Echoes Of My Thoughts

Dags att skriva ett inlägg om de så kallade maskrosbarnen. Det är inte säkert att alla vet vad ett maskrosbarn är, så därför ska jag börja med att definiera begreppet. En maskros är en växt som kan växa genom asfalt, vilket i sig kan tyckas rätt anmärkningsvärt. Den enda anledningen till att den lyckas med detta är för att den söker sig till ljus, alltså soljuset i detta fall. Asfalten ses som något svart, mörkt, enormt och jobbigt. Begreppet maskrosbarn innebär alltså kort och gott ett barn som växer upp ur ett helvete, bestämmer sig för att fortsätta kämpa sig mot ljuset och mot alla odds klarar detta tillslut. Många av dessa barn är ganska ensamma mot världen när de kämpar sig uppåt och det kan handla om saker som mobbning, barnmisshandel och våldtäckt av barn, för att nämna några få orsaker.

Det finns många historier om både kända, som mer "okända", vanliga pesoner som växer upp och liksom återkommer till livet helt på egen hand egentligen. En av de som är lite mer kända är Dave Pelzer som skrivit triologin "Pojken som kallades Det". Personligen har jag bara läst del ett i serien, men tyckte den var intressant då den beskriver hur det kan vara.

Jag har skrivit en låt om just dessa barn för ungefär ett år sedan, som handlar om hur de kan tänkas ha det. Detta endast med den anledning att begreppet maskrospbarn är oerhört coolt och bildligt, men även för att informera samhället om att dessa barn finns och att hylla dem som faktiskt lyckas ta sig tillbaka från ensamheten till livet. Jag hade kunnat lägga upp låttexter här, så att alla fick läsa dem, men det tänker jag inte göra, dels för att de är så jäkla bra, för att inte ge andra inspiration att knycka meningar/ord och för att jag inte gett upp möjligheterna av att få skivkontrakt en vacker dag, även om man inte blir mångmiljönär.

Jag hade även kunnat tänka mig ett arbete som psykolog, för att hjälpa barn och ungdomar som står ensamma, som växer genom asfalten, för de behöver verkligen någon som kan förändra deras liv. De som på något sätt vill inse att det kan bli bättre, att det går att kämpa och att självmord inte är det bästa alternativet, även om en del säkert är självmordsbenägna. Det finns alltid någon som tycker om dig, även om det inte känns så eller verkar så. En sak som man tydligt lär sig genom livserfarenhet är att livet inte är som en saga, att det inte blir som man själv vill jämt och ständigt. Att livet är ett schakspel, där den ena personens drag påverkar någon annans, tills allt sätts i gungning.

Till samhället; maskrosbarn finns, blunda inte för dem. Försök istället att förändra dessa personers liv, för det går, och de kommer att uppskatta eran insats! Även om det "bara" gäller depressioner och inte regelbunden misshandel, mobbing och våldtäckter, så har barn och ungdomar behov av att synas, bekräftas och få hjälp, precis som vuxna människor...

Detta kan relateras till historien om pojken som var ute och gick på stranden med sin pappa. Plötsligt såg de flera hundra sjöstjärnor som låg uppspolade på stranden. Pojken sprang fram till dem och började kasta i dem i havet igen, en efter en efter en. Pappan sa efter en stund att han lika gärna kunde sluta upp med det där, då han ändå inte kunde rädda dem alla. Pojken tog dog upp en sjöstjärna i handen och svarade:
"Nej, jag vet, men för den här betyder det mycket" och kastade i den i havet...

Till maskrosbarnen; ni är grymma! Ni gjorde det och ingenting är omöjligt. Ingen förtjänar det liv som ni har haft.

Life goes on, as long as you stay alive...