Echoes Of My Thoughts

Så som dagens samhälle (och sjukvård) fungerar så finns det en viss mall för hur den typiska ur-kvinnan och ur-mannen skall vara, se ut, känna, må, vilja och bete sig. I vissa sammanhang är detta säkert väldigt bra att det finns en grundtanke, en norm om hur en människa skall vara för att betraktas som "normal". Det fina ordet som ingen passar in under, även om vi alla kanske önskar det någon gång då och då.

Skall ta mig friheten att slänga ut några exempel (vill även poängtera att det säkert finns fler exempel, men det är dessa jag kom på just nu):

* Män skall vara vältränade, muskulösa och vara "manliga".
Alla män är inte vältränade, även om det säkert skulle vara roligt att vara det. Vi är inte muskulösa allihop. Ibland vill vi inte vara manliga utan vi vill kunna gråta och bli ompysslade precis som vem som helst.

*Kvinnor skall raka benen, raka armhålorna, sminkade och smala, snygga kroppar.
Det där med rakade ben och armhålor har väl setts som något naturligt hos de flesta kvinnor rätt länge. Sminket är något som många tjejer som jag har träffat är helt beroende av för att de skall kunna träffas och umgås. De förstår uppenbarligen inte att de är lika fina utan. Det där med de perfekta kropparna för att passa i dagens klädmode måste vara något som en del tjejer drömmer om som inte har detta än så länge.

* Invandrare är sociala utan alkohol, pratar med folk på bussen, gör saker tillsammans och så vidare. 
Ett problem med att vara svensk på fest är att vi måste ha alkohol för att överhuvudtaget kunna/få prata med varandra och ännu större mängder för att kunna dansa och ragga upp folk. Det är ett allmänt stort problem som alla känner till, men som ingen gör något åt pga grupptrycket "att alla andra dricker ju". Är du nykter på stan kan du på sin höjd fråga "varifrån går den bussen?", "vad är klockan?" eller "vart ligger den restaurangen?". Går en svensk på en buss och sätter sig vid fönstret så lägger man väskan intill sig för att slippa prata med någon. Vi går ogärna ut i trapphuset om vi hör att någon annan är där. I så fall väntar vi hellre en stund. Vad gäller att göra saker tillsammans så beror det väl lite på vem det gäller, men jag tror att generellt sett har invandrare en mer social fritid än svenskar, även om det kanske inte är så stor skillnad.

* Normen för att vara frisk/sjuk eller ha hälsa/ohälsa.
Detta kan man prata om hur länge som helst egentligen, men ett exempel. Råkar du ha lite förhöjt blodsocker anses du ha kost-behandlad diabetes. Är du ett svenskt barn som har svårt att sitta still har du DAMP (en diagnos som inte finns i Danmark exv. då man anser att det är normalt för barn att inte sitta still). Har du lite svårare än andra att läsa, får du per automatik dyslexi. Är du lite långsam i din utveckling har du en utvecklingsstörning. Har du ett för lågt BMI kanske du har anorexi, är det för högt är du överviktig.

* Sexualitet
Tycker du om att ha sex med någon av samma kön är du plötsligt homosexuell. Är du som kille nyfiken på till exempel kvinnokläder och testar att ha på dig det någon gång för att se hur det känns med exempelvis en klänning på sommaren, så är du förmodligen både homo och transa. Är du kille och har långt hår och/eller skägg samt är väldigt mjuk och vänlig till din person kan du också betraktas som homo. Hade du däremot haft kort hår och/eller inget skägg hade du vart "en fin kille" eller svärmorsdröm.
Likadant om du är tjej och har kort hår och är lite framåt, så blir du antingen feminist, lebb eller kanske pojkflicka. Jag säger inte att det alltid är så, men att den som ser dig rent objektivt kan skapa sig den fördomen omedvetet, eller kanske till och med någon helt annan fördom, vilket du förmodligen aldrig kommer få veta ändå.

* Kön
Det klassiska exemplet av att vi människor alltid måste ha ett kön på en person vi möter. Ser du en person på stan som du inte kan bestämma om det är en kvinna eller en man så går du och stör dig väldigt länge på detta. Vissa drag i ansikte, kläder och kropp får dig att tro att det är en kvinna medan andra egenskaper mer syftar på det motsatta. Ändå tvingar du dig själv att titta så noga att du glömmer av att blinka. Bara för att du skall veta hur du skall förhålla dig till den personen. Det är rätt intressant egentligen och jag tror att de flesta känner igen sig här!

Som du ser finns det fan i mig ett namn för allt som faller utanför normen "normal". Går att hålla på hur länge som helst. Nu till själva poängen med inlägget om att vara osvensk eller socialt störd?!

Jag börjar ärligt talat undra varför alla (eller väldigt många i alla fall) av dem som jag umgås med, eller försöker umgås med, så är det ingen som vill. När jag är i ett visst umgänge, som på jobbet, så märker jag att jag är omtyckt och att jag funkar i grupp och så vidare. Men helt plötsligt när man försöker prata med någon annan på fritiden så får man inte ens chansen. Varför kan man inte bara ge alla människor en chans? Det finns väl ingen som säger att personen i fråga måste umgås med mig natt och dag, men vad är det som är så farligt med att träffas en eller två gånger? Du kanske hittar en vän för livet i och med att du försöker?!

Kanske är jag typiskt osvensk? Alltså att jag kan umgås med folk jag inte känner och samtidigt vara nykter. Dessutom har jag roligt på samma gång.

Eftersom det finns adjektiv för allting som en människa är inom normen "normal" eller utanför densamma (se ovan) så är frågan om jag kanske rent av är socialt störd? Jag kanske har ett större behov av att umgås med människor än vad genomsnittet har? Alltså att jag måste ha människor runt omkring mig varje dag för att må bra. (Klart man vill ha egen-tid också, men ni fattar poängen). Det kanske är därför jag mår som jag gör ibland, när folk inte hör av sig, svarar på meddelanden som man skickar. Det värsta är att det inte har någon betydelse längre att man jobbat ihop i över ett år, de svarar inte på mina meddelanden ändå. Som kollegor går det tydligen bra att prata men på fritiden då vill de inte veta av mig?! Jag har lagt ner så fruktansvärt mycket tid på Internet framför allt för att hitta en jäkla massa vänner och har hittat mycket också. Dock är det väldigt få som svarar, hör av sig och tillfrågar mig om att hitta på saker.

Kanske är jag störd åt andra hållet för att ingen har lust att umgås med mig och jag förstår inte varför. Att jag inte ser det som alla andra ser? Detta är inte så allvarligt som det låter, bara lite allmänna reflektioner!