Echoes Of My Thoughts

För någon vecka sedan var jag och fikade med en nyfunnen vän på Strandgatan i Trollhättan. Vi satt där och avnjöt varsin varm dryck och kaka och pratade lite löst om allt möjligt. Sådär som man gör när man bara går ut för att ta det lugnt och vara social.

Plötsligt inleder min vän ett ganska spännande samtalsämne angående hur folk är klädda. Hon hade skapat ett eget resonemang baserat på hennes erfarenheter och tolkningar under livet. Synsättet var som följande:
"Det syns på folk man möter hur deras uppväxt/barndom varit om man tittar på deras klädstil i förhållande till sina skor. Dom som på något sätt hade en lite jobbig/svårare barndom (på något sätt) har ett annat synsätt på hur de klär sig än dom som hade det lite lättare".

Min mamma sa alltid till mig; att det kommer en dag där tjejer förstår vilka killar de skall lägga all energi på. Jag har alltid väntat på den dagen sedan dess. Ibland har man träffat någon som verkar rätt, men som sedan är fel enligt mig eller den andre. Inget mer med det. Sånt är livet. Däremot när man var liten så var det alltid dom coolaste/snyggaste brudarna som fick vara ihop med de tuffa killarna som syntes och hördes mest. Det var dom som åkte bak på mopparna, som fick gå på alla fester med äldre killar, som drack alkohol, smygrökte, sminkade sig mer än nödvändigt och blev av med oskulden som 15-åringar.

Jag har aldrig varit sådan som ung, som hade "förmånen" att vara i sådana gäng. Jag hade glasögon redan i två års ålder, uppväxt med allergi och astma. Hade en ganska lugn tillbakadragen roll i många sociala sammanhang och var väluppfostrad, artig, ärlig, blåögd och i viss mån även dum, i hopp om att alla människor vill en väl. När jag var i tonåren tyckte jag och dem jag umgicks med att man skulle ha så kul som möjligt på fester, utan att dricka alkohol. Vi hade majoriteten av hemmafester med cola, dans, karaoke och chips fram till vi var 19 år.

Kort och gott så tillhörde jag inte dom tuffa killarna. Jag var inte heller en av de där nördarna som ingen ville vara med, som alltid var utanför. Jag var någonstans mitt emellan. Hade inte så ont av det, för jag fick för det mesta alltid vara med och jag hade kompisar som jag ömsesidigt trivdes med. Spelade vi bollsporter etc så blev jag alltid vald bland dem första, eftersom jag tillhörde dem bättre. Hade vi talangjakt där man skulle uppträda så var jag den som vann eller kom till final i de låtar jag ställde upp och mimade till. Jag var bra på vissa grejer, men inte den cola snubben som fick brudar.

Nåväl, åter då till resonemanget. Har man haft en "jobbig" barndom så kanske man får lite större självförtroende i ett annat skede i livet där man är lite äldre och kan se sig själv som snygg och inte glasögonorm som är mitt emellan de coola och töntiga. Allt eftersom man blir äldre, mer manligt byggd och mogen, så har jag märkt att det finns något hos mig som tjejer vill ha. Nu menar jag alltså inte de brudar som är så att säga "vackra och vet om det" för dom är lite trögfattade fortfarande och vill ha killar som hörs och syns, snarare än dem som är omtänksamma och trygga i sig själva. Jag själv vill ha en brud med lite attityd som är ödmjuk och trygg på samma gång. Det är där dilemmat kommer in, eftersom de flesta har mer dominerande anlag av antingen det ena eller det andra. Antingen blir de för tråkiga eller för veliga.

I samband med att jag exempelvis började spela i Ravaged och har möjlighet att köpa mina kläder själv mer än tidigare, så har jag nu möjlighet att prägla min egen stil. Jag har bra koll på vad som passar ihop vad gäller överdelar och underdelar, men jag har fan bara en handfull med skor. Jag tänker inte på vilka skor som passar med vilka byxor, shorts eller överdel som passar ihop med dem. Jag väljer ofta mellan samma par av skor varje dag, oavsett om jag ska på promenad, till stranden eller på krogen. Det blir dom skorna som är bekvämast, sådana jag trivs med och inte dem som passar ihop med byxorna bäst.

Jag har aldrig brytt mig så mycket om vad andra tycker om mig, men jag kom på mig själv i det resonemanget min kompis använde. Att dem med jobbig barndom inte matchar kläder och skor med varandra. De som däremot haft det lätt i livet och fått mycket gratis har däremot en förmåga att klä sig snyggt från topp till tå. Det var hennes hela resonemang.

Vad tycker ni om det? Hur klär ni er själva? Finns det någon sanning med detta? Har eran relation mellan kläder och skor ett liknande resultat, att antingen ha haft en bra barndom där man får mycket gratis, eller kämpa sig fram i livet med det mesta?