Echoes Of My Thoughts

Allt eftersom livet går, man får nya erfarenheter och intressen, så märker man vad som verkligen betyder något. Det är alla människor som finns nära en, familjen, släkten, vännerna och ens eventuella partner.

En del av oss har dem alla och reflekterar inte över det, precis som allt annat i världen som egentligen till stor del baseras på egoism, makt och pengar för egen vinning efter egna behov. Det är nog ganska lätt att bara ta vännerna, familjen, släkten och ens partner för givet.

Men dem som verkligen betyder något är dem som är där alltid. För alltid. Oavsett vad som händer. Det är dem som alla människor behöver. Det kan räcka med  en av ovanstående, men alla har behovet av en klippa som alltid går att luta sig emot. Oavsett hur mycket det blåser så finns det alltid ett till synes oövervinnerligt ömsesidigt förtroende, engagemang och kärlek, för det är ändå det vänskap handlar om. En viss typ av kärlek.

Människor passerar in och ut i ens liv av olika anledningar, det vet vi alla som vart med ett tag. En del träffar man bara några gånger, en del några fler och så finns det dem som finns där för alltid. Problemet är dock att det är så svårt att veta vem av alla man träffar som är DEN eller DEM som aldrig kommer svika dig. Som alltid kommer finnas kvar. Med svika menar jag exempelvis att man är rent ut av helt odräglig, falsk eller bara dra sig undan när en vän ber om uppmärksamhet och stöd.

Det gäller att försöka bevara de vänner man har för då finns dem alltid (eller i bästa fall) kvar. Personligen har jag träffat väldigt många personer i mitt liv som jag har tyckt om men mycket, men som jag av någon anledning har tappat kontakten med. Våra liv har ändrats. Man får ett nytt jobb. Flyttar till en ny stad. Glider ifrån varandra och tiden går. Man är vänner men har ingen kontakt. Orsakerna kan vara många. Det behöver inte vara någons fel. Ibland bara det blir så. Tillfälligheter. Nu då till problemet:

Om ca två veckor fyller jag år och detta är det största dilemmat på länge. Jag vill ha kalas/fest när jag fyller år. Är uppfostrad till det mer eller mindre. Så har det alltid varit och på något sätt vill jag ha det så även framöver. Men jag har beslutat mig för att inte ha ett släktkalas, även om jag fyller 25! Den enkla anledningen är egentligen att jag på fullaste allvar tror att ingen vill komma ändå. Möjligen kommer folk, men vill dem det verkligen eller gör dem det för att de känner sig så illa tvungna? Sedan jag flyttade hemifrån, (från mina närmaste vänner), och bjuder nya man lär känna i Trollhättan på party så är det bara Brygga som kommer.

Därför känns det meningslöst. Oavsett om man frågar flera personer, dem som man till och med får åka på utlands resa med eller spelar med i samma band/fotbollslag så är det ingen annan som kan tänka sig att komma hit på fest. Jag kräver inte att få massa dyra presenter. Jag vill ha trevligt med personer jag tycker om!
Därför funderar jag på att skita i mitt kalas i år för ingen kommer ju i alla fall. Det har varit så ett par år i rad nu. Uppenbarligen tror man att man har fler vänner än man har.

Fortfarande finns det lite funderingar på om man skall ha party ändå med flera personer? Men på något sätt känns det helt meningslöst... Har inte bestämt mig än. Bjuder man exempelvis 20 personer så vill man ju att fler än 1 kommer.

Jag säger ändå som jag brukar; var rädd om dina nära (vänner), visa vad dem betyder och ställ upp för dem. Man skall vara mot andra som man vill att andra skall vara mot en själv, något som sjukhus-politiker uppenbarligen varken anser eller vill inse.