro det, men man vet aldrig när man har spelare som Szczesny och Van Persie. Speciellt inte denna säsongen......

I slutet på förra året, 2011, släppte Sonata Arctica en ny live-DVD som jag nu skall berätta lite mer ingående om. En DVD som till syns verkar vara mycket mer seriös och ambitiöst gjord, i och med att den inkluderar 2 live-plattor och 2 live-DVD:er, om man jämför med den senaste från 2006 där det fanns en av varje.

Live-DVD 1 / Live-CD 1
Dessa två produkter bygger på samma konsert, varför de hamnar under samma kategori redan från början. Det enda som skiljer dem åt, förutom formatet, är att låtarna skiljer sig lite sinsemellan då det inte går att ha med lika mycket media på en CD som en DVD. Kommer att skriva mest om DVD:n här, eftersom ljudet är det samma.

I introt (omgjord version av Everything Fades to Gray, instrumental), växlar man mellan olika kameravinklar på en ganska nersläckt scenen, som allt eftersom ljusnar så att publiken syns, för att sedan återgå till mera mörker.


Riktigt bra filmat här kan jag tycka, precis som hela DVD:n i sig, vilket man skall komma ihåg. Det syns tydligt redan i början att bandet har lagt ner en hel del krut på en stor scen, med extremt mycket lampor/strålkastare, rök och pyroteknik (mängder av blixtrar, eld och fyrverkerier) i jämförelse med de 2 live-framträdanden jag har sett samt tidigare live-DVD:n. Videon blir i sin helhet därmed också mycket roligare att titta på (jag har sett den minst 7-8 gånger redan). Rent generellt sett över DVD:n (med tillhörande album) är även ljudet mycket bättre här än på förra live-produkten For the Sake of Revange. Dessutom hör man faktiskt att Tony Kakko kan hålla tonen live! Det mina vänner har jag nästan aldrig varit med om. Visst, han kan sjunga, men det har även förekommit att det skär sig en hel del på sina ställen. Dessvärre hör man nästan bara ljudet av publiken på de ställen där det är helt tyst, alltså i stort sätt endast mellan låtarna, och då är det bara applåder som hörs. Dom är riktigt dåliga på att sjunga med och är extremt inaktiva, vilket förstör helhetsbilden vad gäller bandets energi på scenen med deras försök att skapa en god publikkontakt, för de försöker absolut. Det enda du ser av publiken är att de klappar händerna spontant ibland, vilket säger en hel del.

Strategiskt nog väljer man att börja med singel-låten Flag In The Ground, följt av The Last Amazing Grays, som fullständigt bombaderas av pyroteknik, då den inkluderar en väldig massa eld-sprut från flera olika håll tillsammans med "tomtebloss-gnistror" som sprutar rakt upp i luften. Me like. Man får ge Tony Kakko beröm för sin inlevelse i de efterföljande låtarna Juliet (med lite halv-suddiga kamera-bilder, precis som om man fått en dos av giftet han sjunger om) och Replica. En annan sak man har förändrat/förbättrat, är mellan-snacket, då låtarna mer eller mindre följs åt tätt efter varandra. Tony snackar inte alls så mycket mellan låtarna, vilket inger en känsla av att man har en tid att passa eller att man inte orkar översätta eftersom han säger allt på finska (man har inte ens satt in text-översättning på engelska till DVD:n!!). Jag vet själv att de konserter jag har varit på med dem så har han pratat så förbannat fört och extremt obegripligt att man inte förstår vad han säger förens nästa låt börjar.

Dags då för låt nummer 6, min egen favorit, Blank File. Hur bra som helst, trots att publiken inte hörs i det avslutande Oohhh-partiet! Den följs åt av As If The World Wasn't Ending, samt klassikerna Paid In Full och världens sämsta publik-aktivitet ever på den så lätt-sjungna Victorias' Secret. Inte ens i synth-slingan hör man att att publiken verkar visa minsta tecken på att sjunga med. Efterföljande låten är en instrumental låt där Elias och Henkka lirar lite solon om vartannat. Dock är låten inte extremt bra kan jag tycka, men den funkar. Desto mer överraskande då att bandet väljer att lira The Misery och att Tony Kakko gör den helt fantastiskt bra! Efter detta är det självklart dags för klassikern Fullmoon, där Tony smeker mickstativet med handen samtidigt som han och Tommy har två lite små-flörtiga blickar i texten "... you gotta make the love complete tonight". Dessutom innehåller den en lite smårolig överraskning precis efter det partiet där texten går "..knock on the door", och det smäller "Booom, Booooom!!!" över hela scenen och blixtrar överallt i taket.

Sedan lirar man In Black & White, innan det är dags för det mest unika extranumret som någonsin skådats: Man gör nämligen exakt som tidigare under 2011, där man hade en konsert på Alcatraz i Milano, nämligen att man lirar med akustiska gitarrer, bas och någon trum-låda (vet ej namnet) vid en läger-eld som man anordnar på scenen. Det tragiska med detta är att det ser exakt likadant ut på denna konsert som på live-DVD 2, där spelningen i Milano finns med, dessvärre är det även samma tre låtar (Mary-Lou, Shy och Letter To Dana)!! Det enda som skiljer dessa spelningar åt är att den ena har en lite större publik och att den andra är filmat från en riktigt överjävligt dålig kamera-vinkel med uselt ljud, alltså helt meningslöst att ens filma då! Inte för att dessa låtar är dåliga, men de drar ner tempot på en sådan bra live-konsert som DVD 1 ändå är fram tills nu. Man skulle självklart gjort detta koncept, men det hade räckt att ta med klippen från Milano, men med bättre ljud och kameravinkel så att man ser vilka som spelar. Istället kunde man utökat DVD 1 med mera power metal låtar, vilket hade gjort väldigt mycket mer. Det är segt att de lirar TRE akustiska ballader, det hade räckt med en om man ändå är tvungen att kopiera Milano en gång till...

Man avslutar i alla fall konserten med Caleb, som görs på ett mycket bra sätt, följt av en otroligt bra gjord Don't Say A Word, där Tony först sjunger som ett barn och sedan hånflinar (med eko-effekt) som en ond Gud. Hur jäkla ballt som helst, tillsammans med effekterna. Det sista som hörs är outrot bestående av slutet av Everything Fades to Gray, full version, som inkluderar den klassiska Vodka-sången.

Unikt för denna DVD (sett över hela konserten) är att bandet på den till skillnad från föregångaren, lirar tajtare och solona som liras samtidigt på synth och gitarr är exakta. Likaså då att Tony lärt sig hålla tonen en hel konsert, att ljudet är bra och att publiken inte hörs. Detta får mig att tänka; kör de/Tony Playback?! 


Som jag nämnde tidigare, varför ta med samma låtar flera gånger på en produkt som innehåller 2 live-DVD:er och 2 live-CD, när man kunde gjort det så mycket bättre genom att göra en samling av de allra bästa låtarna de gjort istället för att lira samma låt om och om igen? Det låter ju för fan precis likadant ändå mer eller mindre. DVD 2 är generellt sett mycket sämre än DVD 1 och mer än så behöver man inte dra det. Live-dokumentärerna (det finns två) är otroligt ointressanta att kolla på, varför jag inte ens orkat igenom dem en endaste gång. CD 2 har jag inte lyssnat på så mycket på att jag känner det aktuellt att nämna något unikt för den heller.

Vad tycker du?!