Echoes Of My Thoughts

När jag pratar med en annan människa, framför allt en person som sedan tidigare är helt okänd för mig, så har jag alltid en ganska klar bild av hur jag skall beskriva mig själv för denna person, till skillnad från när jag var mindre. Då beskrevs de flesta personer, inklusive mig själv, som exempelvis snälla, glada, trevliga och omtänksamma. Sådana ord. Adjektiv, som inte direkt unika, utan något som i stort sätt alla i ens omgivning "ansågs vara".

Skulle jag däremot berätta för folk idag vem jag är så finns det tre saker jag skulle identifiera mig med. Denna gången rör det sig om Substantiv, alltså titlar. Saker som betyder allt för mig och som till stor del gör mig till den jag är. Titlar som jag är stolt över och som beskriver hur jag är som person, utan att behöva vara snäll och glad som 90% av alla människor i hela världen är. De tre magiska orden jag skulle beskriva mig med är; Fotbollsmålvakt, Legitimerad Sjuksköterska och "Musiker". Dessa tre saker är dem jag är mest stolt över i hela mitt liv. Det är titlar jag gör allt för. Varför jag skriver "musiker" är för att få med så mycket som möjligt av mitt musikaliska intresse under samma ord. Begreppet innefattar alltså; att spela bas, sjunga, spela gitarr, skriva låtar och skriva texter. Av dessa underrubriker, om jag får kalla dem så, anser jag att basist är det som väger tyngst tillsammans med låtskrivare (texter framför allt) då det är dessa saker jag anser mig behärska absolut bäst.

INTRESSANT FÖR ÖVRIGT HUR MAN I OLIKA ÅLDRAR BESKRIVER SIG SJÄLV OCH ANDRA PÅ OLIKA SÄTT. ENLIGT SUBSTANTIV ELLER ADJEKTIV?! HUR SKULLE DU BESKRIVA DIG SJÄLV?

Därför har det väldigt stor betydelse i mitt liv hur det går inom dessa tre stora pelare som jag identifierar mig med. Har jag inget förtroende från en enda människa i hela fotbollsföreningen (vilket jag redan skrivit typ 37.000 gånger denna hösten) är det alltså en stor del av mig som saknas. Ett bekräftelsebehov som inte finns, som jag vill skall finnas. Saker jag gör som ingen märker. Räddningar som ingen berömmer. En form av utfrysning. Mobbning. Då tänker säkert dem som inte är insatta i ämnet "Men vad fan, den som är bäst spelar ju". Självklart är det så. Jag köper att jag är petad så länge ersättaren är bättre än mig, eftersom den som är bäst skall stå och detta endast för LAGETS bästa. I mitt fall är det dock så att man sätter in alla möjliga långsamma 50-åriga gubbar ("tränare") och 10-åringar (så kallade talanger, som gör ca 4-5 självmål/match) istället för mig som är obesegrad i A-laget samt är i storform (se bilden ovan)?! (Detta får räcka för denna gången, men som ni märker kommer det ta tid att förlåta detta svek av en hel förening att jag som målvakt är sämre än 19 insläppta mål på 4 matcher).

Likaså i mitt band Ravaged som jag identifierar mig med starkt. Ett gäng som baseras på 3 oerhört skickliga musiker, plus jag själv, där alla är lika värda, har lika stor talan och där målet är att musiken skall bli en livsstil. Att spela bas etc och vara ensam är inte lika roligt som att vara flera som delar ett intresse. Åter igen är detta ett bekräftelsebehov jag har. Att stå på scen. Att vara kung för ett par timmar. Att se folk sjunga med, applådera och hoppa av glädje till något som lilla jag lyckas åstadkomma tillsammans med mitt band. Det är en häftig känsla. Ungefär som att rädda 84 frilägen, göra 190 omöjliga reflexräddningar och rädda 21 straffar i en och samma match där man blir matchens lirare, är lagkapten och håller nollan.

Mitt yrkesval är också en stor del av mitt liv. Både för att det ger mig pengar till att överleva, ger mig bekräftelse av att vara en god medmänniska och att man får så mycket tillbaka rent socialt. Det är en sysselsättning som ta stor del av mitt liv eftersom jag hade tänkt arbeta som detta i ca 40 år till. Sjuksköterska är även det ett bekräftelse-yrke. Det är svårt att vara sjuksköterska och ingen märker av dig. Det mesta du gör på arbetet leder dessutom till glada och välmående patienter, anhöriga och kollegor. Jag trivs med det något enormt. Dessutom är det oerhört intressant yrke.

Avslutningsvis vill jag återigen tillägga att dessa tre saker betyder mycket i mitt liv, då dem alla är stora intressen jag har och att dem bekräftar mig som människa. Det är därför viktigt att det "går bra" i alla tre för att jag skall känna att livet är så bra som det bara går. Visserligen är mitt liv bra ändå, men med motgångar i dessa tre titlar känns det ändå som att jag saknar något. Det jag saknar nu är att bli sedd som den fotbollsmålvakt jag faktiskt är när det kommer till våra A-lagsmatcher, för det är dem som räknas. Det är därför vi tränar.