Echoes Of My Thoughts

Idag har vi haft första salstentan på IVA-programmet i patofysiologi. Det kan allt ha gått vägen den här gången tror jag, eller håller mina tummar så hårt jag kan och hoppas i alla fall det.

Innan vi började skriva satt vi och snackade lite löst mellan de utspridda bänkarna, där en kille i klassen yttrar sig om en idé att dra ut och ta en bira eller två och kolla läget på stan efter tentan. Det snackades lite vilt ett tag mellan bänkarna om vilken tidpunkt som var mest aktuellt och det verkade som att vi kunde bli uppemot en 7-8 personer i alla fall. Minst.
Personligen hade jag till en början lite svårt att förstå om det hela var sanning eller ironi, med tanke på hur situationen var i sig. Tillslut kändes det dock som att det var seriös. Att det verkligen skulle bli av.
Han föreslog en tidpunkt och mötesplats och det verkade som att alla var överens.

Lite halv-töntig som jag är ibland, så tänkte jag; "Undrar om det gällde mig?" eftersom ingen direkt hade tillfrågat mig om jag ville deltag. Självklart lät det riktigt nice, men jag kommer inte om jag inte blir bjuden. Då jag är uppfostrad med att ärlighet varar längst tänkte jag; "Vill han att jag skall komma så säger han det till mig personligen eller så yttrar han sig på ett sådant sätt att jag förstår att alla i hela klassen är välkomna om de känner för det". Eftersom inget av alternativen kändes speciellt utpekade, så tänkte jag att det kanske inte gällde mig ändå. De andra tjejerna i klassen som han pratade med verkade ju vara så himla inne på hans idé eftersom de låter så himla angelägna då de sitter å diskuterar öppet klassrummet.

Jag tänkte inte mer på det, utan skrev min tenta, gick ut ur salen och väntade på resten av gänget jag samåker med. När alla var ute och vi skulle diskutera hur vi skulle lägga upp kvällen tog en tjej i gruppen initiativet att vi skulle hänga på !snubben-som-tidigare-hade-uttalat-sig":s förslag. Det hade jag nästan glömt. Hur var det nu igen. Ville han att vi skulle haka på eller inte, då vi inte direkt öga mot öga var inbjudna?
Hur som helst, socialt störd eller osvensk som jag är (enligt resonemanget i tidigare inlägg med samma titel) så tänkte jag att jag hakar på eftersom jag ändå vill det, oavsett om jag var direkt eller indirekt inbjuden eller kanske till och med oinbjuden.

Oavsett hur det nu var, så förberedde vi oss och drog iväg mot stan där den bestämda mötesplatsen var. Eftersom vi var lite sena, så ringde vi och via eniro fick vi tag på ett nummer till mannen bakom initiativet och meddelade att vi kommer, men aningen försenade.

Nu till själva poängen: 
När vi väl kom dit, möttes vi av en ensam och sjukt social (osvensk?!) kille som stod och väntade på oss i kylan, punktlig och förhoppningsfull. Problemet var bara att vi var de enda som dök upp. Tjejerna som varit så intresserade i klassrummet var inte där. Alltså hade han tvingats gå ensam om inte vi hade kommit dit. Om inte vi hade gett oss fan på att vara sociala och nyfikna på att lära känna nya människor!

Tänk på det. Ibland skadar det inte att våga vara social mot andra och att bjuda på sig själv och SAMTIDIGT VARA NYKTER. Det gäller bara att våga vara lite OSVENSK eller SOCIALT STÖRD. Vågar du?!

Kvällen var helt magnifik, något jag absolut inte ångrar, och inkluderade förutom det trevliga sällskapet och ett bra initiativ från en kille i klassen, även en schysst måltid och musik-quiz.

Tack för en trevlig kväll! Tack för ett bra initiativ och för att du vill vara social! Jag är glad att jag hängde med, så jag slapp höra imorgon att du stått där själv och förväntansfull och väntat på någon annan som aldrig tänker komma, i hopp om att det kan komma någon om 5 minuter ändå, och dessutom missat en så trevlig kväll!!